post

”Bjarnason har förutsättningar att bli den främsta”

HIF har, sedan 80-talet, varit klubbadress för en hel drös med Isländska fotbollsspelare. Få har dock fått en så imponerande inledning på sin HIF-karriär som Andri Runar Bjarnason

Redan 1983 dök en 25-årig islänning, vid namn Albert Gudmundsson, upp på Olympia. På den tiden låg HIF i division 2 och slogs med giganter som Grimsås, Myresjö och Karlskrona om en anständig tabellplacering. Gudmundsson, som alternerade både på backplats och mittfält, spelade i 15, av lagets 22 matcher, det året och noterades för ett mål.

Det skulle dock dröja drygt 15 år innan HIF åter blev intressant för isländska fotbollsspelare. Året var 1998 när Åge Hareide valde att plocka hit två spelare från ön i norr. Jakob Már Jónharðsson och Hilmar Björnsson skrev på för klubben och spelarna förväntades bli nyckelspelare i jakten på att åter erövra ett Allsvenskt guld till Di Röe. Det gick sådär…

Visst bärgades guldet (1999) men varken Jónharðsson eller Björnsson gjorde någon större succé under sin tid i klubben. Istället så skulle det bli ett fd ungdomsproffs, i Arsenal, som blev den förste islänning att vinna HIF-supportrarnas hjärta – Olafur Ingur Skulason.

”Publiken vaknar till liv på ett ruggigt Olympia. De har fått syn på sin favorit när denne gör sig redo för ett inhopp. Publiken börjar ropa; Sku, Sku, Skulason”

Skulason, som hämtades från Brentford, noterades för 37 matcher under sina två säsonger i klubben. En korsbandsskada satte stopp för fler men Skula är förevig ihågkommen för sitt krigarhjärta och förmåga att alltid gå 100% in i närkamperna.

Mittfältaren Gudjon Petur Lydsson var en av sex nya spelarna som kom till HIF under sommarens transferfönster 2011. Conny Karlsson ville inte lämna något till slumpen utan ha en så stark trupp som möjligt för att säkra guldet. För Lydssons, som var tänkt som Rasmus Jönssons ersättare, del innebar det dock att HIF-äventyret tog slut efter fyra matcher och han återvände hem till Valur

Guldet, från 2011, skulle försvaras och i frysboxen, hos Belgiska Lokeren, hittade Jesper Jansson vad som skulle komma att bli en anfallslegend i Helsingborg. Den då 23-åriga Alfred Finnbogason stannade bara i sex månader men hann sätta ett starkt intryck bland klubbens supportrar.

Med 12 mål, på 17 matcher, var det en självklarhet att HIF ville behålla anfallaren. I samband med att lånet löpte ut vaskade klubben fram de 4 miljoner som Lokeren ville ha för islänningen. Bakom ryggen förhandlade dock Belgarna även med Holländska Heerenveen och priset trissades upp. Finnbogason tvingades acceptera Heerenveens bud och resten är historia. Med tanke på att anfallarens karriär gått vidare i klubbar som Olympiakos och Real Sociedad så förstår ni själva vilken ”mjölkkossa” HIF gick miste om.

Efter Finnbogason så har har ordet ”kvalitet” smugit sig in i samma mening som ”HIF värvar isländskt”. Både Arnor Smarason och Victor Palsson gjorde ett starkt intryck under sin tid i klubben. Vi minns Smarasons spektakulära mål och Palsson som hårdför slitvarg, i stil med Skula, på mittfältet. Att båda spelarna, av ekonomiska skäl, ”tvingades bort” var ytterst tråkigt men baserat på den ekonomiska situation som klubben befann sig i 2015.

Inför 2018 kom så uppgifterna om att HIF hade siktet inställt på en ny islänning. Det handlade om den 26-årige Andri Rúnar Bjarnason som precis vunnit den isländska skytteligan med sina 19 mål för Grindavik. Bjarnason hade imponerat stort och noterades för den spelare som ”gjort flest mål på en säsong”. Det 19:e och sista målet gjorde han dessutom i den 88:e minuten, i Grindaviks sista match för säsongen.

Anfallaren presenterades i samband med HIFs avslutningsmatch, mot Öster, och hann, under försäsongen, både imponera stort i cupspelet och landslagsdebutera för Island. Hann gick mållös i premiären men visade, med sitt hattrick, mot Frej att han kommer bli en enorm tillgång för HIF i jakten på en Allsvensk plats. I mina ögon har Bjarnason alla förutsättningar att bli den främste islänningen vi har haft i klubben. Kanske även den första islänning som får representera Island i ett VM-slutspel samtidigt som han är under kontrakt med HIF?

Islänningar i HIF

Arnor Smarason (mittfältare) Juli 2013 – Dec 2015. Spelar fortfarande kvar i Hammarby dit han kom, från HIF, i december 2015

Alfred Finnbogason (anfallare) Mars 2012 – Aug 2012. Håller till i den tyska Bundesliga där han representerar Augsburg

Andri Runar Bjarnason (anfallare)

Gudjon Petur Lydsson (mittfältare) Aug 2011-Dec 2011. Spelar numera i isländska Valur

Victor Palsson (mittfältare) Aug 2014 – Aug 2015. Skördar framgångar i den Schweiziska ligan där han spelar för FC Zürich.

Olafur Ingur Skulason (mittfältare) Jan 2007 – Dec 2009. Sliter, på mittfältet, i det Turkiska bottenlaget KDC Karabükspor

Hilmar Björnsson (anfallare) Jan 1998 – Maj 2000. Avslutade karriären 2003

Albert Gudmundsson (mittfältare) Jan 1983 – Dec 1983. Avslutade karriären 1997

Jakob Jonhardsson (mittfältare) Feb 1998 – Mars 2000. Avslutade karriären 2004

post

HIF-tårar, av glädje och sorg, under ett halvt sekel…

”Fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”, sa Bill Shankley, en tidigare tränare i Liverpool, en gång i tiden. För oss supportrar stämmer det ganska väl. Det är ett livslångt äktenskap att stötta och älska sitt favoritlag i vått och torrt, och i med- och motgång

Själv blev jag fotbollsnörd via min pappas gener. Så när jag fick min första fotboll när mamma kom hem med mig från BB, tog intresset fart. Alla blivande småbarnsföräldrar ska veta att det finns många bra bollekar för nyfödda. Jag erkänner villigt att det bara är kärleken till min familj som är starkare än kärleken till fotbollen.

Jag tycker också det är väldigt kul att skriva och brukar i perioder bombardera Helsing-borgs Dagblad med insändare och debattartiklar. Så när Martin Klinteberg, sökte skribenter till Allt Om HIF, tvekade jag inte många sekunder innan jag erbjöd honom mina tjänster. Martin blev glad och skrev att det var jättebra med någon som var lite äldre.

Nu tänker jag aldrig på det här med min ålder, och tar andras personliga omdömen om mig med humor, så jag förstod att Martin såg min ålder som en merit eftersom jag har många års erfarenhet av både det ena och det andra, och inte såg mig som en gubbe.

Det förpliktigade också att jag bodde 50 meter från Harlyckans IP, mina första levnadsår. Här har en av Sveriges främsta talangfabriker Högaborgs BK alltid haft sin hemvist. Man kan säga att jag föddes i HBK. Här uppstår dock mitt första dilemma. Högaborg kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, och HIF nummer två. Som den fotbollsnörd jag är vill jag så klart ha ett favoritlag på hög elitnivå, och då är HIF det självklara alternativet.

Livet som motgångssupporter

Jag började följa HIF när jag var i 10-12-årsåldern 1966-68. Det var en tid när ”Mjölkkossan” höll till längre ner i seriesystemet. Samtidigt avslutade jag min egen aktiva karriär som mer eller mindre orörlig vänsterback utan speluppfattning. Den karriären lovar jag att inte plåga er med.

Mina första år som HIF-supporter höll laget till i botten av Allsvenskan, för att 1968 ramla ur. Sen vidtog en lång ökenvandring som varade i hela 24 år, då  HIF 1993 åter var tillbaka i högsta serien.

En tidig höstdag 1969 kastade jag mig på cykeln direkt efter avslutad konfirmation i Elinebergskyrkan, och trampade snabbt upp till Olympia där jag lade mig bakom det ena målet fyra timmar innan kvalmatchen mot Örgryte skulle börja. Efter att ha förlorat med 4-0 och med 2-0 borta mot Hammarby missade HIF uppflyttning, och sjönk allt djupare genom seriesystemet. Jag hade punka på cykeln så jag fick släpa den hem genom Jordbodalen. Här började min bana som motgångssupporter.

Trots spektakulära värvningar som de f d proffsen Inge ”Guldfot” Danielsson, Roger Magnusson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Pär-Olof Olsson kom HIF inte tillbaka till Allsvenskan.

Pär Olof Ohlsson, Tomas Borg och Tomas Sjöberg var några av profilerna i början på 80-talet Foto: Bildbyrån

De bedrövligaste minnena är sent 70-tal när HIF låg sist i division 3 efter sex omgångar, och man bl a hade förlorat med 2-0 på Olympia mot kvarterslaget Warta från Göteborg, samt förluster mot Gunnarstorp och Stattena.

Som en sann motgångssupporter körde jag troget till bortamatcherna i Gunnarstorp, Höganäs, Hittarp, Ramlösa och Borstahusen med min Puch Dakota i ur och skur, när HIF hade ramlat ner i division 3. Mitt samvete minns dock inte om moppen var trimmad eller inte. Jag upptäckte att en motgångssupporter får njuta av annat än bra resultat, såsom att jämföra smaken på olika korvar på de lokala arenorna, när det går knackigt för våra lag.

Jag kan varmt rekommendera korvarna på Höganäs IP.

Dessa år kommer att vara minnen för hela livet!

Ljusare tider stundar under 90-talet

Mycket tack vare min moderklubb Högaborgs BK, där jag nu är ledamot i styrelsen, kom HIF så tillbaka till Allsvenskan 1993.

Sveriges bästa anfallspar bestående av de Högaborgsfostrade storspelarna Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson öste in mål och bidrog starkt till att ”Mjölkkossan vann division 1.

Henrik Larsson och Mats Magnusson – Sveriges hetaste anfallspar 1992 Foto: Bildbyrån

Mitt envisa och trogna supporterstöd var också en viktig hörnsten i återkomsten.

Nu fick jag övergå från att jämföra korvarna på Höganäs och Hittarps IP, till att se högklassig svensk elitfotboll på Olympia, där korvarna är sådär. Men det känns helt ok.

Puch Dakotan hade sedan länge gått i graven, så jag promenerade de 500-600 meterna hemifrån till Olympia.

Guldet som försvann i Göteborg 1998

Nu börjar HIF-ångesten sakta att försvinna. Under början av 90-talet etablerar man sig som ett stabilt Allsvenskt topplag. Placeringarna skiftade från 2-6 fram till 1998. Ett år jag aldrig glömmer. Inför sista omgången ledde HIF serien med 2 poäng och bättre målskillnad före tabelltvåan AIK. Man skulle hämta hem det givna guldet på Ullevi i Göteborg där BK Häcken som redan var klara för degradering, stod för motståndet. AIK mötte Örgryte hemma på Råsunda.

Säker som jag var på att det skulle bli guldfest, lockade jag med min fru som är helt ointresserad av fotboll, och goda vänner i Göteborg som inte heller var speciellt lockade, på matchen mot Häcken. Jag hade en gigantisk HIF-flagga och målade mig rödblå i ansiktet. Matchen började och jag blev allt mer nervös. HIF spelade riktigt dåligt. De rullade runt utan fart och tappade mycket boll. När så Häcken gjorde 1-0 på ett halvdåligt långskott som Sven Andersson bara tittade på när det rullade in, fick jag tillbaka min HIF-ångest.

Ångesten släppte när Mattias Jonsson gjorde 1-1 i början på andra halvlek. Guldet var hemma. Det räckte med oavgjort. Men HIF fortsatte spela uselt, och som från ingenstans gjorde Häcken 2-1 en kvart senare. Dock stor det fortfarande 0-0 på Råsunda, så HIF låg fortfarande före AIK.

När det återstod ca 15 minuter tittade min Göteborgskompis som hade sportradion på, räddhågset på mig. Han hade den där minen, typ ”hur ska jag våga berätta detta?”.

Försiktigt nästan ljudlöst sa han så; ”Mats, det blev precis 1-0 till AIK”.

Det som inte kunde hända hände. HIF spelade bort guldet. De förlorade mot ett avsågat Häcken. AIK vann med 1-0 och gick förbi med en poäng och sämre målskillnad.

Killen på macken i Laholm där jag tankade på vägen hem, såg min HIF-ångest stå i full blom när den rödblå ansiktsfärgen rann ut över mitt ansikte. Jag sade inte ett ljud när han konstaterade; ”är det sorgens dag eller?”

Den resan glömmer jag aldrig!

Guldet som vi tog i Göteborg 1999

Året därpå var det dags att köra till Ullevi och Göteborg igen. Med fjolårets fiasko i färskt minne, vågade jag inte ta med någon mer än min son till matchen den här gången.

HIF ledde återigen serien före AIK, inför sista omgången och skulle möta mittenplacerade IFK Göteborg i sista matchen.

Jag höll en lägre profil den här gången utan ansiktsmålning, och bara med min stora HIF-fana.

Kenneth Storvik, Arild Stavrum och Stig Johansen – delar av guldgänget 1999 Foto: Bildbyrån

Nu gick det vägen. I början av andra halvlek sprang Arild Stavrum sig fri ur misstänkt offsideposition och sköt in 1-0, som blev segermål.  Sonen fick order att vifta med fanan genom bilfönstret hela vägen hem till Helsingborg och skandera ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”!

Vi glömde åka inom macken i Laholm det här året, men vi hann hem till en magisk guldfest vid Terrasstrapporna, och HIF-ångesten var bortblåst. Den resan kommer jag inte heller att glömma.

Europaspelet 2000

Tack vare guldet 1999 fick HIF kvala in i Champions league. Vi mötte Inter i ett dubbelmöte som för alltid blir historiskt. Mikael Hansson gjorde 1-0 till HIF på Olympia, och vi vann sensationellt.

Sen blev målvakten Sven Andersson ”San Siro”-Sven med alla och envar, när han bragdräddade en sen straff på San Siro inför fullsatta läktare. Det blev 0-0 och HIF kvalade in i gruppspelet.

2000 spelade HIF i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och Paris SG. Man vann bl a över Rosenborg och spelade oavgjort mot Paris och Bayern. Med 5 poäng är man bäst av alla svenska lag i Champions league genom tiderna.

2007 kvalade HIF in i gruppspelet i UEFA-cupen efter seger med 5-1 mot Herenveen. I gruppspelet slog man Galatasary borta med 3-2, och Austria Wien hemma med 3-0.

Sen åkte man ut i 16-delsfinalen efter en tveksam straff mot PSV Eindhoven.

Jag såg alla hemmatcher live och glömmer aldrig dessa fantastiska fotbollsfester.

Guldet som vi tog i Göteborg 2011

2011 var det åter dags med en avgörande match om guldet med AIK på Ullevi i Göteborg. HIF mötte GAIS, och AIK mötte Malmö FF i Malmö.

Som väl är är jag ensam fotbollsnörd i min familj. Det kan vara tillräckligt påfrestande för de närmaste ändå som det är. Så nu åkte jag upp till Göteborg själv. Utan att övertyga vann HIF med 3-1 samtidigt som AIK spelade 1-1 mot Malmö FF.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen! Foto: AOH Media

Nu viftade jag med HIF-fanan genom ett bussfönster hela vägen hem och hann uppleva guldfesten på Olympia. Underbara minnen!

HIF bäst i Sverige under fem år 2010-2015

Med ett allsvenskt guld, ett stort silver, två cupguld och två segrar i Supercupen under åren 2010-2015 var HIF överlägset Sveriges bästa lag. Jag såg alla matcher jag kunde både hemma och borta, seglade runt i eufori, helt utan HIF-ångest och tyckte t o m att korvarna på Olympia var ganska goda, men bara chorizon.

Nu var jag äntligen medgångssupporter.

Supercupmatcherna blev något av kronan på verket då HIF befäste sin position som det totalt sett bästa laget i landet. Jag var på plats på Olympia när man slog AIK med 2-0, och även på Swedbank Stadion när man slog Malmö FF med 2-1.

Minnena blir ännu ljuvligare av att man vann över just AIK och Malmö FF.

Vilket lag vi hade med Pär Hansson, Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt, Ardian Gashi, May Mahlangu, Alfred Finnbogason, Rasmus Jönsson, Emil Kraft, Alexander Gerndt m. fl.

Men framförallt var det en fungerande lagmaskin.

Nu har HIF gjort en resa neråt igen. Men med den rekonstruktion man har gjort 2017-2018 har jag gott hopp om att HIF är i Allsvenskan 2019, och ett topplag redan 2021.

Varför inte Sveriges bästa lag igen ? Men man behöver inte vara oroliga i klubben, för jag hänger på såväl som medgångs- som motgångssupporter, om jag så ska behöva köpa en billig gammal begagnad Puch Dakota och jämföra smaken på korvar på de lokala arenorna

post

”Mahif står för Mohammad Abubakari HIF”

Journalisten, och författaren, Per-Erik Tell är en trogen följare av Allt Om HIF. För en tid sedan besökte han Mohammad Abubakaris akademi i Kumasi, Ghana. Reportaget publicerades i Kvällsposten och nu har Per-Erik skrivit en kortare text med en länk till uppslaget

Det känns coolt när en bil kör fram på uppfarten framför Hotel  Stadium i Kumasi i Ghana i Västafrika med en jättestor HIF-logga på motorhuven.

Det är Bryan, Mohammed Abubakaris bror, som kör. Han ska ta mig ut till en träningsplan där ett fyrtiotal ungdomar tränar och spelar fotboll.

Jag har med mig sju röda t-shirts med HIF på. Som present – men också för att det ska bli tydligt på bilderna i mitt reportage till Kvällsposten att jag hamnat på Mahif Academy i Kumasi. Jag köpte dem i Olympiashopen dagen innan avresan till Afrika.

Mahif står för Mohammad Abubakari HIF.

 Bryan och Zainab Abubakari driver fotbollsakademin i Kumasi som Mohammed bygger upp med sin lön från HIF.

Bryan och Zainab Abubakari driver fotbollsakademin i Kumasi som Mohammed bygger upp med sin lön från HIF Foto: Privat

Jag har träffat Mohammed tidigare och pratat om hans fotbollsakademi i hemstaden Kumasi. Han säger att han vill ge något tillbaka till sitt land. Han vill ge fler ungdomar möjligheten att bli professionella fotbollsspelare. Att få uppleva den resa han själv har gjort. Hans gick via Feyenoord och grekiska klubbar till Sverige, Åtvidaberg, Häcken och nu HIF.

Allting är ännu i sin linda. Laget har till exempel ingen egen träningsanläggning. Bryan kör  mig och systern Zainab, som är klubbens chef, till en offentlig grusplan i Kumasis utkanter. Här tränar och spelar ungdomarna, uppdelade i tre årskullar, 12, 15 och 17-åringar. Tränaren heter Moussa Mohammed och har nyligen gått tränarkursen.

Jag får prata lite med spelarna. Ingen av dem vet särskilt mycket om Helsingborg eller HIF, mer än att det är laget som Mohammed Abubakari spelar för. Deras drömmar handlar om Real Madrid, Chelsea, Bayern München.

Efter en stund mörknar himlen och strax är det tropiska regnet över oss. Dagstemperaturen ligger kring 34 grader, luftfuktigheten är hög och när regnet kommer med svepande stormvindar och blixtar över himlavalvet töms fotbollsplanen snabbt.

Ett fyrtiotal killar får möjlighet att träna och spela fotboll i Abubakaris akademi i Ghana.

Ett fyrtiotal killar får möjlighet att träna och spela fotboll i Abubakaris akademi i Ghana Foto: Privat

Bryan och Zainab vill också visa huset som Mohammed har skaffat där fotbollskillarna ska kunna bo på internat då de har träning och match. Ett stort rum håller på att ställas i ordning med mjuka soffor och en TV. Ett rum där grabbarna ska kunna koppla av och vila. De kommer alla från fattiga förhållanden. Det är inte bara en fotbollsskola som Mohammed Abubakari driver med sina syskon. Det är ett socialt projekt.

Vi åker också till Mampong, en bit norr om Kumasi, och besöker ett hem för föräldralösa barn som familjen också ger ekonomiskt stöd, med hjälp av Mohammeds fotbollslön.

Jag blir varm i hjärtat av det jag får se och uppleva i Kumasi.

När jag pratar med Mohammed sedan jag kommit tillbaka från Afrika säger han att det är viktigt alltihop, det han gör i Afrika, men allra viktigast just nu är det att det går bra för HIF.

Kumasi är Ghanas näst största stad, efter huvudstaden Accra, och har drygt två miljoner invånare. Det är centrum för det urgamla kungariket Ashante och här bor den nuvarande kungen av Ashante. Här finns också Västafrikas största marknad.

När jag besöker Ghana är det tillfälligt uppehåll i den inhemska Premier Leauge, men jag får möjlighet att se en träningsmatch mellan Dreams FC och Accra Hearts of Oak FC. Den matchen slutar 1-1.

Fotbollsintresset är stort i Ghana och Mohammed Abubakaris namn är känt bland dem jag träffar.

Per Erik Tell

Reportaget i Kvällsposten kan du läsa här:

https://www.expressen.se/kvallsposten/sport/fotboll/superettan/fotbollsstjarnans-fina-gest-ger-barnen-hopp/

post

En seger som betyder mer än tre poäng

HIFs premiärseger innebar att den riktiga tävlingssäsongen inleddes på bästa sätt. Inte bara bjöds vi på fint spel och en underbar stämning på Olympia utan vi slog även en tippad toppkandidat, något som inte ska underskattas

Så kom den då, premiären av Superettan-säsongen, efter förra helgens inställda match. För egen del var jag orolig inför denna premiär och jag hade en rad funderingar och tankar snurrandes i huvudet. Skulle HIF kunna tackla den inställda premiären mentalt och ladda om? Skulle den fina försäsongsformen hålla i sig? Skulle HIF kunna hålla i taktpinnen och föra matchen? Jag tycker att det samlade svaret på dessa frågor blev ”Ja”.

För mig såg det inte ut som att HIF ens funderade eller led av att matchen mot HBK blev inställd och ingen kan väl argumentera för att HIF inte behöll sin fina försäsongsform. När det kommer till frågan om HIF skulle kunna hålla i taktpinnen och styra matchen är väl de första 15-20 minuterna det tydligaste svaret på den frågan även om jag hade önskat att det fortsatt sett ut så under hela matchen. På det hela taget tycker jag dock att HIF gjorde en väldigt stabil match och kontrollerade matchbilden.

Det, ovan nämnda, faktum att vi slog en tippad toppkandidat ska inte heller underskattas. HIF har pressen på sig inför denna säsong och att då gå upp och leverera direkt, det är ett styrkebesked som jag inte kan mäta med något under den förra säsongen. Men inte en vårhimmel utan i alla fall något orosmoln. Det var nog inte bara jag som blev nervös när både Abubakari och Bojanic linkade av men rapporterna säger att det inte ska vara något allvarligt vilket vi verkligen får hoppas för jag tycker att HIFs största svaghet i år är truppbredden. Förutom det måste jag lyfta Max Svensson som gjorde en fin match och han har verkligen tagit kliv under 2018 även om han tenderar att vara lite upp och ner.

En lyckad premiär kan bockas av och nu ser vi fram emot nästa helgs möte med Frej, en match där pressen på vinst och på att föra matchen är än större än mot Öster.

Juste det ja, herregud vad skönt att det är säsong igen

post

Hur mår relationen mellan HIF och Malmö FF?

Att det finns en lång historia bakom relationen mellan Skånes främsta klubbar känner det flesta till. AOH tittade närmre på den historiska utvecklingen och på spelarna som gått mellan de båda klubbarna

Det finns en mörk historia av relationen mellan HIF och Malmö FF. Rivaliteten mellan klubbarna har tenderat till öppet hat, och derbyna mellan lagen har omgärdats med den grövsta tänkbara fiendskap. Ofta har dessa matcher blåsts upp till årets hatmatcher, där det har varit viktigare att besegra Skånerivalen än att vinna Allsvenskan.

Pär Hansson attackerades under derbyt 2011 Foto: Andreas Hillegren SCANPIX

Pär Hansson attackerades under derbyt 2011 Foto: Andreas Hillegren SCANPIX

Incidenten med huliganen som hoppade in på planen och attackerade HIF:s målvakt Pär Hansson 2011 på Swedbank Stadion, är ett av de värsta exemplen. Tyvärr är det inte det enda tillfället när huliganer har löpt amok på eller utanför arenorna i samband med dessa matcher.

Dock finns det också en ljus historia av utbytet mellan de båda Skånelagen som behöver lyftas fram i ljuset.

Historisk utveckling under de senaste 40-50 åren

Det som ofta glöms bort i resonemangen kring relationen mellan HIF och Malmö FF, är de positiva sidorna av utbytet. Framförallt under 1980-talet och i början av 90-talet, när HIF höll till långt ner i seriesystemet, t o m så långt ner som i division 3, gick ett flertal Malmöspelare som inte riktigt platsade i Malmö FF över till HIF, och bidrag starkt till att HIF klättrade upp i Allsvenskan igen 1993-94.

Dessa spelare lämnade Malmö FF för HIF under denna period, med årtalet inom parentes:

Thomas Sjöberg (1983), Tore Cervin via Toronto och Limhamn (1984), Anders Olsson (1984), Jan Möller (1989), Anders Jönsson (1989), Björn Lilius (1990), Henrik Lilius (1990), Ulf Lilius (1990), Jörgen Persson (1991), Andreas Augustsson (1992), Patrik Sundström (1993), Per Ågren (1993), Patrik ”Trelleborg” Andersson (1994), Peter Hillgren (1995), och Mats ”Masse” Magnusson via Benfica (1992).

Ulf, Björn och Henrik Lilius anlände samtliga från Malmö 1990 Foto: Bildbyrån

I takt med att bägge klubbarna ville vara med i toppen av Allsvenskan under senare hälften av 1990-talet och framåt har rivaliteten blivit allt starkare. De spelare som då tyvärr har blivit illa behandlade av stora delar av supporterskarorna, är framförallt de som gick från HIF till Malmö FF under 2000-talet, såsom Christian Järdler via Turkiet (2006), Babis Stefanidis (2007), och Simon Thern (2012).

Synen på spelare som har gått mellan klubbarna

Många supportrar har genom åren målat ut de spelare som flyttat mellan de båda lagen som svikare och förrädare som för alltid ska hatas. Under senare år minns vi framförallt den behandling som Christian Järdler, men kanske framförallt Simon Thern fick utstå när de som tidigare HIF-spelare gick över till Malmö FF. Järdler hamnade i Malmö efter en halvdan proffskarriär i Turkiet, medan Thern gick direkt.

När s.k HIF-supportrar (för mig är huliganer inte supportrar), hade en docka med en strypsnara om halsen, och en skylt med texten ”Simon Thern ska dö”, med sig på läktaren i Malmö 2012, ställdes allt på sin spets. Visst kan man alltid avfärda alla avarter på och runt arenorna vid derbymatcherna, som enskilda huliganers agerande, men i detta fall var handlingen också ett symtom på något mer underliggande. Nämligen en djup historisk konflikt, som skapats av de som ser drama, utspel, aggressioner och våldstendenser som naturliga inslag i fotbollens väld.

Många av oss andra som älskar fotbollen och våra klubbar, kan bjuda våra spelare på att de vill prova sina vingar på en nivå där de tror att de kan lyckats bäst. Hur det än är så varar en fotbollsspelares karriär kanske max 15 år på internationell och nationell toppnivå. Räknar man sen in eventuell skadefrånvaro och perioder när man inte får spela, så blir karriären avsevärt kortare.

Partik ”Sundet” Sundström har spelat i bägge klubbarna

Jag träffade Patrik ”Sundet” Sundström, nu tränare för klubben som fostrade honom, Högaborgs BK, för ett samtal kring hans upplevelser av relationen mellan HIF och Malmö FF. ”Sundet” är en av dem som spelat i bägge lagen. Här är hans tränar- och spelarkarriär i en länk:

http://alltidfullsatt.se/klart-patrik-sundstrom-tillbaka-som-tranare-i-hogaborg-2017/

1990 gick ”Sundet” från Högaborg till Malmö FF, där han spelade 1991-1992. Under dessa år var MFF ett topplag i Allsvenskan. Hans roligaste minne från den här tiden är när laget spelade i Europacupen och bl a slog ut Besiktas på bortaplan. Han spelade bl a ihop med spelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin.

”Sundet” tog omvägen, via Malmö, innan han kom hem igen till Helsingborg Foto: Bildbyrån

Samtidigt spelade HIF lägre ner i seriesystemet. ”Sundet” lämnade MFF för HIF när de kom tillbaka till Allsvenskan 1993. Hans HIF-karriär varade 1993-1998. Roligaste minnet från den tiden är när man slogs med ett urstarkt IFK Göteborg om guldet 1995, och Europaspelet 1996. Här spelade han bl a ihop med Roland Nilsson och Andreas Jakobsson.

Under sin aktiva karriär upplevde inte ”Sundet” något starkare rivalitet mellan de stora Skåneklubbarna. Det beror mycket på att Malmö var ett topplag i Allsvenskan samtidigt som HIF spelade i lägre divisioner, i början av denna period. Tvärtom så minns han en god relation där många spelare gick från Malmö till HIF för att hjälpa klubben upp.

I takt med att bägge lagen ville vara topplag i högsta serien under andra hälften av 90-talet byggdes rivaliteten upp bland supportrarna. Men det kände spelarna inte av i någon större utsträckning.

Som avrundning på samtalet ställde jag en samvetsfråga till ”Sundet”. Jag undrade om han som är fostrad i Högaborgs BK och nu i sin roll som A-lagstränare, rekommenderade sina talanger att gå till antingen HIF eller Malmö FF när de känner sig mogna att gå vidare i sin spelarkarriär ?

Han är emellertid så professionell i sin roll att han svarar att han råder de killar som rådgör med honom, att själva känna efter i vilken klubb det känns bäst. Han uppmanar dem att provträna en period i bägge lagen och sen ta ett beslut om var han vill gå vidare som spelare.

Skånederbyna ska vara årets största fotbollsfest

Jag har sett så många matcher mellan HIF och Malmö FF genom åren att jag har tappat räkningen. Det starkaste minnet kommer nog alltid att vara när HIF vann med 4-0 i Malmö 1999 inför 18000 personer. Att sedan HIF tog guld och Malmö FF ramlade ur Allsvenskan samma år är en gigantisk bonus :-).

Vi är många som saknar den magiska känsla som omgärdar ett derby mot Malmö Foto: Bildbyrån

Det ska betyda något extra med ett Skånederby mellan HIF och Malmö FF. Det ska koka av feststämning, musik, adrenalin, hejaramsor, tifos och vinnarkänsla.

Men hat, hot och kränkningar av motståndare oavsett om de tidigare spelat i HIF och nu i Malmö FF, eller vice verca, hör inte hemma i en sund läktarkultur. Riktiga supportrar hejar på sitt eget lag med allt vad det innebär, men kränker inte motståndarna.

Som supporter och som publik utan lagtillhörighet, ska varje match vara en fest för alla som är på plats, och matcherna mellan HIF och Malmö ska ha det där lilla extra med fulla läktare och bra stämning. Så är det också för det mesta som väl är.

Derbyresultaten har verkligen varierat genom åren. I denna länk kan man se alla resultat och lite annan rolig fakta kring utbytet mellan klubbarna under åren.

post

HIF – favoriter hos både media och tränare

Just nu pågår Superettans upptaktsträff på Clarion Post i Göteborg. HIF har ännu inte äntrat scenen men redan, inledningsvis, kunde man konstatera att klubben är favorit till att ta steget upp den här säsongen

Värvar man namn som Muhammed Abubakari, Anders Randrup och Andri Runar Bjarnason och går obesegrad genom hela försäsongen – ja då är det kanske inte konstigt om HIF lyfts fram som favoriter till slutsegern i serien.

Enligt Superettans tränare så kommer det handla om HIF, Halmstad och GAIS när man summerar säsongen i början på November. Dessutom verkar HIF även sitta på seriens blivande skyttekung när spelbolagen satt sina odds!

Nu återstår det att se hur HIF hanterar favoritskapet med start mot Halmstad på lördag?

post

Festlig kick-on för fotbollen i Nv-Skåne

På torsdagkvällen hade HIF bjudit in till Kick-on i sin sportbar. Under ledning av Torbjörn Dencker och Caroline Seger tog man pulsen på den NV-skånska fotbollen inför seriepremiären.

Evenemanget gick ut på att med en festlig inramning låta sponsorer, media, medlemmar, supporters och alla andra som var intresserade, få information om allt som är på gång inom fotbollen i NV Skåne inför säsongen 2018.

Man hade ordnat mat till hyggliga priser, livemusik, frågesport, intervjuer och presentationer med ett underhållande upplägg, där kvällens värdar Torbjörn Dencker och stadens dotter, landslagskaptenen Caroline Seger var programvärdar, och guidade oss genom programmet på ett föredömligt sätt med humor, glädje och god inblick i allt som händer i fotbollsfamiljen Helsingborg.

Spelarmingel

Under kvällen fick vi mingla med hela HIF:s spelartrupp, lyssna till intervjuer med representanter från nästan alla klubbar i regionen, såväl på herr- som damsidan, höra en panel med bl a AlltOmHIF:s Martin Klinteberg, supporterklubben Kärnans Erik Kruse och Peter Krantz, ansvarig för HIF:s oldboys, ställa frågor till HIF:s spelar- och tränarstab tillsammans med programledarna och publiken.

Kvällen inleddes med att  programledarna presenterade programmet, och sen blev det livemusik med Björn Helgesson från Björns Band, som bl a spelade HIF:s introsång ”På gator röda och blå”.

Intervjuer och presentationer av lagen i regionen

Intervjuerna gjordes serie för serie, och först hölls en pratstund med representanter från Eskilsminnes damlag. Klubben har i år ett lag i division 1 och ett i division 2 där även Hittarp, Stattena och Glumslöv spelar. Poängen med att låta de yngre tjejerna spela i seniorserien i division 2 är att de får mycket erfarenhet. Eskilsminnes förstalag har fyra duktiga nyförvärv, och räknar med att slåss om seriesegern.

Sen handlade det om herrarnas division 1. Vi fick höra intervjuer med Ängelholms tränare Alex Tengryd (tidigare HIF U) och spelaren Björn Westerblad, och Eskilsminnes tränare Martin Pringle samt spelaren Mattias Unkuri.

Ängelholm har en ung spännande trupp blandat med ett par rutinerade spelare. Man räknar med att vara ett topplag i år.

Eskilminne är nykomlingar i serien och räknar med att etablera sig som mittenlag i år.

Man har ett par rutinerade nyförvärv från bl a HIF och Kristianstad, men tyvärr också problem med några långtidsskador.

Ordföranden för HFA (Helsingborgs fotbollsklubbars allians) Ulf Andersson berättade om deras nya organisation med tre ansvarsområden; föreningsansvar, marknadsansvar och fotbollsansvar med fokus på damfotbollen. Man har som mål att utveckla tjej- och damfotbollen så att tjejerna spelar längre utan att lägga av.

Ett långsiktigt mål är att vi ska ha ett lag i varje division i Helsingborg, både på herr-

och på damsidan.

Nu blev det Högaborgs BK:s tur att presentera sitt lag. Klubben är tillbaka i division 2 efter ett år i division 3. Man lät många spelare lämna laget efter degraderingen 2016. Nu har man ett par etablerade nyförvärv, plus att man fortsätter att släppa fram egna unga produkter i klassisk Högaborgsanda. Tränare är Patrik Sundström, som har spelat aktivt många år i såväl HIF, som i Malmö FF och i Landskrona BOIS. Högaborg siktar på att etablera sig som mittenlag i år.

Hittarps IK spelar också i division 2 och har gjort ett par starka nyförvärv, bl a Kamal Barney. Man räknar med att finnas med i toppen i år.

Höganäs, Wormo och Vejby spelar i divison 3 och ser rätt jämnstarka ut.

I division 4 nordvästra spelar Fortuna, Ödåkra, Åstorp, Glumslöv, Råå och Kågeröd.

Råå ser starkast ut och kan vara med i toppen av serien.

I division 5 hittar vi Croatia, Ramlösa, Helsingborg Östra, HAIS, Jonstorp och Kullavägen. Serien lär bli väldigt jämn.

Vikens IK spelar i division 6.

Intervjuer med HIF:s ledare och spelare

Först fick ledaren för HIF:s U 17-lag Alvaro Santos (alla tiders mest populäre HIF-spelare)

svara på frågor från panelen och från programledarna. Alvaro är en ledare med speciella egenskaper, med sitt sociala perspektiv på ungdomarna och deras situation.

Han berättade att han ska kombinera ledaruppdraget med en aktiv spelarkarriär i Höganäs. I mån av tid kan han ställa upp för HIF:s oldboys.

Sen kom först spelarna Mattias Almeida, Darijan Bojanic, Muhamed Abubukari och Pär Hansson in. Under frågestunden berättade bl a Almeida att han har tagit jättekliv framåt i sin utveckling i takt med att han fått chansen att spela. Muhamed Abubukari sa att han blir mycket väl mottagen i laget och haft lätt att acklimatisera sig.

Pär Hansson trivs mycket bra med Sven Andersson som målvaktstränare.

Nästa gäng som äntrade scenen var Max Svensson, Andri Bjarnason, Carl Thulin och Fredrik Liverstam. Samtliga vittnar om att laget känner en trygghet med ett stabilt grundspel och att man blir bättre och bättre för varje match. Självförtroendet i gruppen har vuxit successivt och man tror på att gå upp i Allsvenskan i år.

Carl Thulin är en av de nya unga egna talangerna som fått en hel del speltid på för-säsongen. Han är nöjd med sin insats och har också fått bra omdömen. Han rev ner applåder när han fick frågan om den starka konkurrensen bland mittbackarna när Andreas Granquist kommer hem, och sa ”i den formen jag är nu är det inte säkert att Granen platsar” 🙂

Så kom ledarkvartetten P-O Ljung, Reine Almquist, Sven Andersson och Joakim Ingrell (idrottspsykolog) in på scenen. De fick svara på många intressanta frågor. Bl a hävdade

P-O att det som skiljer HIF i fjol mot HIF i år är att man skapar förutsättningar för vinna serien, med en bra organisation, ett bra grundspel, tydliga riktlinjer och hög spelkvalite.

Man måste hela tiden se möjligheter och hitta lösningar, även om det uppstår problem.

Alla vittnar om en positiv stämning i truppen med segervilja, rutin och god kamratskap.

Alla vet vilken enorm tillgång Andreas Granquist blir för laget när han kommer i sommar. Men samtidigt understryker man att laget i övrigt måste prestera på topp för att man ska nå målet att gå upp. En ny frisk fläkt är idrottspsykologen Joakim Ingrell som stödjer spelarna mentalt när det behövs.

De fyra har svårt att tippa utgången av den jämna Superettan. De tror att HIF är ett av två lag som går upp, och att Öster, Falkenberg, GAIS, Örgryte, Eskilstuna, Halmstad och Jönköping är med i fighten om de övriga topplatserna.

Betyg på några av kvällens deltagare

Caroline Seger, programledare 5

Serveringspersonalen 5

Nic Schröder, solosång 4

Björn Helgesson, trubadur 4

Alvaro Santos, U 17-ledare HIF 4

Carl Thulin, A-lagsspelare HIF 4

Torbjörn Dencker, programledare 4

post

”Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden”

När jag var 11 år gammal så blev jag ”röd”. Året var 1983 och den 30-årige anfallaren, Thomas Sjöberg, hade valt att skifta Malmös blåa tröja till den, betydligt vackrare, röda med Länsförsäkringarnas stora logga på magen. Det här var stort på så många sätt…

Själv hade jag följt anfallaren sedan VM i Argentina 1978. Sverige hade gjort en svag VM-turnering men hade ändå lyckats göra mål på Brasilien. Det skulle bli lagets enda i det VM-slutspelet men att det var en skåning som fick sätta dit den kändes ända in i hjärtat och sedan den dagen så var det Thomas Sjöberg som skulle gestaltas när man lirade boll med kompisarna på raster och efter skolan. Året innan han skrev på för HIF hade vi dessutom avslutning med det lokala laget, Rydebäcks IF, och som vanligt höll man tillställningen på Träffpunkten. Som sig brukligt så bjöd klubben alltid in någon speciell spelare som skulle agera prisutdelare för oss i smålagen. Förväntan låg i luften när dörren in till lokalen plötsligt rycktes upp och spelaren klev in i den smockfulla lokalen. Jag minns det nästan som igår hur han plötsligt stod där. Bruna loafers, blåjeans, en skjorta med uppkavlade ärmar, solglasögon och en jacka ledigt slängd över armen. Min idol – den fantastiske Thomas Sjöberg!

Mina föräldrar är båda från Malmö även om min mor föddes under familjens sommarvistelse i Halmstad. Något som jag, numera, är mån om att påpeka då man, med tanke på var sympatierna ligger, gärna försöker undvika att skylta för mycket med sin härkomst. Annars handlade en stor del av min uppväxt om Malmö och de otaliga besöken som gjordes på träningsplanerna, omklädningsrummen och på läktaren i den numera tömda Malmö Stadion. Farfar var busschaufför och satt bakom ratten under matchdagarna. Av någon anledning så var Stadion alltid slutstation och några minuter in i den andra halvleken så stod alltid dörrarna öppna så att man kunde, utan att behöva betala, kliva in i kurvan på Malmö Stadion för att följa den sista halvleken av matchen. Det var också skådeplatsen för min första match utanför TV-soffan. Året var 1980 och Malmö tog emot Mjällby på ett soligt Stadion. Hemmalaget vann, med 1-0, inför över 18 000 åskådare men något mål fick jag aldrig se. Det hade en annan blivande HIFare, Tore Cervin, redan gjort i den 35:e minuten. Däremot fick jag, för första gången, se Thomas Sjöberg i verkligheten och det räckte mer än väl för mig.

Vi hade precis lämnat 70-talet bakom oss och för HIFs del så var inte heller det kommande årtiondet någon munter period. Samtidigt som Malmö hade skördat framgångar, med en finalplats i Europacupen, så harvade HIF i de lägre divisionerna. Det var sällan man lyckades dra några större publikskaror och på den tiden handlade det knappast om förköp av biljetter utan hade man inget bättre för sig på matchdagen så kunde man alltid hänga med pappa på Olympia för att kika på Division 2 fotboll. Den gamla träläktaren kände jag väl till och likaså de svarta löparbanorna som omgav planen. Men det närmsta jag kommit Olympia var när man, årligen, förlagt Skol-OS på platsen och man kunde sitta under tak och äta på sin medhavda matsäck. Så kom 1983 och HIF, med tränaren Thomas Borg bakom spakarna, skulle plötsligt ställa hela min fotbollsvärld på ända.

Trots att klubben låg i Division 2 Södra, och spelade mot lag som Oddevold, Karlskrona, Grimsås och IFK Malmö, så började intresset för klubben åter öka. Anledningen stavades S-J-Ö-B-E-R-G! Plötsligt dök det upp 3-4000 åskådare på matcherna (över 10 000 i derbyt mot BoIS) men allt eftersom resultatet uteblev så var man snabbt nere på en 1500 igen när sommaren gick över i höst. Nu spelade detta ingen större roll. Det spelade inte heller någon större roll att klubben fortsatte harva i division 2 eller att Thomas Sjöbergs sejour, i HIF, bara blev tvåårig. Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden. En fd storklubb som, numera harvade i de lägre divisionerna, med spelare som jag lärde mig namnen på så jag kunde rabbla dem i sömnen. Det blev otaliga tillfälle som man hängde utanför omklädningsrummen till den gamla läktaren. Autografblocket fylldes med namn som Zoran Kacaniklic, Sven-Åke Landgren, John Cooper, Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson och Birger Johansson för att nämna några.

1986 åkte HIF återigen ner i division 3 och nu skiftades motståndet ut till mer exotiska lag som Warta, Strömstad, Åsa och Hittarp. Men vad gjorde det? Plötsligt kunde man även noteras för sin första bortamatch efter att man hängt, med pappa, ute vid Laröds IP och sett favoritlaget vinna med uddamålet (2-1) inför drygt 2000 åskådare (Hittarp vann dock på Olympia med 3-1)

Kommande säsong påbörjade, den legendariske tränaren,  Bosse Nilsson sin resa med HIF men det dröjde till 1989 innan klubben gick upp i division 2 igen och etablerade sig som ett topplag där. Då med bland andra Mats Magnusson och Henrik Larsson spelandes i laget. 1993 var Helsingborgs IF tillbaka i Allsvenskan och 1999 blev det SM-guld för första gången sedan 1941. Sen har det bara rullat på. Att HIF, numera, återfinns i Superettan är inget som egentligen spelar någon roll. Visst kan man sakna den Allsvenska toppstriden och Europaäventyren men, tids nog när klubben är redo, så är vi tillbaka i Svensk fotbolls finrum.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Att jag blev ”röd” 1983 har jag aldrig ångrat. Jag minns alla fantastiska derbyn mot Malmö FF. Jag minns tårarna på Rambergsvallen och euforin på Ullevi och Knutpunkten. Fått uppleva Petar Puacas debut i ett sommarsvalt Kalmar men även hur en okänd Alvaro gjorde två mål mot FCK och påbörjade sin resa i Världens Vackraste Förening. Jag har fått uppleva uppgång och fall, slitits mellan hopp och förtvivlan, och haft Björn Helgesson spelande ”På Gator Röda Och Blå”, i valsversion, på mitt bröllop. Med andra ord så finns det få saker som gett mig så mycket glädje som att få tillhöra den röda familjen. Även om bortamatcherna numera är lätträknade och, en del, av den magiska känsla som omgav det gamla Olympia är borta så finns det ingenting som får mig att släppa kärleken till klubben.

Oavsett vem som kommer och går så kommer HIF alltid bestå och det finns aldrig någon som är större än klubben själv…förutom möjligtvis Thomas Sjöberg då…

Vi ses på Olympia!

Thomas Sjöberg föddes i Helsingborg 1952. Som 11-åring började han spela fotboll i Eskilsminne innan han, som 22-åring lämnade för spel med Malmö FF. Efter bla proffsspel i USA så kom han till HIF 1983. Karriären avslutades, i Lunds BK, 1986. Sjöberg noterades för 58 matcher (20 mål) i den röda tröjan och representerade även Sverige i 45 landskamper under perioden 1974-81