Hösten 2008 var jag nästan åtta år gammal och infann mig på Olympia för första gången. Det var Hammarby som stod för motståndet den kvällen som slutade i seger med hela 5-1. Henrik Larsson var het, men inte lika het som gnistan som tändes i en liten pojkes hjärta. En gnista som sedan dess blossat upp i eld. Över ett decennium senare är elden starkare än någonsin.

Att växa upp i Löddeköpinge i hjärtat av MFF-land var inte alltid det lättaste som inbiten HIF:are. SM-guld och fem titlar i rad i 2011 gav ett härligt år, men sedan dess har man inte haft allt för mycket att skryta om. Trots ett par riktigt tuffa år infinner sig nu ett hopp om en eventuell återkomst till toppen igen.

Är en riktig fotbollsnörd, så att sitta i soffan och titta på Premier League, närmare bestämt Arsenal, med chipspåsen i högsta hugg tillsammans med mina kompisar slår mycket. Det enda det inte slår är doften av gräs och grillad korv när man står på Olympias läktare, redo för ännu en förväntansfull match. Att fotboll ska upplevas på plats är en sådan sanning som inte går att debatteras, och när man väl fått smaka på den upplevelsen är det svårt att gå tillbaka till TV-rutan.

Allt för di röe!