post

Ymer: Som ett barn inför julafton

Tävlingssäsongen är igång. HIF gästade det förmodade allsvenska topplaget IFK Norrköping i lördags och höll på att ställa till med en skräll.

1-1 borta mot Norrköping kan man inte vara missnöjd med, trots allt.

Det var säkert fler än jag som hade fjärilar i magen av förväntan – En riktig tävlingsmatch, mot ett allsvenskt toppmotstånd. Lite som ett barn inför julafton gick man hela dagen och bara väntade på att matchen skulle starta. Och VILKEN match det blev!

Jaja, man kan hävda att IFK Norrköping pressade tillbaka HIF under större delen av matchen.

Nåja, säger jag.

Jag hade väntat mig den matchbilden. Men det handlade mer om VAD HIF gjorde med bollen när man väl fick tag på den, och det handlade om HUR HIF hanterade försvarsspelet.

Och mitt betyg; Mycket väl godkänt!

***

HIF har verkligen utan omsvep, lagt alla äggen i en korg i år. Målet är direktplats till Allsvenskan. Och målet är att finnas kvar i Allsvenskan år 2020 då tv-pengarna till de allsvenska lagen höjs ganska markant!

Och i normala fall skulle jag höja mer än en varningsflagga och åberopa ansvarslöshet till styrelse och fotbollsverksamhet. Med tanke på att HIF:s ekonomi fortfarande inte är speciellt sund.

Men.

Jag köper satsningen. Jag gillar attityden där HIF verkligen sticker ut hakan och verkligen levererar när det gäller nya spelare och det uttalade målet.

Jag gillar det verkligen!

Det får mig till att höja förväntan inför säsongen, och det får mig att mysa som ett barn inför julafton!

***

Nu på lördag är det åter dags för cupmatch. Och även om det är kul att säsongen startar redan i smällkalla februari, är jag mer taggad på det som komma ska i påskhelgen när Superettan startar.

Svenska cupen i all ära och möjlighet. Men jag ser hellre att allt krut läggs på seriespel än just cupen. Måhända att HIF skulle kunna göra en Östersund, och chocka fotbollssverige genom att gå all-in på cupspelet, men med tanke på den smala/tunna trupp HIF förfogar över i år, tycker jag att cupen blir tämligen sekundär.

Jag vill se alla i toppform och skadefria till första matchen borta mot Halmstad!

***

Ni har säkert redan läst de senaste intervjuerna här på Allt Om HIF med både klubbdirektören och även styrelseordförande?  Och när man läser mellan raderna inser man hur målinriktat HIF är just nu. Mål, vision och en jädra vilja, kommer man långt med. Dock behövs ett par parametrar till för att få ihop ekvationen. Ekonomin är en utav de viktigaste, och där finns det planer och det arbetas naturligtvis hårt i bakgrunden för att detta ska gå i lås. (Mer info om det ekonomiska läget kommer ju på medlemsmötet nu i mars…)

***

Men nu tänker jag fortsätta mysa, och likt ett barn inför julafton, längta – längta till SERIESTARTEN!

(Se bilden av Lille John i Robin Hodd-filmen som visas på julafton framför er, så kör vi!)

MOT ALLSVENSKAN!!!

post

En seger med mersmak

Visst, det var säsongens andra träningsmatch och ännu är det för tidigt att dra några högre växlar. Men motståndet var Allsvenskt och segern helt i sin ordning. Dessutom kan en ny vänsteryttern vara född…

För drygt en vecka sedan stod Östersund för motståndet och efter 1-0 kunde man konstatera att man plockat en hyfsad skalp redan i årspremiären! Självklart talar jag inte om HIF utan om dagens motståndare Sundsvall…

Norrlänningarna blev, som väntat, en riktig värdemätare för HIF och inledningsvis såg det lite rörigt ut i PeOs lagbygge. Efter en dryg kvart skruvade dock skåningarna upp tempot och de resterande 75 minuter handlade egentligen bara om HIF.

Att det skulle dröja 85 minuter innan vi fick se ett mål (för övrigt extra kul att det var Mattias Almeida som fick sätta segermålet) må så vara. Det var snarare sättet som HIF genomförde matchen på som imponerade. Speciellt med bottennappet mot Mjällby i färskt minne.

Innan matchen hade PeO uttryckt att klubben har full fokus på att hitta en ersättare till Surprise. 90 minuter senare så tror jag att vår huvudtränare blivit betänkligt mycket lugnare efter det spel som Mamodo Moro visade upp. Nyförvärvet ägde vänsterkanten och med bra uppbackning, av Adam Eriksson, kunde Moro även få ut det mesta av sitt offensiva spel. Och visst var ribbträffen värd ett bättre öde!

Hög press och en stabil defensiv får summera säsongens andra insats och fortsätter bara HIF som man avslutade de sista 45 så kommer vårsäsongen bli en trevlig bekantskap för HIFs supportar.

Nu återstår några dagars fortsatt gnuggande, i Salou, innan laget står inför nästa uppgift. På lördag kommer Roar Hansen och hans Värnamo till Olympiafältet. Förhoppningsvis en något lättare motståndare där HIF även har en möjlighet att få igång sina anfallare. Även om jag är övertygad att Roar, Lumala Abdu och Alexander Anchinioti-Jönsson kommer göra allt i sin makt för att stoppa HIFs framfart.

Tills dess tycker jag ändå att vi ska passa på att njuta av det faktum att HIF, modell 2018, fortfarande är obesegrade…

post

Ymer: Landslagskapten är klar!

”…en av de största nyheterna i modern tid, dels för föreningen men även för svensk fotboll.”

Andreas Granqvist är klar för en återkomst till HIF. Det ÄR stort, på många sätt och vis. Här väljer en nuvarande landslagskapten att komma hem till Helsingborg före ett (eller fler) mångmiljonkontrakt från utländska klubbar

Andreas väljer att komma hem till HIF som huserar i Superettan under 2018.

Det ÄR stort.

Hur stort det egentligen är, blir ju svårt att gradera. Olika generationer, olika åldrar har sina egna referenser.

Personligen tycker jag att det nästan är i klass med Masse-värvningen 1992.

Masse kom till HIF från Benfica efter att dessutom precis missat att vinna det prestigefulla priset, Guldskon (Europas bästa målskytt).

Men nummer två på min lista är Henrik Larssons återkomst till HIF, som spelare. Han anslöt direkt efter att nästan princip avgjort Champions League-finalen för Barcelona på egen hand.

Och Andreas Granqvist återkomst i HIF hamnar på en tredjeplats på min lista.

Men. Med rådande förutsättningar i HIF, ekonomiska och sportsliga, så ÄR värvningen av Granqvist enorm. Gigantisk.

***

”Granen” kritar på för 3,5 år som spelare. En lång tid för en 33-åring. Men samtidigt en signal om att det finns ett tänk av långsiktighet i klubben numera. Och samtidigt så klart en enorm tillgång för de unga spelarna i truppen som får en värdefull mentor och lärare i Granqvist.

***

PeO touchade ämnet på presentationen på Sportbaren på Olympia.

Faran med en värvning av denna kalibern kan ju få övriga spelare till att tagga ner, slappna av och vänta in att Granen anländer.

Just anländer är nyckelordet.

Granqvist ansluter efter sommar/VM-uppehållet. Och om HIF skulle få en halvtaskig inledning på Superettan spelar det ingen roll om det så är en vm-medaljör som ansluter. Och definitivt inte som försvarare.

Vi minns 2006?

Henke var klart dominant när han kom tillbaka. En helt annan nivå, nästan på en helt annan planet i det spel han hade i kroppen.

Men han utgjorde bara en av 11 brickor på plan.

Granen blir tveklöst en viktig bricka i andra halvlek av Superettan 2018, men han kommer att vara en utav 11.

Det gäller att samtliga spelare nu inte slappnar av, utan tvärtom. Gasa på. Och NÄR Granen ansluter blir det en ren bonus på väg till serieseger(?) och allsvenskt avancemang!

***

Man måste ändå beröra det här med hjärta kontra pengar lite mer.

Uppgifter säger att Granqvist tackade nej till ett kontraktsförslag från Krasnodar som motsvarade 75 miljoner (netto) under tre år.

S j u t t i o f e m – miljoner!

Den summan är ju för många naturligtvis helt ouppnåelig. Under en hel livstid.

Personligen har jag inga problem med att fotbollsspelare väljer lag efter lönekuvert. Ibland.

Det kan ju gå till överdrifter, men i grund och botten väljer jag också (ibland) arbete efter lönekuvert.

Att tacka nej till dessa 75 miljonerna är stort. Och det värmer kopiöst i ens hjärta att man väljer att spela för sin moderklubb i andradivisionen, väljer att ge familjen den trygghet som råder i Sverige före en sådan pengasumma.

Det ger respekt, som spelare men främst som människa!

***

”…en av de största nyheterna i modern tid, dels för föreningen men även för svensk fotboll.”

Jag älskar den attityden som HIF numera utstrålar – Kaxighet, en framåtanda och en skön framtidstro.

Det här kommer bli bra.

Och välkommen hem Andreas Granqvist, du kommer i precis rätt tid, till rätt klubb!

post

Ymer: ”HD är en utav de största patrioterna vad gäller HIF”

En vecka kvar till ”matchsäsongen”!

Nollgradigt, grått och en slapp lördagsförmiddag. En del av ens bekanta ser fram emot eftermiddagens matcher i engelska ligan.

För egen del var det länge sedan jag såg fram emot någon fotbollsmatch, what so ever.

Men sakta men säkert börjar det bubbla upp något som kan liknas vid ett embryo av fotbollssug, (läs HIF-sug), i magtrakten igen.

Ifjol såg jag verkligen fram emot ett nytt HIF-kapitel. Inledningen på en ny era, ett ”nytt” HIF. Även om detta skulle innebära en reboot i Superettan.

Spänningen, förväntan byggdes upp inför premiären i april, på ett nybyggt Olympia, med en nygammal favorittränare vid rodret. Detta skulle bli återtåget med stort Å efter åren av misär efter gulderan.

Men som så ofta när hjärtat får styra över hjärnan inser man saker för sent, och i detta fall att ”misären” fortfarande pågår. (Även om HIF vann just i premiären).

Förra årets HIF-säsong, även om det började bra, fick inte mitt hjärta att klappa fortare. Den fick min hjärna till att fundera på ”varför i h-e lägger jag tid, pengar och energi på detta?”.

En naturlig fundering/reaktion från en i allmänhet ”fotbollstrött” person.

Jag arbetar i Helsingborg numera, och det medför ju naturligtvis att det är enklare och smidigare att närvara på hemmamatcherna. Jag såg fyra av 15 matcher på plats.

Dock var jag på Olympia och såg de tv-sända bortamatcherna. Fram till den där bortamatchen mot Norrby. (Norrby!), där HIF blev totalt utspelade.

Efter den matchen tog hjärnan över totalt och jag bestämde mig för att inte utsätta mig för den frustration, irritation och uppgivenhet fler gånger.

***

Helsingborgs Dagblad är en utav de största patrioterna gällande HIF. Jag har aldrig förstått den kritik som vissa delar ut, där dessa personer hävdar motsatsen.

Tomas Nilsson och Marjan Svab, är inte bara grymt bra journalister, de är mycket trevliga, sansade och initierade personer. Och framför allt, de har ett HIF-hjärta. Och de har förmågan att se HIF ur ett brett perspektiv.

Jag har lyssnat på HIF-podden från HD, sedan avsnitt 1, och blev väl precis som många andra, lite förvånade över den frispråkighet och öppenhet som framkom gällande före detta, och till viss del nuvarande, HIF-medarbetare på Olympia. Men det är ju lite tjusningen med poddar. De behöver inte vara politiskt korrekta, alltid.

Även om jag förstår mer än väl vad Tomas&Marjan menade, köper jag ju dessutom att Mats-Ola var tvungen att gå ut officiellt och markera. I hans roll som chef, var det, det enda rätta att göra när hans medarbetare blev ansatta.

Förhoppningsvis kommer det dock inte att skada förhållandet mellan HD och HIF allt för mycket.

Att HIF numera kör en transparentare approach utåt sätt är bra. Men om det blir för mycket exklusivitet tenderar det att bli en alltför enkelriktad och styrd kommunikation. Och det är aldrig bra i långa loppet…

***

Som en utav grundarna till denna sajt – Allt Om HIF, för snart nio år sedan, är det ju naturligtvis extra kul att se att sajten lever vidare (med eller utan pauser). Och det värmer i hjärtat att se hur Martin Klinteberg kämpar för att ge er läsare det lilla extra från HIF-världen som varken HIF eller HD hinner få ut. Hatten av Martin – grymt jobb!

***

Om en vecka är det dags för fotbollssäsongen 2018 att kicka igång. Måhända på en vintrig plastplan i Viken mot ett division 1-lag. Men det är ju precis det där man egentligen saknat i hjärtat. Den kittlande känslan av förväntningar. Den där känslan som får en till att se fram emot då gräset börjar lukta nyklippt och solen värmer lite och det där bruset, sorlet av förväntande supportrar i alla åldrar inför matchstarten.

Fan, jag har nog verkligen saknat det här i alla fall!

// Fredrik Ymer

post

De rö’a hjärtat (Del 2)

Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.

I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.

Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.

HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.

Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.

Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.

Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.

I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.

Pettersson var först och störst varje gång.

Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.

Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.

Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.

Dan Brzokoupil spelade under sin karriär för Djurgårdens IF, Landskrona BoIS och Hammarby IF i Allsvenskan. Han var med och vann Svenska cupen 1972 med Landskrona BoIS Foto: HD.se

Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.

Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:

– Nys din jävel!

Beben hade nyst färdigt.

Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.

Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.

Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.

 

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Det rö’a hjärtat (del 1)

Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell ”Det rö’a hjärtat” i två delar.

Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.

På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.

Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.

Publikens puls var på väg uppåt.

Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.

Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.

Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:

– Mördare! Mördare! Mördare!

Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.

Han höll på fel lag.

Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.

Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.

Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.

Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.

Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.

Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.

Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.

Rolf Nilsson, en gång känd som Allsvenskans äldsta spelare, hann med att vinna Silver med HIF 1967. Annars var det i BoIS han hade sitt hjärta Foto: HD.se

Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.

Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.

Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.

Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.

Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.

I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.

Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.

Det var allsvenskans snabbaste mål.

Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.

Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.

Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.

En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.

Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.

Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.

Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.

Fortsättning följer…

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

HIF har något stort på gång

Vi har vänt blad och lagt ett ”tråkigt” 2017 bakom oss och står med öppna armar inför 2018. Klubbens målsättning, inför den kommande säsongen, är glasklar – HIF skall tillbaka till Allsvenskan.

Vi var många som lämnade Jacob Hansens Hus med en rätt behaglig känsla i kroppen. Dels visade uppslutningen, på medlemsmötet, att HIF fortfarande har en stor supporterskara bakom sig och att klubbens framtid berör många. Givetvis kändes det extra bra när såväl Krister Azelius som Mats-Ola Schulze och PeO Ljung klev upp samtidigt och deklarerade att kommande säsong så är det tydliga målet att klubben skall tillbaka till högsta serien.

Man har ju dessutom fått ett år på sig att bygga en stabil grund för HIF och inför 2018 tycker jag att där finns många intressanta spår som tyder på att klubben, definitivt, är på rätt väg. Även om det är på planen allt skall avgöras…

Sedan sista matchen, mot Öster, har det hänt en del i spelartruppen. Resterna av Henrik Larssons lagbygge har klivit ut från Olympia och Stoffe/PeO har haft en rättvis möjlighet att fylla på med sina egna önskemål. Surprise, Lange, Christensen, Ljung och Gyimah är bara några av dem som gjort sitt sista framträdande i den röda tröjan. Moro, Bjarnason, Abubakari och Randrup är definitivt inga dåliga ersättare utan här tycker jag definitivt att man fyllt på med mer kvalitet inför säsongens tuffa utmaning. Abubakari håller redan en för hög klass i förhållande till serietillhörighet. Moro är ett spännande löfte. Randrup gjorde 19 matcher i Elfsborg förra säsongen och Bjarnason skall bli intressant att följa med tanke på hans målproduktion på Island. Förhoppningsvis håller han en högre nivå än Tarmen eller Sörum…

För att inte tala om att ännu fler talanger får chansen att visa upp sig under 2018. Med facit i hand så är det alltid spännanded att se vad våra ynglingar kan göra och sett till 2017 så var ju både Max Svensson, och inte minst, Alex Timossi riktiga lyckträffar som imponerade stort när de väl fick chansen.

På tränarsidan så har man gjort några riktiga kanonvärvningar som får en att drömma sig tillbaka till svunna tider. Reine Almqvist och Sven Andersson ger oss ytterligare en dimension och vad de båda herrarna går för vet vi sedan deras tidigare sejourer i klubben. Dessutom har man förstärkt upp teamet med en idrottspsykolog, Joakim Ingrell, vilket ska bli mycket spännande att följa. Det kändes som att vi slarvade bort många poäng under förra säsongen av ren rädsla att förlora på bekostnad av vilja att vinna. Här lär förhoppningsvis Ingrell, med sin bakgrund bli en viktig pjäs. På fyssidan väljer man att gå fullt ut med en extern lösning i form av Arena Fysio. Det innebär ju tyvärr att Christer Olsson får lämna föreningen men i den nya konstellationen finns en del kända ansikte sedan tidigare då bla Martin Berg ingår i Arena Fysio.

På det ekonomiska planet gör nu HIF två viktiga, och kanske avgörande, satsningar för att bygga upp en bättre ekonomi. Dels tar man själv över driften för Sportbaren vilket bör innebära, att med rätt personer, så kan stället bli en guldgruva och man slipper betala pengar till utomstående aktör. Det skapar ju även ännu mer ”vi” känsla när man nu vet att baren sköts, helt och hållet, av klubben och förhoppningen är nu att så många supportrar som möjligt förlägger sin uppladdning på Olympia istället för något hak nere på stan. Ur ren säkerhetsynpunkt är det givetvis också en bättre lösning då man slipper massa oro nere på stan i samband med matcherna. Här men jag givetvis inte att alla supportrar missköter sig eller ställer till bekymmer men med tanke på de polisiära insatserna i samband med högriskmatcher så blir säker de invånare som är totalt ointresserade av fotboll betydligt lugnare i själen vilken bör spilla över som en positiv effekt för klubben.

Den andra delen är klubbens merchandise dvs souvenirsortiment som nu plockas över i egen ägo. Här finns en rejäl peng att vinna och kan klubben nu själv foga över sitt sortiment osv så lär det locka till bra ruljangs i klubbshoppen och via nätet. Just denna delen har varit rätt usel de senaste åren men, med rätt hand, och med Alexander Ström i spetsen så kan det säkert bli en del överraskningar under den kommande säsongen. Förhoppningsvis blir klubben mer lyhörd för efterfrågan och ledtiderna blir kortare.

Foto: Bjarki Tordarson

Sist, men inte minst, bör man hylla HIFs engagemang i samhället. En viktig del i att vinna tillbaka Helsingborgarnas hjärta och få invånarna att åter se positivt på klubben är de aktiviteter som klubben nu dragit igång. ”Fotboll för alla med Alvaro Santos” är ett projekt med målsättning att få fler pojkar och flickor att röra på sig. Att få fler ungdomar att ta del av föreningslivet samt få fler av deras föräldrar att hänga på som ideella resurser. Här väljer man att lägga projektet ”mobilt” och kan därmed röra sig i flera olika stadsdelar under året. Givetvis är det inte enbart fokus på fotbollsbiten utan även andra viktiga saker som tex läxläsning osv. Att man samtidigt, i olika medier, lyfter de område man befinner sig i känns som ett genidrag. Sen skall vi ju inte glömma bort de pågående engagemangen som klubben är inblandade i som tex Ung Aktiv 9 där HIF jobbar med niondeklasserna där  ungdomar söker sin identitet som mest. De som ligger i riskzonen för att komma in i gängbildningar, grupperingar som kan skapa negativa företeelser på staden och även i anslutning till arrangemang. Projektet är kostnadsfritt för skolorna och ger er en unik möjlighet att på ett enkelt sätt engagera eleverna i samhällsdebatten och genom Ung Aktiv 9 få eleverna att tänka till om sitt val.

Med drygt 80 dagar kvar till premiären så är det få säsonger som känts lika spännande som inför 2018. Nu väntar dock ett träningsläger i Spanien, kick-on,  cupspel och, inte minst, Nyårssaluten de kommande veckorna så har man svårt att hålla sig till den 30:e Mars på Örjansvall så lär man garanterat kunna  minska sin abstinens även innan dess. Sen väntar vi ju alla med spänning på ytterligare nyförvärv….

Med förhoppning om ett härligt fotbollsår

Vi ses på Olympia

Gästkrönika : Att bo i fiendeland…

 

Som liten grabb låg jag bakom Kalle (Rio-Kalle) Svenssons mål vid varje HIF-match och då förstår ni nog att han som skriver detta… han är inte ung, men jo… jag är en ungdom på 72 vintrar.

En vaktmästare blev tilldelad att hålla koll på oss grabbar hela tiden, vi var nämligen tvungna att ligga platt på magen under hela matchen. Om vi bara reste oss något… så kom vaktmästaren med en sorts käpp och puttade till oss.

 Kalle Svensson, Roger Magnusson och Gunnar Gren

I vuxen ålder arbetade jag som reklamchef på Väla Centrum och inför vår öppning 13 mars 1974 men även efter blev vi motarbetade från Helsingborg av såväl politiker, centrum- och handelsföreningar samt HD.

Vi på Väla Centrum satsade de första fem åren väldigt mycket på olika sorters aktiviteter, allt från stora modevisningar till Sveriges artistelit. Jag hade en idé om att göra en kickningstävling bland ungdomar i området, då hade HIF precis värvat Roger Magnusson från Olympique Marseille. Roger M. Kunde göra ”allt” med en fotboll.

Jag tog kontakt med HIF och dom svarade, självklart är vi med på det. Äntligen var det någon i helsingborgstrakten som ville samarbeta med oss på Väla C. Då satte jag igång med planeringen. Det skulle bli en ”stor” kickningstävling med rejäla priser och vi ville även ha en namnkunnig domarjury. Jag bjöd in Kalle Svensson, Gunnar Gren och Roger Magnusson. Dom två senaste kända bolltrollare och Kalle fick bli juryns talesman, han var vår lokala kändis.

Kalle hade verkligen talets gåva, han pratade hela tiden och i detta fallet var det bra. Roger var riktigt blyg och sa inte många ord, han lät bollen tala.

Men… Gunnar Gren… han var inte rolig, han kickade lite med en boll sen satte han sig ner. Då hade han gjort sitt.

Men om vi nu tänker oss slutet på nittiotalet, då var både jag och sambon medlemmar i HIF och hade årskort till alla hemmamatcher. Efter några år så flyttade vi till Österlen men vi hade kvar ett hål i väggen på Stattena i Helsingborg, som vi kunde sova över i efter matcherna. Vi körde 26 mil vid varje hemmamatch… och det var det värt, det var högtidsstunder på Olympia varje gång. Ja… nästan i alla fall.

Runt milleniumskiftet var det härligt att vara HIF:are. 1999 vann vi SM-guld med påföljande kval till Champions League och vi lyckades och kom till gruppspel.

Då kom PSG, Bayern München och Rosenborg till lilla Olympia. Vilken lycka!

Nu skruvar vi fram tiden till en bit in i tjugonde århundradet.

Fortfarande bodde vi på Österlen men hade både barn och barnbarn på sydvästskånska sidan, vilket innebar att vi ofta befann oss i fiendeland, d v s i de pyjamaskläddas land.

Men året 2011 toppar nog det mesta för en HIF:are. HIF vann Allsvenskan, Svenska Cupen och Svenska Supercupen. Vi är det första laget och än så länge det enda laget som vunnit ”trippeln” under en och samma säsong.

Då gick det bra att vistas i fiendeland.

Dag Szepanski, Krister ”kason” Andersson och Rolf ”tejpen” Björklund Foto: Privat

En kompis till mig, Dag Szepanski, f d MFF-landslagsspelare och allsvensk skyttekung, visserligen för några år sen… men oftast ihågkommen i alla fall av oss fyrtio- och femtiotalister. Han bjöd med mig på en MFF-match i våras.

Dag ringde mig och frågade om jag kunde hämta upp Rolf ”Tejpen” Björklund på vägen. Jag har ett flertal HIF-tröjor i min garderob men här gällde det att tänka sig för. Det går bara inte att sitta på MFF:s Vip-loge i en röd tröja utan jag var tvungen att smälta in, så det blev en ljusblå tröja. Ok, jag var lite feg.

Alla f d spelare i MFF har en sorts egen vänförening som går ut på att hjälpa MFF så gott dom kan och då får dom en eller flera platser på Vip-läktaren.

Dessa f d spelare har väldigt hög status när dom rör sig i eller runt bankarenan som f ö snart ska byta namn.

Deras främsta uppgift är att ta hand om föreningens sponsorer. Varje sponsor har tillgång till en loge där företagets kunder och personal kan både äta och dricka samt bli underhållna av dessa f d spelare. Dag blev tilldelad tre företag som han skulle informera om sig själv, MFF, motståndarna och dagens laguppställning. Här drog han med mig in i varje loge och presenterade mig som HIF:are… då kunde jag lika bra tagit min röda tröja…

Här hamnade jag på Vip-läktaren sidan om Mats Magnusson, Anders Palmer, Anders ”Puskas” Ljungberg, Patrik Andersson, Tejpen och Dag samt många fler storspelare.

Nuförtiden bor vi i Skanör och jag har aldrig förutom ovanstående tillfälle hållit inne med att jag är HIF:are. Jag är fortfarande en positiv supporter trots att vi ligger i Superettan. Det trista är bara att både TFF och MFF nu ligger i Allsvenskan, men hallå… Trelleborg…

Numera har jag inte HIF-klistermärken på bilen längre, det går bara inte när vi t ex åker in till Malmö. Jag tar inga risker. Funderar på att köpa skyddsväst.

Jag följer på distans vad som händer i den tidigare fotbollstokiga staden Helsingborg, Olympia lär vara en kanonarena nu, den största och bästa i Superettan. Nästa säsong blir det derby mot BOIS, jippiii.

Jag följer med glädje ”Allt om HIF” här på nätet, även om HD snott namnet.

Det är en fröjd att läsa artiklarna som i flesta fall är skrivna av Martin Klinteberg. Då kan man mellan raderna förstå att här finns det framtidshopp och en positiv framtoning av vår förening. Nu samlar vi krafter 2018 och låter det bli HIF:s år.

Så här är det att bo i fiendeland, ibland är det kul…

Krister Andersson

Reklamare och konstnär.

www.kason.se