”I ett lag med Max Svensson, Andreas Granqvist och Rasmus Jönsson, var en Globetrottande norrman med dubbelt medborgarskap, med ett twitterinlägg som gav fog för ett brutet kontrakt och en spark i ändalykten, hård nog för en resa högre upp på västkusten, den HIF:are som visade mest klubbhjärta” AOHs Anthony Thörn summerar sina funderingar efter HIFs andra raka förlust i årets Allsvenska

Där sitter han med skam i blicken och fingrar på en kaffekopp. Slutligen tittar han upp, Ser sanningen i vitögat och försöker möta en hel nation med sina ord. ”It’s…. It’s not fun when you don’t win”. Efter att Kanada blivit utslaget i Kvartsfinal OS 2006 inser en ledsen Wayne Gretzky att egen briljant spelarkarriär inte alltid betyder en automatisk förmåga att kunna få ett lag att vinna som tränare eller i någon annan byråkratisk roll. Det finns en slags fascination kring det där, det romantiska i teorin om att ju bättre spelare man har varit, desto bättre tränare blir man. Efter två allsvenska matcher inser vi att denna teori, i alla fall hitintills varit lögn då Mellberg blivit taktiskt utmanövrerad av både Joakim Persson och Nanne Bergstrand. Det tragiska i sammanhanget är att beskrivningen ”taktiskt utmanövrerad” någonstans ändå verkar vara i underkant, då HIF inte ens verkar vara i närheten av att kunna tävla. Om inte det faktumet skrämmer dig är det dags att du snabbt, blott för en sekund blundar och högt för dig själv upprepar ”Degerfors, Sundsvall och Umeå”, för om det inte händer något snart så är det där inte en resa på ett SJ tåg, utan HIF:s spelschema nästa säsong.

En krönikörs uppgift är ofta väldigt enkel, vi riskerar väldigt lite men har ändå en position över dem som offrar sitt arbete för att underhålla oss, en sanning som blir desto mer sann i dessa tider. Vi bärs ofta fram av att skriva negativt om spelare eller tränare eftersom att det drar till uppmärksamhet och allt som oftast är mer underhållande att läsa, då ingen tycker om att läsa en lång text vars enda uppgift är att hylla eller romantisera, hur mycket man än tycker om färgerna som spelaren eller tränaren bär. Samtidigt är sanningen så krass att även den mest meningslösa spelarinsatsen antagligen är bättre än den kritik som åskådaren eller krönikören i fråga ger uttryck för. För på gott och ont finns det också ett annat element än skicklighet i fotboll. Heder. Den som hade mest heder och visade mest vilja att kämpa på Fredriksskans var en man som fram till matchen mot Kalmar visat noll vilja att klä sig i rött och blått, nämligen Mix Diskerud. Känn på den. I ett lag med Max Svensson, Andreas Granqvist och Rasmus Jönsson, var en Globetrottande norrman med dubbelt medborgarskap, med ett twitterinlägg som gav fog för ett brutet kontrakt och en spark i ändalykten, hård nog för en resa högre upp på västkusten, den HIF:are som visade mest klubbhjärta. Nog för att årets säsong av På Spåret är över sedan länge men jag kan ändå höra Kristian Luuk fråga ”Vart är vi på väg?”

”Den som hade mest heder och visade mest vilja att kämpa på Fredriksskans var en man som fram till matchen mot Kalmar visat noll vilja att klä sig i rött och blått, nämligen Mix Diskerud”
Foto: Suvad Mrkonjic / BILDBYRÅN / COP 170 / SM0001

Nej, jag tänker inte redan nu vara en av dem som skriker ”Avgå!”, men samtidigt väcks en känsla av oro inuti mig efter de uttryck som vår ansiktsbehårade tränare slänger sig med efter två brakförluster. Efter matchen mot Varberg liknade han allt mer Anatoly Dyatlov i kontrollrummet i Tjernobyl, som mitt i kaoset av blinkande lampor och dosimetrar som slår i sitt tak, slår ifrån sig det uppenbara med orden ”Inte bra, men ingen katastrof”. Och visst, efter matchen mot Kalmar, när strålskadorna uppenbarar sig på spelet, kämpaglöden och taktiken verkar Mellberg slutligen kunna inse att läget inte är optimalt och att en sanering krävs. Frågan är bara var man börjar, eftersom att viljan att slå sin man, vinna bollen och hinna först till linjen verkar närmast obefintlig. Mellberg talar sanning när han menar att HIF visserligen hade en bättre period i Andra halvlek som gav mersmak, men på det stora hela var man inte ens nära 3 poäng och hur mycket man än tycker om att Mellberg har en förkärlek för att starta egenfostrade talanger, måste man inse att Voelkerling Persson efter två matcher inte är man nog för sin uppgift på mittfältet än. Även om han på intet sätt var sämre än någon annan, är faktumet så sorgligt att HIF:s bättre period började med hans uttåg från planen då HIF nu kunde äga mitten på ett helt annat sätt.

Hur tragiskt det än låter är det kanske det som är HIF:s ljusglimt i mörkret, nämligen att det positiva inte ligger i de spelarna som stod för den här kategori 5 härdsmältan i Småland, utan de spelare som inte gjorde det, nämligen Mohammed Abubakari och Brandur Hendriksson, där den Färöiske landslagsmannen har sett enormt spännande ut på träning och med sin rutin och tjurskallighet säkert kan vara den spelare på mittfältet som HIF helt uppenbart saknar för tillfället. För Mellberg bör visiten till Kalmar innebära en kort stunds lyssning på The Smiths klassiker ”This Night Has Opened My Eyes” innan han byter sitt taktiska ritbord mot midsommarbordet, för på måndag väntar Jimmy Thelin och ett Elfsborg i medvind på Olympia. Suck… Vart är min nubbe?

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!

Anthony Thörn
heat501@york.ac.uk

Kommentera