HIF – ur ett annat perspektiv

Jag får börja med att krypa till korset och erkänna mig besegrad. Ni vann denna gången. Fullt rättvist dessutom. Men nästa gång ska ni få smaka på blåvitt stål.

Antar att ni i och efter den inledningen har insett att ni har en inkräktare i eran blogg. Men hetsa inte upp er. Jag är inbjuden av en av era egna, för att ge er en utomståendes bild av Helsingborgs IF.

Tre raka segrar och snudd på serieledning är ju naturligtvis en utmärkt start. Man har redan skaffat sig ett försprång mot en del av de förmodade konkurrenterna i toppen. För det är väl där HIF ska vara i år? Sex poäng ner till favorittippade IFK Göteborg, sju poäng ner till Kalmar (och för all del, sju poäng ner till de regerande mästarna, men de ser jag inte som ett hot).

Viktigast av allt är kanske att man rent mentalt har kommit in i serien på rätt sätt. Vad hade hänt om HIF inlett svagt? Medierna hade snabbt börjat gnälla om hur mycket man saknar Henrik Larsson. Nya tränarstaben hade snabbt blivit ifrågasatt. Pressen utifrån hade kunnat bli tung.

Nu har man istället fått luft under vingarna. Laget ser mer homogent ut än tidigare. Pär Hansson är en bättre målvakt än Daniel Andersson. Backlinjen har fått ett års rutin och samspel, samt spetsats till med Erik Edman. Mittfältet ser, med allsvenska mått mätt, starkt ut. Svagaste lagdelen enligt mig: anfallet. Slår Rasmus Jönsson igenom får jag äta upp det. Gör han inte det har Helsingborg problem.

HIF:s största akilleshäl: tunn trupp.
Jag hävdar med bestämdhet att ni till exempel inte skulle kunna hävda er i toppen om ni drabbades av skador och försäljningar i samma utsträckning som vi i IFK Göteborg gjorde i fjol. Tänk er HIF utan Markus Holgersson, Erik Edman, Marcus Nilsson, Mattias Lindström och Marcus Lantz till exempel. Plus ett par till.

Fjolårets svaga resultat gör dock att HIF inte kommer slita på sin trupp i något Europacupspel. Därtill har man ett rekordlångt sommaruppehåll. Matchandet kommer bli mer sparsamt än normalt, och detta tror jag gynnar HIF.

Frågan är vad man kan dra för slutsatser efter bara tre omgångar. HIF har full pott. Starkt. Men man imponerar inte. 1-0 hemma mot BP med ett nödrop. Uddamålsseger mot Djurgården, som fick kvala sig kvar i fjol. Och så då 2-0 mot IFK Göteborg. Men det var mot ett mycket blekt Göteborg. Mittbacken Ragnar Sigurdsson tyckte insatsen var lagets sämsta sedan han kom till klubben, efter säsongen 2006:
– Sämre än det här kan det inte bli, suckade han efter matchen.
– Vi har en period under första halvlek där vi visar tillstymmelsen till aggressivitet, sade tränaren Jonas Olsson och försökte hitta något att glädjas åt.

Det som brukar utmärka topplagen är ju dock just det att de plockar poäng även när de inte spelar på topp. Vilket HIF gjort än så länge. Detta faktum får mig att utnämna Helsingborgs IF till ett av fem-sex lag som har en realistisk chans att ta hem guldet

Gästkrönikör: Henrik Mörk

3 thoughts on “HIF – ur ett annat perspektiv

  1. Vettigt inlägg – håller med i det mesta av det. Får se vad den nya holländaren (eller marockanen?) kan uträtta i anfallet.

    En sak är jag dock oenig med dig om, det faktum att Göteborg gör sin sämsta match på många år. Jag såg matchen, Göteborg försökte spela, men i första halvlek var HIF helt enkelt för bra. Göteborg var inte dåliga i sig – HIF gjorde de dåliga.

  2. Den slutsats man kan dra efter tre omgångar, Henrik, är att HIF inte tappat några poäng oavsett motstånd, till skillnad från Göteborg som tappat sex! Och det är just det som det här handlar om. Att tappa färre poäng än övriga lag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *