post

Sviter är till för att brytas…

Så kom den då! Den oundvikliga, den bortglömda, den avskydda! Jag talar givetvis om säsongens första förlust.

I 990 raka minuter (plus lite tillägg) har vårt HIF lämnat planen med förlustnollan intakt. Efter säsongens först bottennapp (för det var verkligen ett bottennapp) så visade det sig att även 2018-års upplaga ej heller den är odödlig. Jag vet att det är fler än jag som har invaggats i någon form av trygghet. Oavsett vad som händer så kan inte detta laget förlora. Men då kom Eskilstuna, med ett hopkok av fotbollsnationaliteter, som sket fullständigt i att vi hade ett fd fotbollsproffs i målet, en mittback med 107 allsvenska matcher på meritlistan och en islänning, med VM-ambitioner, på topp. Det spelade liksom ingen roll för, likt förbannat, vinner du inga matcher på pappret utan man måste spela om poängen. Något som Eskilstuna, uppenbarligen, gjorde betydligt bättre än vad vårt hemmalag gjorde igår.

Personligen vaknade jag inte till liv förrän i den 50:e minuten när, vår förre provspelare, Kermit Erasmus fick en gratisboll att springa med. Sydafrikanen hade inga problem att rulla in 0-2 och inte ens, där och då, gick det upp för mig att HIF faktiskt skulle komma att förlora. Korkad, eller naiv, som jag var så valde jag dessutom att spela några kronor på HIF seger innan matchen. I pausvilan, trots underläge, slängde jag in några kronor till och även vid 0-2 fanns fortfarande en viss känsla av att jag borde spela på hemmaseger. Så hårt rotad var ”odödligheten” efter den säsongsupptakt som HIF levererat. Tjusningen med sviter är väl egentligen att bryta dem. Efter 990 minuter så var det kanske dags för oss att inse, det faktum, att vi är inte världsmästare. Där är faktiskt 15 andra lag i denna serien som ställer upp på planen med inställningen att man skall kriga hem så många poäng som möjligt. Då spelar det ingen roll om motståndet heter Falkenberg, Varberg, Halmstad eller HIF

I helgen styr HIF bussen mot Borlänge och mötet med Brage. En nykomling vars absoluta höjdpunkt kom 1988 då man höll italienska Inter stången i dåvarande Uefa-cupen. Men den typen av framgångar har man inte varit i närheten av sedan dess – och efter det att laget trillade ur Allsvenskan 1993 har man fört en verksamhet lite vid sidan av strålkastarljuset.

2013 kom Brage sist i Superettan och, i sanningens namn, var man inte ens i närheten av att klara kontraktet. Degraderingen innebar dock att den anrika klubben fick chansen att börja bygga upp en stabil grund igen efter att svaga resultat och interna stridigheter präglat klubben mellan 2013-2015. 2016 stakade ledningen ut vägen och målsättningen vara att man skulle vara tillbaka i Superettan senast 2019. Med två omgångar kvar av säsongen 2017 så var man klara seriesegrare i Norrettan och därmed hade man uppfyllt det målet. Denna säsongen så är det få som tror att klubben har det som krävs för att klara sig kvar i Superettan. Med andra ord så kan 11, grönklädda, Bragespelare gå ut på Domnarvsvallen utan några som helst krav från sin omvärld på att leverera ett resultat. Precis som man gjort i sina sina tidigare matcher. Efter fyra spelade omgångar är nämligen klubben fortfarande obesegrade. Två oavgjorda ( Eskilstuna och Gais) samt två segrar (Öster och Gefle) antyder att söndagens motståndare kan bli en rejäl nöt att knäcka.

För HIFs del var det kanske nyttigt att få sig en knäpp på näsan? Att inse att jobbet måste göras och även om klubben har en uttalad ambition, och truppen, för att ta klivet upp så innebär det ingen självklarhet att varje match går på räls hela vägen till början av November. Gårdagen visade även att vi inte ens är odödliga i vår egen hemmaborg. Olympia må vara en av Sveriges vackraste arenor och redan hålla Allsvensk nivå. Men inför drygt 5000 personer så är det svårt att se hur HIF skulle kunna ha en fördel av att matchen spelas på Olympia. Risken är väl snarare den att det taggar de motståndare som är vana att spela inför 300, 400 eller kanske 700 åskådare på Vikingavallen, Landskrona IP eller någon annan bortglömd idrottsplats i vårt avlånga land. Plötsligt känns det som att man, som motståndare, spelar en Champions League-final inför lika mycket publik som man, vanligtvis, har på en hel säsong…

Här har HIFs marknadsgäng en stor utmaning framför sig. Förhoppningsvis möts både Gais, och Örgryte, av ett betydligt mer välfyllt Olympia som blir den där 12:e spelaren som lyfter laget till nödvändiga trepoängare.

För lagets del så gäller bara att ta sig samman och komma igen redan på söndag. Att Brage har fyra raka matcher, utan förlust, spelar mindre roll. Likaså att HIF senaste besök, på Domnarvsvallen, slutade med 0-5 förlust (mot Dalkurd)…för, som sagt, sviter är till för att brytas!

post

HIF-tårar, av glädje och sorg, under ett halvt sekel…

”Fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”, sa Bill Shankley, en tidigare tränare i Liverpool, en gång i tiden. För oss supportrar stämmer det ganska väl. Det är ett livslångt äktenskap att stötta och älska sitt favoritlag i vått och torrt, och i med- och motgång

Själv blev jag fotbollsnörd via min pappas gener. Så när jag fick min första fotboll när mamma kom hem med mig från BB, tog intresset fart. Alla blivande småbarnsföräldrar ska veta att det finns många bra bollekar för nyfödda. Jag erkänner villigt att det bara är kärleken till min familj som är starkare än kärleken till fotbollen.

Jag tycker också det är väldigt kul att skriva och brukar i perioder bombardera Helsing-borgs Dagblad med insändare och debattartiklar. Så när Martin Klinteberg, sökte skribenter till Allt Om HIF, tvekade jag inte många sekunder innan jag erbjöd honom mina tjänster. Martin blev glad och skrev att det var jättebra med någon som var lite äldre.

Nu tänker jag aldrig på det här med min ålder, och tar andras personliga omdömen om mig med humor, så jag förstod att Martin såg min ålder som en merit eftersom jag har många års erfarenhet av både det ena och det andra, och inte såg mig som en gubbe.

Det förpliktigade också att jag bodde 50 meter från Harlyckans IP, mina första levnadsår. Här har en av Sveriges främsta talangfabriker Högaborgs BK alltid haft sin hemvist. Man kan säga att jag föddes i HBK. Här uppstår dock mitt första dilemma. Högaborg kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, och HIF nummer två. Som den fotbollsnörd jag är vill jag så klart ha ett favoritlag på hög elitnivå, och då är HIF det självklara alternativet.

Livet som motgångssupporter

Jag började följa HIF när jag var i 10-12-årsåldern 1966-68. Det var en tid när ”Mjölkkossan” höll till längre ner i seriesystemet. Samtidigt avslutade jag min egen aktiva karriär som mer eller mindre orörlig vänsterback utan speluppfattning. Den karriären lovar jag att inte plåga er med.

Mina första år som HIF-supporter höll laget till i botten av Allsvenskan, för att 1968 ramla ur. Sen vidtog en lång ökenvandring som varade i hela 24 år, då  HIF 1993 åter var tillbaka i högsta serien.

En tidig höstdag 1969 kastade jag mig på cykeln direkt efter avslutad konfirmation i Elinebergskyrkan, och trampade snabbt upp till Olympia där jag lade mig bakom det ena målet fyra timmar innan kvalmatchen mot Örgryte skulle börja. Efter att ha förlorat med 4-0 och med 2-0 borta mot Hammarby missade HIF uppflyttning, och sjönk allt djupare genom seriesystemet. Jag hade punka på cykeln så jag fick släpa den hem genom Jordbodalen. Här började min bana som motgångssupporter.

Trots spektakulära värvningar som de f d proffsen Inge ”Guldfot” Danielsson, Roger Magnusson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Pär-Olof Olsson kom HIF inte tillbaka till Allsvenskan.

Pär Olof Ohlsson, Tomas Borg och Tomas Sjöberg var några av profilerna i början på 80-talet Foto: Bildbyrån

De bedrövligaste minnena är sent 70-tal när HIF låg sist i division 3 efter sex omgångar, och man bl a hade förlorat med 2-0 på Olympia mot kvarterslaget Warta från Göteborg, samt förluster mot Gunnarstorp och Stattena.

Som en sann motgångssupporter körde jag troget till bortamatcherna i Gunnarstorp, Höganäs, Hittarp, Ramlösa och Borstahusen med min Puch Dakota i ur och skur, när HIF hade ramlat ner i division 3. Mitt samvete minns dock inte om moppen var trimmad eller inte. Jag upptäckte att en motgångssupporter får njuta av annat än bra resultat, såsom att jämföra smaken på olika korvar på de lokala arenorna, när det går knackigt för våra lag.

Jag kan varmt rekommendera korvarna på Höganäs IP.

Dessa år kommer att vara minnen för hela livet!

Ljusare tider stundar under 90-talet

Mycket tack vare min moderklubb Högaborgs BK, där jag nu är ledamot i styrelsen, kom HIF så tillbaka till Allsvenskan 1993.

Sveriges bästa anfallspar bestående av de Högaborgsfostrade storspelarna Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson öste in mål och bidrog starkt till att ”Mjölkkossan vann division 1.

Henrik Larsson och Mats Magnusson – Sveriges hetaste anfallspar 1992 Foto: Bildbyrån

Mitt envisa och trogna supporterstöd var också en viktig hörnsten i återkomsten.

Nu fick jag övergå från att jämföra korvarna på Höganäs och Hittarps IP, till att se högklassig svensk elitfotboll på Olympia, där korvarna är sådär. Men det känns helt ok.

Puch Dakotan hade sedan länge gått i graven, så jag promenerade de 500-600 meterna hemifrån till Olympia.

Guldet som försvann i Göteborg 1998

Nu börjar HIF-ångesten sakta att försvinna. Under början av 90-talet etablerar man sig som ett stabilt Allsvenskt topplag. Placeringarna skiftade från 2-6 fram till 1998. Ett år jag aldrig glömmer. Inför sista omgången ledde HIF serien med 2 poäng och bättre målskillnad före tabelltvåan AIK. Man skulle hämta hem det givna guldet på Ullevi i Göteborg där BK Häcken som redan var klara för degradering, stod för motståndet. AIK mötte Örgryte hemma på Råsunda.

Säker som jag var på att det skulle bli guldfest, lockade jag med min fru som är helt ointresserad av fotboll, och goda vänner i Göteborg som inte heller var speciellt lockade, på matchen mot Häcken. Jag hade en gigantisk HIF-flagga och målade mig rödblå i ansiktet. Matchen började och jag blev allt mer nervös. HIF spelade riktigt dåligt. De rullade runt utan fart och tappade mycket boll. När så Häcken gjorde 1-0 på ett halvdåligt långskott som Sven Andersson bara tittade på när det rullade in, fick jag tillbaka min HIF-ångest.

Ångesten släppte när Mattias Jonsson gjorde 1-1 i början på andra halvlek. Guldet var hemma. Det räckte med oavgjort. Men HIF fortsatte spela uselt, och som från ingenstans gjorde Häcken 2-1 en kvart senare. Dock stor det fortfarande 0-0 på Råsunda, så HIF låg fortfarande före AIK.

När det återstod ca 15 minuter tittade min Göteborgskompis som hade sportradion på, räddhågset på mig. Han hade den där minen, typ ”hur ska jag våga berätta detta?”.

Försiktigt nästan ljudlöst sa han så; ”Mats, det blev precis 1-0 till AIK”.

Det som inte kunde hända hände. HIF spelade bort guldet. De förlorade mot ett avsågat Häcken. AIK vann med 1-0 och gick förbi med en poäng och sämre målskillnad.

Killen på macken i Laholm där jag tankade på vägen hem, såg min HIF-ångest stå i full blom när den rödblå ansiktsfärgen rann ut över mitt ansikte. Jag sade inte ett ljud när han konstaterade; ”är det sorgens dag eller?”

Den resan glömmer jag aldrig!

Guldet som vi tog i Göteborg 1999

Året därpå var det dags att köra till Ullevi och Göteborg igen. Med fjolårets fiasko i färskt minne, vågade jag inte ta med någon mer än min son till matchen den här gången.

HIF ledde återigen serien före AIK, inför sista omgången och skulle möta mittenplacerade IFK Göteborg i sista matchen.

Jag höll en lägre profil den här gången utan ansiktsmålning, och bara med min stora HIF-fana.

Kenneth Storvik, Arild Stavrum och Stig Johansen – delar av guldgänget 1999 Foto: Bildbyrån

Nu gick det vägen. I början av andra halvlek sprang Arild Stavrum sig fri ur misstänkt offsideposition och sköt in 1-0, som blev segermål.  Sonen fick order att vifta med fanan genom bilfönstret hela vägen hem till Helsingborg och skandera ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”!

Vi glömde åka inom macken i Laholm det här året, men vi hann hem till en magisk guldfest vid Terrasstrapporna, och HIF-ångesten var bortblåst. Den resan kommer jag inte heller att glömma.

Europaspelet 2000

Tack vare guldet 1999 fick HIF kvala in i Champions league. Vi mötte Inter i ett dubbelmöte som för alltid blir historiskt. Mikael Hansson gjorde 1-0 till HIF på Olympia, och vi vann sensationellt.

Sen blev målvakten Sven Andersson ”San Siro”-Sven med alla och envar, när han bragdräddade en sen straff på San Siro inför fullsatta läktare. Det blev 0-0 och HIF kvalade in i gruppspelet.

2000 spelade HIF i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och Paris SG. Man vann bl a över Rosenborg och spelade oavgjort mot Paris och Bayern. Med 5 poäng är man bäst av alla svenska lag i Champions league genom tiderna.

2007 kvalade HIF in i gruppspelet i UEFA-cupen efter seger med 5-1 mot Herenveen. I gruppspelet slog man Galatasary borta med 3-2, och Austria Wien hemma med 3-0.

Sen åkte man ut i 16-delsfinalen efter en tveksam straff mot PSV Eindhoven.

Jag såg alla hemmatcher live och glömmer aldrig dessa fantastiska fotbollsfester.

Guldet som vi tog i Göteborg 2011

2011 var det åter dags med en avgörande match om guldet med AIK på Ullevi i Göteborg. HIF mötte GAIS, och AIK mötte Malmö FF i Malmö.

Som väl är är jag ensam fotbollsnörd i min familj. Det kan vara tillräckligt påfrestande för de närmaste ändå som det är. Så nu åkte jag upp till Göteborg själv. Utan att övertyga vann HIF med 3-1 samtidigt som AIK spelade 1-1 mot Malmö FF.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen! Foto: AOH Media

Nu viftade jag med HIF-fanan genom ett bussfönster hela vägen hem och hann uppleva guldfesten på Olympia. Underbara minnen!

HIF bäst i Sverige under fem år 2010-2015

Med ett allsvenskt guld, ett stort silver, två cupguld och två segrar i Supercupen under åren 2010-2015 var HIF överlägset Sveriges bästa lag. Jag såg alla matcher jag kunde både hemma och borta, seglade runt i eufori, helt utan HIF-ångest och tyckte t o m att korvarna på Olympia var ganska goda, men bara chorizon.

Nu var jag äntligen medgångssupporter.

Supercupmatcherna blev något av kronan på verket då HIF befäste sin position som det totalt sett bästa laget i landet. Jag var på plats på Olympia när man slog AIK med 2-0, och även på Swedbank Stadion när man slog Malmö FF med 2-1.

Minnena blir ännu ljuvligare av att man vann över just AIK och Malmö FF.

Vilket lag vi hade med Pär Hansson, Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt, Ardian Gashi, May Mahlangu, Alfred Finnbogason, Rasmus Jönsson, Emil Kraft, Alexander Gerndt m. fl.

Men framförallt var det en fungerande lagmaskin.

Nu har HIF gjort en resa neråt igen. Men med den rekonstruktion man har gjort 2017-2018 har jag gott hopp om att HIF är i Allsvenskan 2019, och ett topplag redan 2021.

Varför inte Sveriges bästa lag igen ? Men man behöver inte vara oroliga i klubben, för jag hänger på såväl som medgångs- som motgångssupporter, om jag så ska behöva köpa en billig gammal begagnad Puch Dakota och jämföra smaken på korvar på de lokala arenorna

post

En seger som betyder mer än tre poäng

HIFs premiärseger innebar att den riktiga tävlingssäsongen inleddes på bästa sätt. Inte bara bjöds vi på fint spel och en underbar stämning på Olympia utan vi slog även en tippad toppkandidat, något som inte ska underskattas

Så kom den då, premiären av Superettan-säsongen, efter förra helgens inställda match. För egen del var jag orolig inför denna premiär och jag hade en rad funderingar och tankar snurrandes i huvudet. Skulle HIF kunna tackla den inställda premiären mentalt och ladda om? Skulle den fina försäsongsformen hålla i sig? Skulle HIF kunna hålla i taktpinnen och föra matchen? Jag tycker att det samlade svaret på dessa frågor blev ”Ja”.

För mig såg det inte ut som att HIF ens funderade eller led av att matchen mot HBK blev inställd och ingen kan väl argumentera för att HIF inte behöll sin fina försäsongsform. När det kommer till frågan om HIF skulle kunna hålla i taktpinnen och styra matchen är väl de första 15-20 minuterna det tydligaste svaret på den frågan även om jag hade önskat att det fortsatt sett ut så under hela matchen. På det hela taget tycker jag dock att HIF gjorde en väldigt stabil match och kontrollerade matchbilden.

Det, ovan nämnda, faktum att vi slog en tippad toppkandidat ska inte heller underskattas. HIF har pressen på sig inför denna säsong och att då gå upp och leverera direkt, det är ett styrkebesked som jag inte kan mäta med något under den förra säsongen. Men inte en vårhimmel utan i alla fall något orosmoln. Det var nog inte bara jag som blev nervös när både Abubakari och Bojanic linkade av men rapporterna säger att det inte ska vara något allvarligt vilket vi verkligen får hoppas för jag tycker att HIFs största svaghet i år är truppbredden. Förutom det måste jag lyfta Max Svensson som gjorde en fin match och han har verkligen tagit kliv under 2018 även om han tenderar att vara lite upp och ner.

En lyckad premiär kan bockas av och nu ser vi fram emot nästa helgs möte med Frej, en match där pressen på vinst och på att föra matchen är än större än mot Öster.

Juste det ja, herregud vad skönt att det är säsong igen

post

”Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden”

När jag var 11 år gammal så blev jag ”röd”. Året var 1983 och den 30-årige anfallaren, Thomas Sjöberg, hade valt att skifta Malmös blåa tröja till den, betydligt vackrare, röda med Länsförsäkringarnas stora logga på magen. Det här var stort på så många sätt…

Själv hade jag följt anfallaren sedan VM i Argentina 1978. Sverige hade gjort en svag VM-turnering men hade ändå lyckats göra mål på Brasilien. Det skulle bli lagets enda i det VM-slutspelet men att det var en skåning som fick sätta dit den kändes ända in i hjärtat och sedan den dagen så var det Thomas Sjöberg som skulle gestaltas när man lirade boll med kompisarna på raster och efter skolan. Året innan han skrev på för HIF hade vi dessutom avslutning med det lokala laget, Rydebäcks IF, och som vanligt höll man tillställningen på Träffpunkten. Som sig brukligt så bjöd klubben alltid in någon speciell spelare som skulle agera prisutdelare för oss i smålagen. Förväntan låg i luften när dörren in till lokalen plötsligt rycktes upp och spelaren klev in i den smockfulla lokalen. Jag minns det nästan som igår hur han plötsligt stod där. Bruna loafers, blåjeans, en skjorta med uppkavlade ärmar, solglasögon och en jacka ledigt slängd över armen. Min idol – den fantastiske Thomas Sjöberg!

Mina föräldrar är båda från Malmö även om min mor föddes under familjens sommarvistelse i Halmstad. Något som jag, numera, är mån om att påpeka då man, med tanke på var sympatierna ligger, gärna försöker undvika att skylta för mycket med sin härkomst. Annars handlade en stor del av min uppväxt om Malmö och de otaliga besöken som gjordes på träningsplanerna, omklädningsrummen och på läktaren i den numera tömda Malmö Stadion. Farfar var busschaufför och satt bakom ratten under matchdagarna. Av någon anledning så var Stadion alltid slutstation och några minuter in i den andra halvleken så stod alltid dörrarna öppna så att man kunde, utan att behöva betala, kliva in i kurvan på Malmö Stadion för att följa den sista halvleken av matchen. Det var också skådeplatsen för min första match utanför TV-soffan. Året var 1980 och Malmö tog emot Mjällby på ett soligt Stadion. Hemmalaget vann, med 1-0, inför över 18 000 åskådare men något mål fick jag aldrig se. Det hade en annan blivande HIFare, Tore Cervin, redan gjort i den 35:e minuten. Däremot fick jag, för första gången, se Thomas Sjöberg i verkligheten och det räckte mer än väl för mig.

Vi hade precis lämnat 70-talet bakom oss och för HIFs del så var inte heller det kommande årtiondet någon munter period. Samtidigt som Malmö hade skördat framgångar, med en finalplats i Europacupen, så harvade HIF i de lägre divisionerna. Det var sällan man lyckades dra några större publikskaror och på den tiden handlade det knappast om förköp av biljetter utan hade man inget bättre för sig på matchdagen så kunde man alltid hänga med pappa på Olympia för att kika på Division 2 fotboll. Den gamla träläktaren kände jag väl till och likaså de svarta löparbanorna som omgav planen. Men det närmsta jag kommit Olympia var när man, årligen, förlagt Skol-OS på platsen och man kunde sitta under tak och äta på sin medhavda matsäck. Så kom 1983 och HIF, med tränaren Thomas Borg bakom spakarna, skulle plötsligt ställa hela min fotbollsvärld på ända.

Trots att klubben låg i Division 2 Södra, och spelade mot lag som Oddevold, Karlskrona, Grimsås och IFK Malmö, så började intresset för klubben åter öka. Anledningen stavades S-J-Ö-B-E-R-G! Plötsligt dök det upp 3-4000 åskådare på matcherna (över 10 000 i derbyt mot BoIS) men allt eftersom resultatet uteblev så var man snabbt nere på en 1500 igen när sommaren gick över i höst. Nu spelade detta ingen större roll. Det spelade inte heller någon större roll att klubben fortsatte harva i division 2 eller att Thomas Sjöbergs sejour, i HIF, bara blev tvåårig. Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden. En fd storklubb som, numera harvade i de lägre divisionerna, med spelare som jag lärde mig namnen på så jag kunde rabbla dem i sömnen. Det blev otaliga tillfälle som man hängde utanför omklädningsrummen till den gamla läktaren. Autografblocket fylldes med namn som Zoran Kacaniklic, Sven-Åke Landgren, John Cooper, Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson och Birger Johansson för att nämna några.

1986 åkte HIF återigen ner i division 3 och nu skiftades motståndet ut till mer exotiska lag som Warta, Strömstad, Åsa och Hittarp. Men vad gjorde det? Plötsligt kunde man även noteras för sin första bortamatch efter att man hängt, med pappa, ute vid Laröds IP och sett favoritlaget vinna med uddamålet (2-1) inför drygt 2000 åskådare (Hittarp vann dock på Olympia med 3-1)

Kommande säsong påbörjade, den legendariske tränaren,  Bosse Nilsson sin resa med HIF men det dröjde till 1989 innan klubben gick upp i division 2 igen och etablerade sig som ett topplag där. Då med bland andra Mats Magnusson och Henrik Larsson spelandes i laget. 1993 var Helsingborgs IF tillbaka i Allsvenskan och 1999 blev det SM-guld för första gången sedan 1941. Sen har det bara rullat på. Att HIF, numera, återfinns i Superettan är inget som egentligen spelar någon roll. Visst kan man sakna den Allsvenska toppstriden och Europaäventyren men, tids nog när klubben är redo, så är vi tillbaka i Svensk fotbolls finrum.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Att jag blev ”röd” 1983 har jag aldrig ångrat. Jag minns alla fantastiska derbyn mot Malmö FF. Jag minns tårarna på Rambergsvallen och euforin på Ullevi och Knutpunkten. Fått uppleva Petar Puacas debut i ett sommarsvalt Kalmar men även hur en okänd Alvaro gjorde två mål mot FCK och påbörjade sin resa i Världens Vackraste Förening. Jag har fått uppleva uppgång och fall, slitits mellan hopp och förtvivlan, och haft Björn Helgesson spelande ”På Gator Röda Och Blå”, i valsversion, på mitt bröllop. Med andra ord så finns det få saker som gett mig så mycket glädje som att få tillhöra den röda familjen. Även om bortamatcherna numera är lätträknade och, en del, av den magiska känsla som omgav det gamla Olympia är borta så finns det ingenting som får mig att släppa kärleken till klubben.

Oavsett vem som kommer och går så kommer HIF alltid bestå och det finns aldrig någon som är större än klubben själv…förutom möjligtvis Thomas Sjöberg då…

Vi ses på Olympia!

Thomas Sjöberg föddes i Helsingborg 1952. Som 11-åring började han spela fotboll i Eskilsminne innan han, som 22-åring lämnade för spel med Malmö FF. Efter bla proffsspel i USA så kom han till HIF 1983. Karriären avslutades, i Lunds BK, 1986. Sjöberg noterades för 58 matcher (20 mål) i den röda tröjan och representerade även Sverige i 45 landskamper under perioden 1974-81

post

”Till skillnad, mot HIF, så finns det ett större genuint hjärta i Hammarby”

Han var sportchef när klubben vann guld 2011 och var även med under framgångssagan med Champions League-äventyren 2000. Men någonstans där på vägen försvann kärleken till klubben och nu verkar Jesper Jansson ha ett behov att svartmåla såväl HIF som dess supportrar.

”Jag har känslor för klubben och vill inte vara den som säger saker och ting i medierna”

Precis så sa den förre spelaren och sportchefen, Jesper Jansson, till Expressen i en intervju under hösten 2016.

Sedan dess har det hänt en del…

HIF är inte längre ett Allsvenskt lag utan har, under många år, fått kämpa med en tuff ekonomisk sits. Ett stålbad som många säsonger har fått klubben att balansera på en slak lina. Ett ekonomiskt förfall som Jansson, i högsta grad, varit med att lägga grunden till. Den förre försvararen däremot verkar leva livets glada dagar i sin roll som Sportchef i Hammarby. En post som han suttit på i sedan Juni 2017.

Foto: Bjarki Tordarson

”Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte och vad jag ville, det är klart till att jag hade en anledning till varför jag ville gå vidare och varför jag sa upp mig. Det är ju inte alltid pengarna som styr och ska jag vara helt ärlig så har HIF aldrig haft pengar”

Ett uttalande från en person som verkade som sportchef, och värvningsansvarig, under en period när klubben sålde spelare för närmre 90 miljoner…

47-åringens karriär har varit kantad av märkliga uttalande och konstiga beslut. I AIK blev han utsedd till lagkapten och sade sig älska klubben så mycket att han, enligt egen utsago, ”var beredd att tatuera in AIK-märket i pannan”. Detta var dvs till han, med ett år kvar på kontraktet, krävde högre lön, gick till tidningarna, och landade ett avtal med Djurgården.

Karriären gick sen vidare i Stabaek och Genk innan han, 2000, kom till HIF som spelare och blev sedermera lagkapten. Han blev utsedd till årets HIF:are 2003 och stannade fram till 2005. Tre veckor innan den Allsvenska premiären lämnade han klubben i sticket och återvände till Stabaek. Först 2008 kom Jesper tillbaka till HIF i rollen som sportchef och under den tiden skördade HIF stora sportsliga framgångar. 2011 vann HIF SM-guld, cup-guld samt supercup-guld. 2012 kvalificerade sig HIF till gruppspel i UEFA Europa League.

Han hann dessutom gå en verbal omgång med den förre HIF-tränaren, Stuart Baxter, som Jansson menade ”saknar klubbkänsla och vill klubben illa” vilket rimmar lite dåligt med all den tid han lagt på att kritisera HIF sedan han lämnade klubben i början av 2015. Att Jeppe inte var nöjde med den sista tiden, i HIF, är ingen hemlighet men nu verkar det finnas ett stort behov för honom att istället ge sig efter klubbens supportar. Detta står klart efter uttalande i den intervju som Aftonbladet gjorde med honom i veckan.

Till tidningen säger han att ”till skillnad, mot HIF, så finns det ett större genuint hjärta i Hammarby” och antyder att det finns ett större kunnande, bland Stockholmssupportrar än hos skåningarna. Och detta från en spelare som sålt sin själ till varje klubb han spelat med och varit med att ”slarva” bort x antal miljoner som sportsligt ansvarig i HIF.

Tidningen tar också upp kortsiktigheten inom fotbollen och där prickar AB verkligen rätt sett till Jansson bakgrund. För med denna typen av uttalande så visar han, med tydlighet, att han inte tänker långsiktigt. Jag tror nämligen att jag talar för alla HIF-supportar när jag påstår att den röda tröjan lär han knappast dra på sig igen…oavsett om det handlar om på eller utanför planen…

post

Kan man hålla på HIF även om hjärtat finns i Högaborg?

En lördag i augusti månad 1973 satt jag i ett omklädningsrum på Ekebergsletta idrottsplats i Oslo, efter en match som Högaborgs BK:s pojklag 12 år, hade vunnit över ett norskt lag med 6-1, i gruppspelet i Norway cup, Europas största ungdomsturnering.

Vi gick så småningom till semifinal där vi föll med 1-0 mot ett annat norskt lag. Man kan alltså säga att vi var ett av Europas fyra bästa pojklag i vår åldersgrupp det året.

En 10-årig lintott som lätt platsade bland killarna som var två år äldre, hade gjort tre av våra mål. Han hette Mats Magnusson, och kom så småningom att få smeknamnet ”Masse”.

Av olika anledningar blev det Malmö, och inte HIF, för Mats Magnusson. Han återvände dock i början på 90-talet och sköt upp HIF till Allsvenskan Foto: Bildbyrån

Själv var jag då 17 år, och hade redan varit pojk- och ungdomsledare i Högaborgs BK sedan jag var 15 år. Efter matchen hade jag ett litet snack med ”Masse” på den där träbänken, om hans framtid som fotbollsspelare. Jag minns inte allt jag sa, men jag minns att jag rådde honom att söka sig till Malmö FF, och inte till HIF, den dagen han kände sig mogen att ta nästa steg i sin utveckling.

Var jag då en svikare som var smittad av den där rivaliteten ”att se din närmaste klubb som din värsta fiende”, eller satte jag bara ”Masses” bästa i främsta rummet ?

Den frågan har många bottnar och inga enkla svar.

Kärlek till sporten och moderklubben

För det första tycker jag att man ska älska sin sport och sin moderklubb så länge man lever. Jag föddes nära Jordbodalen, 50 meter från Harlyckans IP, i juni 1956. Min pappa var fotbollstokig så jag fick en fotboll så snart jag kom hem från BB. Han planterade ett fanatiskt fotbollsintresse hos mig, och även om han lämnade jordelivet alldeles för tidigt, jag var bara 9 år, så blev mitt intresse och kärleken till den där bollen bara starkare och starkare.

Min egen spelarkarriär i Högaborgs BK var jag klok nog att avsluta redan i 10-årsåldern. Det höll något år i knattelaget att stå mer eller mindre stilla som en ganska orörlig vänsterback med dåligt bollsinne och brist på löpvilja. Men sen blev jag snart uppsnurrad och förbisprungen. Däremot är jag oändligt tacksam, även postumt, till Bengt Persson som var ungdomsledare i klubben under 70-talet. Helgat varde hans minne.

Bengt var en person som såg varje individs förmågor, egenskaper och sociala situation. Han visste hur man fick varje kille eller tjej att tro på sig själv och utvecklas som individ och som lagspelare. Redan när jag var på väg att sluta spela aktivt som 10-åring , sa Bengt till mig ”du är ett starkt ledarämne, så dig vill jag lära upp tidigt. Du ska bli landslagstränare”!

Bengt Persson (längst upp till vänster) var en fantastisk ledare i klubben. Här med ett av pojklagen som bla innehåller spelare som Henrik Larsson och Patrik Sundström Foto: Ulf Ryd

Så långt kom jag inte, men när en vuxen förebild ger den typen av feedback, så lyssnar de flesta och tar till sig.  Jag var ledare i Högaborg 1971-1974, och 1988-1991. Jag har följt killar som Mats Magnusson, Henrik ”Henke” Larsson, Joakim Persson och Martin Olsson m fl på nära håll under deras karriärer.

Småklubbskänsla och socialt engagemang

Högaborgs BK är en liten kvartersklubb med hemvist på Harlyckans IP, som aldrig varit högre än motsvarande division 4 i seriesystemet. Ändå är man en av de fem främsta klubbarna i landet, vid sidan av IFK Göteborg, HIF, Öster och Malmö FF, som fostrat flest landslagsmän.

Högaborg har varit en väldokumenterad plantskola och producerat spelare som Jocke Persson, Jordan Larsson, Patrik Sundström och Magnus Torvaldsson Foto: Bildbyrån

Utöver ovannämnda spelare som kommit från Högaborg kan man nämna Daniel Nannskog, Marcus Olsson, Magnus Thorwaldsson, Imad Khalili, Patrik Sundström och Abbe Khalili. Nyckeln till att ständigt kunna utveckla nya talanger, är att alla dessa spelare känner sig som en del i en familj, där man stödjer varandra och har en stark gemenskap oavsett vilken social situation hen har.

Det är många ungdomar som vi har hämtat hemma till träningar, matcher och turneringar, för att de ö h t skulle komma med. Något som byggt både självförtroende och lagkänsla hos dem i längden.

Men det har inte varit en uppoffring. Tvärtom så har jag alltid känt en inre tillfredsställelse i att se andra individer växa.

Men framförallt har vi haft vansinnigt kul ihop under alla år. När jag var värd för vår internturnering Adolfsbergscupen, bjöd jag in våra flyktade storstjärnor att komma och dela ut priser till killarna och tjejerna. Ett år ringde jag och jagade ”Henke” Larsson när han var hemma på semester från Feyenoord. Dock utan att få tag på honom. Jag sa till hans far vad det gällde.

Den, kanske störste av alla Högaborgstalanger, Henrik Larsson Foto:Bildbyrån

En lördag kväll ringde det hemma hos mig. Det var en person som presenterade sig som sportchef på HD, och som sa att han ville att jag skulle be ”Henke” ringa honom om han hörde av sig. De skulle göra en dubbelsidig intervju i färg med honom i söndagsbilagan. Sen blev det tyst i luren. Efter en halv minut sa rösten; ”Nej, hallå Fuchs, det är ”Henke”, jag skulle bara kolla så du var vaken, jag hade ställt upp och delat ut priser, det vet du. Men jag åker hem i morgon”.

Humor och practical jokes bygger kamratanda. ”Henke” lurade verkligen skjortan av mig den gången.

Relationen Högaborg-HIF

Visserligen pendlade HIF mellan division 2 och division 3 under 70-talet när jag satt och snackade med ”Masse” i Norge. Men ingen rök utan eld. På den tiden fanns det tyvärr konflikter mellan HIF och stadens övriga fotbollsklubbar. HIF gick igenom en turbulent tid och trodde nog att man var en svensk storklubb fast man höll till längre ner i seriesystemet. Man såg alltid över ån efter vatten, och köpte in relativt kända storspelare utifrån.

Vid de tillfällen man fick upp ögonen på lokala talanger i Helsingborgsklubbarna, trodde man att alla ville gå till HIF, utan att man själv odlade relationer och samarbete med deras moderklubbar.

Den arroganta attityden ledde till att bl a Mats Magnusson och Joakim Persson (Högaborg) och Thomas Sjöberg (Eskilsminne) gick direkt till Malmö FF, och inte till HIF.

Så även om jag inte visste att ”Masse” skulle bli Europas näst bäste målskytt i Benfica 1989, och göra många landskamper för Sverige, ville Högaborgaren i mig inte att han skulle göra karriär i HIF.

Som väl är har relationerna mellan HIF och stadens övriga klubbar blivit allt bättre och bättre genom åren. Detta berättade både Mats Ola Schulze och Jonas Ohlander när jag intervjuade dem för Allt Om HIF. Nu strävar man efter ett välutbyggt samarbete byggt på ömsesidig lyhördhet och respekt. Något som gagnar all fotboll i regionen.

Henrik Larsson och Masse Magnusson – HIFs främsta anfallspar i modern tid Foto: Bildbyrån

Redan under början av 1990-talet var relationen mycket bättre mellan HIF och Högaborg. Så även en fanatisk Högaborgare som jag blev varm i hjärtat när våra pågar Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson från Harlyckan var med och förde upp HIF i Allsvenskan 1993. Det var ju tack vare Högaborg som HIF gick upp ;-)!

Att vara nörd är kärlek

Jovisst är jag en fotbollsnörd. För som Liverpools gamle fotbollstränare Bill Shankly sa ”fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”.

Om jag inte ser matcher live så ser jag dem på TV. Jag har dubbla paraboler på huset för att kunna se Allsvenskan, Superettan, Premier league, Serie A och La liga.

Vyn från den legendariska Harlyckan i Helsingborg Foto: Bildbyrån

Jag tvingade mina stackars barn att börja träna fotboll i 6-årsåldern, trots att en av dem var bollrädd, och en annan hellre ville spela basket (de fick lägga av efter ett tag).

Men att vara nörd är att känna kärlek för sin sport och för sin klubb, och efter ca 55 års våndor och kramper i själ och hjärta klarar jag av att känna nästan lika mycket kärlek för HIF som för Högaborgs BK, men bara nästan. Jag kommer nog att se HIF:s flesta hemmatcher live, speciellt i höst när Granen kommit hem. Men jag kommer definitivt att se alla Högaborgs hemmamatcher i division två, liggandes i backen på Lyckan, med en kopp kaffe.

post

Ett gruppspel som ger oss hopp om en fin säsong!

HIF slutar tvåa i en, på förhand, tuff grupp och bakom sig har man guldaspirerande Norrköping. Det är något att vara stolt över. Detta gruppspel gör mig väldigt hoppfull inför säsongen som väntar

Men innan vi går in på hur spelet sett ut och varför jag är hoppfull måste jag bara säga: Det var så nära. Tappade vinster mot både Norrköping och Örebro på övertid samt ett mål mot Tvååker ifrån avancemang. Detta är så klart något som svider även om det, med all rätt, är superettan som gäller och det är där fokus ligger.

Men om vi ska kolla på hur dessa matcher genomfördes tänts lågans hopp inför säsongen där målet är så tydligt att jag inte ens behöver nämna det (vi ska gå upp). Mot Norrköping visade ”Di Röe” på ett stabilt försvarsspel och ett vasst kontringsspel, apropå temat nära: Moros friläge i 85:e minuten. I matchen mot Örebro uppvisades ett bättre eget spel och i den matchen tycker jag vi var det bättre laget. Till sist Tvååker, ett på pappret svagare motstånd, men ett Tvååker som störde Norrköping rejält ska man komma ihåg. I gårdagens match kändes det stundom som om vi var det enda laget på planen och 3-0-segern på visar på detta. Då ska det kommas ihåg att vi i dessa matcher inte spelat med det som ska vara vårt bästa lag. Persson har inte kunnat spela, Liverstam har bara spelat den första matchen och Abubakari kom in sista 15 mot Tvååker. Matchbilden mot Tvååker speglade kanske mer hur säsongens matcher bör se ut där vi förhoppningsvis kommer få se ett HIF som har mycket boll mot lågt försvarande lag. Dock ska det tilläggas att nog inte alltid kommer vara ett så här pass överlägset HIF som vi ser utan vi kommer även behöva kriga.

Jag skulle vilja nämna några spelare som jag tycker har gjort det bra. Randrup har bidragit till en trygghet och är en klar förbättring på högerbacksplatsen. Bojanic tycker jag har visat sig hitta en roll i laget där han både krigar och styr spelet. Bjarnason ser ut att ha skytteligavinnar-attribut, första målet mot Tvååker kändes som ett klassiskt ”befinna sig på rätt plats vid rätt tidfälle”-mål. Även om Liverstam bara kunde spela en match i gruppspelet tycker jag han i den såg stabil och trygg ut och visade tydliga ledaregenskaper. Till sist vill jag även nämna Thulin som gjort det bra i Liverstams frånvaro och Moro som varit pigg och irrationell även om det finns saker att slipa på i hans spel.

Ett varningsfinger måste dock höjas inför att Bojanic ibland känts som den enda spelmotorn, stora delar av spelet ska gå genom honom. Vad gör man om han inte levererar eller om han skadar sig? Finns en plan B? Med det sagt kanske Abubakari kan tillföra ytterligare en spelmotor till laget. Risken finns alltid annars att HIF blir lättlästa vilket var något vi såg många gånger för säsongen.

Till sist, jag intervjuade HIFs ordförande Krister Azelius förra veckan och han sade att vi har den bästa truppen i superettan och det är väl bara att hålla med honom. Få andra lag kan uppvisa den spetsen som vi kan.

Så ja, jag är hoppfull inför säsongen. Det ska bli kul att se vad detta lag kan göra i år. Nu väntar träningsmatcher innan vi äntligen kickar igång säsongen mot Halmstad den 31:a mars.

Jag kan knappt bärga mig.

post

Ymer ”Bill Shankly hade fel”

Vi nåddes förra veckan av beskedet att en hängiven ledare, pådrivare, och visionär, tillika klubbdirektör för Helsingborgs IF, var tvungen att (tillfälligt) kasta in handduken på grund av en alldeles för långvarig stress, press och arbetsbelastning.

Den forne gigantiske Liverpool-tränaren Bill Shankly hävdade i klassiskt uttalande att ”En del människor tror att fotboll är en lek på liv och död. Jag kan försäkra dig, det är mycket mer allvarligt än så.”

Jag vill påstå att den gode Bill hade fel. Det finns inget i livet som är viktigare än just livet. (Ni kan få citera mig där…)

Punkt.

Jag har personligen varit där. Vaknat en morgon och funderat på varför inte kroppen hängde med, varför inte kroppen svarade på signalerna från hjärnan. Jag har fått känna på hur det känns när kroppen väl kopplats ner, så följer hjärnan med. Inget makes sense, allt blir rörigt och man orkar inte ens sätta på en kanna kaffe till slut.

Begreppet ”Gå in i väggen” är så vanligt numera att det har devalverats från en i omvärlden allvarlig sjukdom till att bli lika vanligt som en förkylning i januari.

Personligen blundade jag för ”sjukdomen” och kände mig mindre värd för att jag inte orkade, för att kroppen inte orkade, för att hjärnan inte hängde med. Och istället för att söka professionell hjälp, försökte jag ”lösa problemet” genom att mota bort dem som brydde sig, och lägga på en mask – Allt är bra! – och vägrade erkänna att jag behövde vila.

Det höll en stund. Jag kunde alltid förklara mitt trötta utseende och mitt håglösa vis som att ”jag är nog bara lite krasslig…”

Och tack vare det, tog det cirka ett år innan jag var på banan igen och kunde fungera arbetsmässigt och socialt. Men det är en pågående process…

Min sympati, empati och tankar är hos vår klubbdirektör.

***

Idag är det, som det heter i bland annat Småland; ”Fössta Tossdan i Mass”!

(För er som inte förstår; ”Första Torsdagen i Mars”. Och då ska det enligt traditionen serveras ”Massipantåtta” (Marsipantårta)).

Men här i Helsingborg skippar vi ju naturligtvis dessa traditioner. Den enda traditionen i Mars värt att fira, är ju naturligtvis att det är månaden då seriespelet startar!

Om 30 dagar. Första matchen i årets Superettan Och DEN ser vi fram emot mer än någon sliskig marsipantårta, eller hur?

***

Två matcher i Svenska Cupen mot två allsvenska lag är avklarade. Två matcher där segern har varit i handen på HIF, men tappats fumligt i slutsekunderna.

Vi bortser från det.

Vi har mött två allsvenska lag och visat att HIF anno 2018 mycket väl hade kunnat hävda sig Allsvenskan. Men vi laddar upp och blir ännu starkare till nästa år. DÅ är vi där!

***

Bill Shankly ja. Han spred en massa (floskler) citat runt sig.

Men många rätt tyckas han inte ha. Inte när det gäller livsåskådning i alla fall;

”At a football club, there’s a holy trinity – the players, the manager and the supporters. Directors don’t come into it. They are only there to sign the cheques.”

Krya på dig MOS!