Precis som vårt vanliga anfallsspel blir vi lätt lite för omständliga, lite för smånätta. Lite för många tillslag på bollen medan vi väntar på den där helt avgörande passningen som skall friställa någon. Eller så blir det en passning på fötterna till nästa spelare, som då får stanna upp och ofta hinner moståndarna in i press. Så tappar omställningen tempo och rinner inte helt sällan ut i sanden.

Som spelförande lag får inte HIF alltför många chanser att ställa om snabbt under en match. När chansen väl kommer gäller det att ta tillvara på den. Jag vill se färre tillslag och mer passningar på ytan bakom de försvarande spelarna. Ett rakare omställningsspel ger fler mål. Med eller utan Luton Shelton.

1. Onödiga poängtapp
2. Defensiva fasta situationer
3. Offensiva fasta situationer
4. Avslut

Onödiga poängtapp är per definiton väldigt…onödiga. Därför är de extra tunga att uppleva. Bland årets matcher finns det definitivt två tunga poängtapp: HBK och TFF. Båda på hemmaplan. Båda efter tappade ledningar.

Det började annars bra. Spelet såg oerhört stabilt ut mot IFK. Även om vi darrade några minuter kring 60:e mot GAIS tog sig HIF samman och stängde den matchen. Sen rullade det på och jag hade så smått börjat tro att årets upplaga av HIF faktiskt skulle bjuda på färre besvikelser i slutet av matcherna.

Men matchen mot HBK visade att så kanske inte skulle bli fallet ändå. Vi fick se ett HIF som tappade spelet totalt efter 60 minuter. Det som hade varit rätt njutbart att se fram tills dess, förvandlades till en 30 minuters utdragen pina. HIF vann inte en enda andraboll. Knappt tredje eller fjärdebollarna heller. Så illa var det ett tag. Hade HBK velat hade de kunnat ta gruvlig revasch för 9-0 skalpen. Som tur var stannade det vid 3 mål.

Vinsterna mot AIK borta och MFF hemma hade börjat att få mig att hoppas att HBK bara var ett olycksfall i arbetet. Att HIF anno 2009 faktiskt var mer stabilt. Men det var innan TFF enkelt hämtade upp vad som borde ha varit en stensäker 2-0 ledning. Så mja. Årets HIF bjuder fortfarande på onödiga poängtapp. Förmågan att stänga matcher står mycket mycket högt på min HIF-önskelista.

Defensiva fasta situationer är i så fall roligare att summera. Visst gör motståndarna fortfarande mål emellanåt, men det är inte samma nagelbitare varje gång vi har en frispark eller hörna mot oss. Att Per Hansson är mer bekväm i luftrummet än Daniel Andersson är ganska uppenbart. Till det kommer att vi i år har tre långa och nicksäkra backar. Holgersson är en mycket bättre huvudspelare än Wahlstedt och det bidrar också till förbättringen. Riktigt bra är det inte riktigt ännu. Alla spelare verkar inte helt fokuserade på defensiven, ens vid hörna eller frispark. Det borde vi kunna kräva.

De defensiva fasta situationerna kan alltså sammanfattas med den politiska klyschan att HIF kan vara stolta över vad de uträttat – men absolut inte nöjda.

Offensiva fasta situationer är fortfarande en av våra svagaste punkter. Ett tag verkade det som vår enda idé på hörnor var att klumpa ihop oss runt målvakten och hoppas på det bästa. Även om domaren blåser av 10 hörnor i rad eftersom han inte vill se samma rubriker som efter vårt felaktigt godkända mål mot Hammarby. Några mål på hörnor har det trots allt blivit, men i ärlighetens namn saknar jag en stark huvudspelare som vinner sin duell och sätter en hård nick i nät.

Om det fortfarande finns en del frågetecken kring hörnor är det riktigt illa när det gäller de offensiva frisparkarna. Henrik Larsson slår 80 % av dessa själv och nästan 100 % av dessa går i muren. Går de förbi muren är de såpass långsamma att en sengångare hade kunnat vara målvakt och ändå hinna upp bollen. Christoffer Andersson och Joel Ekstrand är andra som försökt men vi har väl ännu knappt lyckats med att få en enda hård frispark på mål. Svagt. Mycket svagt. Bästa frisparksförsöket i år var nog Joels frispark (mot Kalmar?) som bara gick någon halvmeter ovanför krysset. Men hård var den.

Hur är det med avsluten då? Sådär va? HIF är fortfarande fast i den lite romantiska iden att man ska göra snygga mål: Sådana där man spelar sig igenom en försvarsmur på 8-9 man och sedan rullar in bollen över mållinjen. Få spelare i HIF försöker ens ta avslut utanför straffområdet. En som försöker ibland är Isaac Chansa, men som utan undantag skjuter över. Christoffer Andersson är en annan som tar avslut utifrpn, gärna direkt innan motståndare hinner ut för att täcka. Tyvärr har de också en tendens att bli lite missriktade eller gå mitt på målvakten. Men förr eller senare ger dessa utdelning, om inte annat genom en touch eller målvaktsretur.

Den största syndaren i dessa sammanhang är nog Henrik Larsson, som skulle kunna skjuta mycket mer än han gör. Henrik är en magnifik framspelare men om motståndarna kan utgå från att Henrik skarvar, bröstar, klackar eller touchar bollen till en medspelare, och aldrig går på eget avslut, blir vårt anfallsspel lite mindre svårläst. Mot Hammarby hade Henrik ett avslut där han vände bort sin back vid straffområdet och sköt på distans. Det blev inte mål, men det jag vill se mer av den sidan hos Henrik Larsson.

De senaste matcherna har vi skapat många vassa chanser, men haft mycket svårt att sätta dessa. Jag tror det är svårt för Bosse eller spelarna att ändra på genom att spela eller träna på ett visst sätt. Det handlar snarare om att vilja för mycket och sådant brukar gå över när man äntligen får sätta ett par mål.

Sammanfattningsvis känns det som att HIF fortfarande måste arbeta medvetet med sitt spel. Att stänga matcher är oerhört värdefullt och vår oförmåga att göra just detta kan har kostat oss fyra poäng – hittills – i år. Här finns mer att göra.

Jag är verkligen förvånad över att vi inte arbetar mer med fasta situationer än vi gör, med tanke på hur många mål som görs i samband med hörnor och frisparkar (och i viss mån även inkast). Fler varianter och mer träning för att ta fram spetsegenskaper skulle ge både fler mål och viktiga poäng. Om man tittar på andra sporter arbetar man stenhårt med att ta fram ett stort antal intränade löp- och passningsvägar inom exempelvis amerikansk fotboll. Nu skiljer sig ju sporterna åt, men att man just vid fasta situationer borde kunna utveckla samspelet är jag övertygad om.

Att få spelarna att ta fler avslut på distans borde vara inte heller vara en omöjlighet. Att skjuta många bollar på mål och låta medspelarna gå på returer är kanske inte lika snyggt som ett väggspel, men mot samlade försvar (och sådana möter HIF nästan hela tiden) kan det ge bättre utdelning.

Nästa inlägg kommer jag att ta upp snabba spelvändningar och hur jag skulle vilja att HIF uttnyttjade dessa. Watch this space!

Nu är det ungefär tre veckor kvar till premiären och vintern håller så långsamt på att förbytas i något som kan liknas vid vår. Jag var i London i helgen och där var det 11 grader varmt, sol allt som oftast och blommor, blommor, överallt blommor. Hemkomsten till Sverige innebar ett bryskt uppvaknande i form av mindre snöstorm. Något närmare en tidmaskin än att på ett par timmar gå från ljummen vår till blixthalka har jag ännu inte upplevt.

Medan vår buss långsamt tog sig från Skavsta till Stockholm, passerade vi ett antal bussar och långtradare som åkt i diket. Det vintriga landskapet påminde mer om Wasalopp än fotboll och det slog mig hur skönt HIF måste ha det i Sydafrika.

Helst av allt vill jag att HIF tränar försvarsspel och fasta situationer därnere. Det vet ni som läst de tidigare inläggen i Tio goda ting. Men om nu Bosse vill envisas med att enbart fokusera på anfallsspelet har jag faktiskt en liten önskan där också. Del fem i Tio goda ting ägnar jag åt avslut.

Eller snarare: Avsaknaden av skott. HIF spelar ett fint kombinationsspel och kommer ofta fram snyggt till motståndarnas straffområde. Väl där ska man bara vägga, chippa eller klacka sig igenom den alltsomoftast väl samlade försvarsmuren. När det lyckas är det fantastiskt snyggt. Men oftast blir det tvärstopp. En tjongboll senare ligger motståndarna bra till för en snabb kontring.

På något sätt är detta det bästa och sämsta med HIF: Allt skall vara så förbannat snyggt.

Det är som om varenda spelare vill överträffa Mattias Lindströms klack på mållinjen i 6-1 matchen mot Trelleborg (var det 2004?). Det är få spelare i HIF som vill dra på skott utifrån. Förra året var det nästan bara Christoffer Andersson, och i viss mån Chansa, som kunde tänka sig att försöka skjuta utanför straffområdet. Mariga var skottvillig på sin tid, så klart. När övriga HIF-are skjuter är det nästan alltid efter att alla passningsmöjligheter täckts upp så man är tvungen att skjuta. Men när då skottet kommer har allt som oftast minst en täckande motståndare redan klistrat fast sig på bollen.

Missförstå mig inte. HIF:s sätt att spela är vackert och underhållande. Det som gör mig frustrerad är att man nästan systematiskt avsagt sig ett av de vassaste anfallsvapnen vi har. Ett skott måste inte gå in direkt för att vara lyckat. En touch. En retur. Det räcker. Med ett lite mer varierat anfallsspel blir det svårare för motståndarna att försvara sig: En backlinje som måste försvara mot skott utifrån också kan inte täcka upp djupledslöpningar, läsa väggspel och blockera klackmöjligheter lika bra.

I år vill jag se HIF skjuta mer utifrån. Det kan ge oss några sunkiga strumprullare, några turliga touchar som ställer målvakten, och, för all del, en och annan snygg strut i krysset. Men framförallt: Ett mer varierat och svårläst anfallsspel som kommer att ge oss fler snygga mål. Också…

Här är så del tre i min lista vad jag vill se HIF förändra. Lite som en sen önskelista från HIF-tomten (ifall han finns). Förra avsnittet handlade om vår dåliga utdelning på offensiva fasta situationer. Tyvärr är vi ungefär lika obra (det tar emot i hjärtat att såga så tidigt i texten) på att försvara oss mot hörnor, frisparkar och offensiva inkast.

De senaste åren har bjudit på många tillfällen då motståndare, som knappt fått till ett anfall med fyra passningar i, ändå vinner eller spelar oavgjort mot oss. Tänk matchen när Hasse Berggren knoppade in kvitteringen för Gefle i slutminuterna förra året. Man kan ha otur enstaka gånger, men det här händer alldeles för ofta. HIF är knappast känt för sin ramstarka defensiv och det gäller i mina ögon särskilt fasta situationer där vi är direkt svaga.

Det är egentligen ironiskt. Vi spelade kanske den vackraste fotbollen i allsvenskan förra året, men var ändå ganska långt ifrån Kalmar när allt var över.  Vackrast, men knappast bäst fotboll med andra ord.  Så är det och så kommer det att förbli , så länge vi agerar taffligt på de defensiva fasta situationerna. Får vi inte ordning på vårt försvarsspel kommer vi att förlora alldeles för många poäng över en serie och göra det svårt, om än inte omöjligt, att vinna SM-Guld. Jag är inte säker på att det skulle räcka ens om vi spelat ett bländande passningsspel som påmint om Barcelona eller Arsenal i sina bästa stunder. HIF är vassa framåt och, tyvärr, vidöppna bakåt.

Att bara sitta här och beklaga sig  gör ingen nytta, men jag vill ändå tro att själva insikten om att fasta situationer är ett problem kan vara ett första steg mot en förbättring. Har HIF den insikten? Håller man med om att fasta situationer är en svaghet? Jag är inte säker på det. De träningsrapporter som hjältarna på kvadraten2009 förser oss med visar att Bosse fokuserar hårt på kvalitet i passningsspelet och knappt alls på samspel i defensiv eller fasta situationer. Nu sitter jag i Stockholm och ser knappast varje träning, så det är möjligt att man tränar mer på dessa områden än jag fått intryck av. Men ändå, faktum kvarstår: Fasta situationer (offensiva som defensiva) har varit en svaghet under flera år. Därför är jag övertygad om att det finns många sköna poäng att hämta om de fasta situationerna fick mer tid och kanske också prioriterades mer av lagledningen.

Hjälper det om man ber snällt? Pretty pretty please, with a cherry on top?

Det är dags att återuppliva min saligen insomnade serie om de tio saker jag helst vill se hända kring HIF i år. Första delen handlade om onödiga poängtapp. Nu när den värsta Alvarohysterin lagt sig, går vi nu vidare och tittar på HIF förmåga (eller snarare oförmåga) vid fasta situationer.

En stor anledning till att Kalmar är regerande svenska mästare är att de var kusligt effektiva på sina fasta situationer. Nannes svarta magi fick spelarna till att göra tom inkast till ett vasst vapen.

Inkast? Offensiv målchans? Jaså!? säger jag.  Jag kan inte minnas när HIF satte en målchans i direkt anslutning efter inkast (Arnefjords nickskarv i mål efter Björcks inkast på Råsunda 2006?). I rättvisans namn får man i alla fall till ett och annat inlägg efter en del tråcklande vid hönflaggan. Men eventuella målchanser hade egentligen inget att göra med ett skickligt utnyttjande av inkastet. Här finns mer att hämta.

HIF:s hörnor är oftast direkt usla. Långsamma underskruvade saker. Nej, HIFs hörnslagare de senaste åren har inte varit särskilt lyckosamma, vare sig det varit Järdler, Mini eller Christoffer Andersson. År efter år får vi se hörnor, oftast med samma monotona resultat: Höga, långsamma dalar de ner i målvaktens väntande handskar. Snöflingor har setts röra sig med mindre avsaknad av hastighet.

Visst, precision är viktigt. Men precison på bekostnad av all hastighet är meningslös.  Motståndarnas backar hinner inta sin position i så god tid att eventuella vunna dueller mer beror på att backarna blivit uttråkade av att vänta och tappat koncentrationen. Men även då straffar avsaknaden av fart på bolluslingen oss, då nicken inte blir särskilt hård. Och så dalar nicken ner i målvaktens väntande handskar. Känns mönstret igen?

Frisparkar då? Vad har man att välja på? Henrik Larssons har ofta fin bollbana, men då med alldeles för låg fart. De gånger bollen han sätter mer fart på bollen går den garanterat över. Björck hade riktigt bra tryck, men frågan är om han någonsin fick bollen under ribban.  Närmast en frisparksspecialist HIF kommit de senaste åren är väl Andy Jakobsson. Kan Alfa axla den manteln?

HIF gör alldeles för få mål på fasta situationer. Visst, vi är ett spelande lag. Men bara för att bottenlagen uteslutande lever på fasta situationer, behöver det inte betyda att vi måste slarva bort våra. Jag skulle vilja se mycket mer träning på fasta situationer. I vissa sporter, tex American Football, tränar man mycket på att nöta in varianter där alla vet exakt vad de skall göra. Visst har Allsvenska lag sina varianter, men överlag känns det ganska outvecklat -  jämfört med vad som går att göra på området.

Ska man gissa att HIF snittar 6 inkast, 4 hörnor och 2 frisparkar i riktigt bra lägen per match? Med en målsättning att sätta ett av dessa lägen per match finns 30 mål att hämta, sett över hela allsvenskan… Det är en mycket ambitiös målsättning, kanske alltför hög, men alla förbättringar av nuvarande plågsamt låga utdelning tas tacksamt emot.

Julen är sedan länge förbi, men jag tänkte dela med mig av min egen personliga HIF-önskelista ändå. Eftersom jag gärna skriver långa inlägg har jag sansat mig och delat upp den i 10 olika punkter. Här kommer min första önskan till Bosse jultomte och hans 11+11 nissar.

Som supporter lever jag med laget; gläds åt framgångar och sörjer motgångar. En del är sjuka av oro inför viktigare matcher (tex derbyt mot MFF), själv är jag ganska lugn. Om det beror på att jag generellt har svårt att hetsa upp mig eller om mitt engagemang inte är så starkt att det manifesterar sig fysiskt vet jag inte. Jag brukar som sagt inte hetsa upp mig även om en förlust känns som en klump i magen några par dagar efter. Men det finns en sorts förluster som aldrig riktigt kommer över. Jag kan älta dem veckor, månader, ja nästan år efter.

Det kan vara en match som HIF ägt från start men sedan ändå förlorar, eftersom man börjar tänka på resultatet och försöker kontrollera matchen. Det är tyvärr något HIF inte är särskilt bra på och så har en egentligen lysande insats plötsligt förvandlats från en vinst till tappade poäng. Så enormt frustrerande! Gjordes det en undersökning skulle man komma fram till att HIF-supportrar tappar månader och år av förväntad livslängd vid dessa tillfällen. En hel del gråa hår tillkommer också. Huruvida självmordfrekvensen ökar (som den lär ha gjort i Brasilien efter en förlust i en VM-final för länge länge sedan) låter jag vara osagt.

På något sätt är det nästan lättare att komma över en förlust där man aldrig riktigt hade chansen (tex Kalmar borta förra året) än om man har segern i sin hand och sedan tappar den på…ja vad är det egentligen som orsakar alla dessa onödiga poängtapp?

HIF är ett offensivt lag men klarar inte av att spela av matcher för fem öre. Man kunde tro att fortsatt offensiv skulle innebära fler och bättre chanser för motståndarna, men jag är långt lugnare så länge HIF försöker anfall. Oron kommer när man försöker spela kontrollerat, det är då det brukar sk*ta sig. Övar HIF ens på att kontrollera matcher på sina träningar?

Svaghet i eget straffområde är en annan egenhet som kostar oss poäng med säkerhet. I allsvenskan bygger ena halvan av lagen hela sitt anfallsspel på att lyfta in bollar på chans i straffområdet. Andra halvan tar för det mesta till det när man jagar kvittering och tiden håller på att rinna ut. Norrköping, Sundvall och Elfsborg rånade oss poäng förra året efter riktigt dåliga insatser vid fasta situationer. Särskilt luftbollar är farliga, och det är inte bra. Inte bra alls.

Den sista anledningen jag kan komma på anknyter till HIF:s offensiva inställning. Man värvar gärna tekniskt skickliga spelare som tyvärr är väldigt lata i defensiven. Man lägger ner all sin energi i offensiven, och gör inte lika många knop hem. När HIF är på lekhumör och vi får utrymme för finter och kortpassningar trivs vi. Men att stressa och pressa med mjölksyra som värker i musklerna? Not so much.

Nu menar jag inte att det inte finns spelare i laget som ger allt i alla situationer (det finns det). Men det gäller inte hela laget. Det gäller inte hela matcherna. Och det gäller verkligen inte alla matcher!