En ur HIF’are som bytt en borg mot ett land…från Helsingborg till Hälsingland…

Ungefär samtidigt i min uppväxt insåg jag att det finns två tunga händelser i mitt liv som jag aldrig kommer kunna påverka, dels att jag som första kille i klassen börjat få hår på ett oönskat ställe. Mycket tid ägnades åt hur jag skulle klara mig från alla kommentarer i duschen efter gympan på Slottvångsskolan. Problem nummer två var HIF´s ständiga kräftgång i de lägre divisionerna. Duschproblemet löste sig ganska snabbt när “storTomas” (som var son till den som tränade HIF under denna tid, Rolf Svensson) också hade drabbats av oönskad hårväxt. Men HIF-problemet kvarstod i många år.

Trots detta gick jag  ändå ofta på Olympia, eller ska jag vara ärlig så klättrade jag ofta in på Olympia. Precis där rackethallen står i dag var ett perfekt träd som man kunde få hjälp av för att planka in, sen gick man längs skogskanten fram till “Tjock-Lasses” korvmoj där man snyggt gled fram och låtsades titta på  hans sortimentet, för att sen lugnt gå upp på ståplatsläktaren, som vid den tiden låg på Stattenaläktaren mitt emot Idrottens hus. Den manövern gjordes otaliga gånger under min uppväxt.

Väl på plats är minnena blandade, vem minns inte förlusten mot “rike förorten”  Hittarp? Där tror jag HIF nådde botten, lägre ner gick inte att komma. En förort till Helsingborg hade slingrat sig in på Olympias gräsmatta och som en orm högg den mjölkkossan där hon lugnt ståt och betat sedan hon degraderades från allsvenskan 1968. Dagen efter den tunga förlusten tejpade vår fritidsledare Robban (som tränade Hittarp vid denna tidpunkt) upp lappar över hela Magnus Stenbocks skola med texten HIF-Hittarp 0-1.
Minns även när HIF möte något “ängagäng” och HIF´s målvakt, tror han hette Svensson något(?) tappar in en bakåtpass mellan benen.

Men jag minns också vändningen,  när mjölkossan sparkade sönder båset till de lägre divisionerna och visade att hon vill något mer, visade att hon ville ha mer plats och att hennes hage på Olympia var för fin för att hålla till långt ner i seriesystemet.  Som statistiknörd brukade jag  läsa maratontabellen i matchprogrammen. För oss yngre som aldrig upplevt det var det nästan en utopi att HIF varit i allsvenskan.

Men det stod, svart på vitt, att HIF hade 1089 poäng insamlade och låg på plats 6 över landets klubbar som spelat i den högsta ligan. HIF trillade ur allsvenskan sex år innan jag föddes var det ändå stort att veta att den vackraste klubben av alla en gång för längesedan varit precis så stor som jag önskade och drömde om.

Men som sagt, jag minns vändningen, jag minns när jag insåg att drömmar kan bli verklighet. Det var en sen augusti kväll, jag spelade vid denna tidpunkt lokalklubben HAIS och valde just denna dag att först att gå och titta en stund på klubbens tjejer som spelade match samtidigt som HIF. När tjejerna hade en trygg 2-0 ledning styrde jag mina steg mot Olympia, gjorde min sedvanliga plankning in och stod snart på ståplats. HIF skulle denna dag möta storlaget Östers IF i svenska cupen.

Öster hade året innan för första gången i klubbens historia trillat ur allsvenskan. Men klubben hade nu gått fram som en slåttermaskin i div. I (dåvarande Superettan) och redan i slutet av Augusti hade de säkrat seriesegern, laget hade profiler som Pål Lundin, Peter Wibrån, Hans Eklund (som sedermera fick ett stort HIF hjärta) och ryssarna Sergej Andrejev och Sergej Prigoda.

Det var mycket publik på Olympia, sommaren gav ifrån sig en sista riktig värmesuck. HIF låg som väntat under ganska snart med 1-0. Men då, strax efter Östers ledningsmål hände något.  HIF började spela ut gästerna, Piter Esberg och Lino Borieo dansade fram på gräsmattan. Där insåg jag att något håller på att hända, HIF har börjat resa sig, det var som självförtroendet återvänt till Olympia. Viljan och spelarna fanns där på första gången på länge. Matchen slutade 3-2 till HIF, och sen den dagen valde jag att inte planka in på matcherna, nu gällde det att börja hjälpa till för att klubben skulle hitta tillbaka till sin rätta hage.

Ganska snart säkrade man seriesegern i div II sen gick allt som på räls, eller nästan som på räls. Den tunga förlusten mot Frölunda i kvalet ser jag som en av de svartaste dagarna i mitt liv. Vi var ju redan klara för finrummet efter storsegern hemma på Olympia, vi drog ut stolen  för att sätta oss runt det allsvenska bordet, men ett kvartersgäng från Göteborg drog undan den, och vi landade rejält illa på röven. En tung men nyttig läxa. Året efter klarade vi äntligen att sätta oss bland de andra storheterna igen. Vi välkomnades stort av många klubbar och människor runt om i Sverige. 24 års väntan var över.

De sista åren innan studier gjorde att jag flyttade till en universitetsstad i norr , bodde jag rakt över Olympia på Mellersta Stenbocksgatan, det tog exakt 43 sekunder och gå från min dörr till grinden på Olympia. Mitt fotbollshjärta kommer alltid vara kvar på Olympia. Försöker se några matcher varje sommar på hemmaplan. Men jag har byggt ett eget spa på min gård och där flyttar HIF in vid varje match. Säsongskortet räddade verkligen mina behov. Vid vinst hissas alltid HIF´s klubbflagga i vår långa flaggstång dagen efter, det är många i min norrländska by som undrat vad det är för konstig flagga hissad på Nygården…då svarar jag med stolthet i rösten:
- Det är Sveriges vackraste fotbollslags flagga, Det är HELSINGBORGS IF….

Fredrik Rasmusson bor i Malmö.

Under mina snart 20 år som jag följt HIF har det blivit ganska många år i exil: 2½ år i Borås & snart 9 år i Malmö men ger man sig sjuttsingen så har det faktiskt inte blitt så många missade besök på alla dessa år – när HIF spelade i CL var det inte helt lätt att ta sig tillbaka till Borås så en gång fick jag tillbringa natten på köpcentret Nordstan samt någon nattöppet fik för taxichaffisar, mycket sömn blev det inte den natten men efter att upplevt ännu en CL-drabbning på Olympia så kunde man lätt stå ut med den sömnbristen…

Det hela började som för dom flesta: nära & kära tar en till fotbollens högborg och sen blev man fast efter att ha trängts på ståplatsläktarna och upplevt allt från djupaste misär över ett missat friläge till euforisk glädje när Masse kastar sig fram och stångar in ett av sina mål mot IFK Sundsvall i det allsvenska kvalet 1993.

En höjdpunkt men alla derbyn mot MFF är förstås något man inte heller glömmer i första hand och sen återkomsten har jag sett alla på plats utom ett 1996 – numera är det enklare att ta mig till denna bortamatch än hemmakamperna på Olympia men så kan ödets lott falla. Dock kan jag inte påstå att man känner sig så bespottad (eller i alla fall uttittad) när man kommer med en HIF-mössa/halsduk på stan och visst bor det många i Malmö men hade de känt lite för sitt lag hade de varit medveten om rivaliteten och hojtat något i stil med ”J-vla Fubbick” och så hade man kunnat svarat snällt: ”Tack detsamma!”

Då tror jag det är värre att röra sig i ”den onämnbara staden” där en viss Henrik Larsson numera agerar tränare men kan ju ha att göra med deras lag har ett betydligt bättre facit mot oss än vad ”lillebror” i syd har! I Borås tror jag man kunde gått i full spelardräkt och ändå inte höjt på någon ögonbryn – skulle möjligen vara att någon sa typ: ”Håller du på Brämhults IK va?” Det var en lokalklubb i närheten där jag bodde som hade röd-svart dress om jag inte minns fel…

Till sist ska jag avsluta med att plocka ut en favvislirare i HIF och med tanke på alla klasslirare som passerat revy (Andy, Alvaro, Luton, Storvik, Stavrum, Petar Puaca NOT!) så blir det knepigt men för mig har ingen slått denna spelares krigarvilja, inställning och klubblojalitet: Ola Nilsson är kung av Olympia för mig!

Christofer Broberg, 25 år gammal och bor i Örebro.

Min kärlek till HIF är något som växte fram under mina barn- och ungdomsår. Jag är uppvuxen i Häljarp strax utanför Landskrona, men när jag var liten och spelade fotboll så åkte vi till Helsingborg om vi skulle kolla på fotboll. Det blev inte överdrivet mycket HIF-matcher när jag var yngre, utan det var lite senare under 2002/2003 som jag mer och mer började gå på matcher och sedan växte intresset och kärleken därefter.

Hösten 2005 flyttade jag till Luleå för studier och fick följa HIF efter förmåga och plånbok, främst genom tv-matcher och pay-per-view på nätet. Sommaren 2009 flyttade jag till Örebro för att bli sambo med min flickvän. Då har jag även kunnat uppleva HIF live för första gången på ett bra tag, tyvärr gick det ju sådär vid mötet på Behrn Arena under 2010…

I år har jag, precis som förra året, löst ett abonnemang på Csports så jag i alla fall har möjlighet att följa HIF:s matcher på nätet. Förhoppningsvis kan det bli en del matcher på hemmaplan under säsongen. HIF-Syrianska är redan bokad i alla fall! Det ska bli underbart att komma tillbaka till Olympia igen.

Givetvis är jag också ofta inne på massvis av HIF-relaterade hemsidor dagligen. Allt Om HIF har ju verkligen ett spännande och brett material, följde även Presidenten när han körde sitt. HD har ju verkligen blivit för jävla bra med sin rapportering kring HIF (Tack Dencker!). Är givetvis också inne på hif.se.

Jag har väl ingen direkt favoritspelare i HIF, för mig är laget kärnan. Men visst är det kul med olika individer som på sitt sätt sätter en prägel på laget. Blev nyligen stolt pappa till en liten grabb, Liam. Tanken är att han ska redan nu bli medlem i världens vackraste förening och förhoppningsvis inte bli insnärjd i ÖSK-sekten…

Paul Fried är HIF’are och bor i Stockholm.

Det judiska folket skapar mycket av sin självkänsla och historia i exilen – så också min och min familjs HIF-kärlek. Allt börjar egentligen i 30-talets Göteborg, där två skånska bröder i förskingringen inte kan välja bland Alliansklubbarna och fastnar för laget från Helsingborg.

Ett bra val visar det sig: ständig toppstrid och två, tre guld att fira. Sedan får historien en annan vändning och en nedåtgående spiral och när jag dras med till Olympia av pappa och farbror i 60-talets mitt är det bara myt och nostalgi kvar. Vad jag minns som 7,8 och 9-åring är mest förtvivlade streckstrider och förstämning efter katastrofer; 1-10 mot MFF på Olympia… hur hade vi överlevt det idag?

Under hela denna tid bor vi i Malmö(!) och Halmstad. Att vara HIF;are är för mig synonymt med utanförskap och ett stolt “trots allt”. Gamle Stig Nilsson i HBK utbrast en gång rörande oss att “den familjen har alltid lyckats hålla på fel fotbollslag och bo i fel stad”. Själv hade han fel, men jag förstår synpunkten.
Efter snart 30 år i Stockholm är exilen liksom självklar.

Att gå till vänners och bekantas hemmamatcher för att se mitt älskade HIF – och jubla eller sörja i ensamhet är jag van vid sen alla åren på Örjans Vall. Jag brukar kunna se åtminstone 5-6 matcher live per säsong – och under sommaren blir det alltid minst ett besök på Olympia. Egentligen är det numera väldigt lätt att vara nära såväl klubb och lag som matcher. På nätet uppdaterar jag mig så gott som dagligen och jag köper i stort sett alla sändningar.

Det var verkligen annorlunda en gång, då min farbror skickade mig urklipp från HD i kuvert med snigelpost och jag en gång, en sen söndagsnatt för att få ett slutresultat tog reda på vilket nummer vår match hade på tipskupongen och sedan ringde Tipstjänst automatiska telefonsvarare för att få rätt rad – minns än idag att det hade blivit “X”. Bättre resultatservice fanns inte i början av 80-talet.

En enda vårsäsong, -85, har jag faktiskt varit boende i Helsingborg under en praktikperiod. En sagolik tid, även om minnena från Olympia är ganska bleka. I min föreställningsvärld ska jag efter pensionen nångång på 2020-talet flytta till Nordvästskåne och inneha ett årskort. Kanske med min son Lukas på sätet bredvid. Han har haft svårt att välja mellan stockholmslagen och anger allt oftare HIF som sitt lag.

Fortsättning följer…

// Paul Fried

Viktor Leonard är bosatt i Madrid, Spanien.

Jag har saklart sjalvforvallat mig pinan att bosatta mig utomlands under de senaste 8 aren och ja, sporadiskt hittat live streams och aven nar man haft rad betalt csports for kassa live streams…
Sr.se har helt klart varit min basta van senaste aren…
Och Denckers nya mani i att filma inslag och skriva i sportsbloggen far en att kanna sig riktigt nojd.
Sjalvklart planeras resor hem enbart for att kunna se en match. Nu i pask vankas hemmamatch mot Syrianska med mig pa laktaren!

Den roda trojan foljer dock alltid med under min 8 ar utomlands. Halsduken ar det forsta som aker upp pa vagen i nya lagenheter och trojan inviger alltid stadens forsta joggingtur!

Det ar jobbigt, men alltid en frojd att med kraftanstrangningar folja mitt alskade HIF!

Jag laser jamt och standigt pa Allt om HIF och tyckte verkligen synd om er nar Presidenten flyttade till nyheter24. Alla ni tillsammans hade varit det basta for HIF sinner. HIF1907 var forsta stoppet varje morgon och kvall nar datorn sattes pa, innan toa besok och att kyssa flickvannen!
Nu ar ju den ju dod, och det ar skont att ni haller stallningarna och att Dencker och HD tog kritiken for nagot ar sedanpa ett valdigt positivt satt… Hans rapporter ar verkligen som vi sager i Spainen: “Cinco Estrellas” (5 stjarnig).
 
Som sagt sa blir det anda lite matcher pa streamar och csports, som dock ar sa dalig att jag nastan vagrat betala for det innan. Nu verkar det dock ga at helvete med det da rattigheterna verkar bli sparrade till inom Sverige.. ja, det gor ju inte det battre! Man kan ju tycka att internet ar “fritt” fran sadant, jag menar, inte gar en spanjor in och koper matchen pa Csports, det ar ju till for svenskar, och ja, jag kanner mig fortfarande svensk, trots 8 ar i utlandet… Nagra matcher per ar blir det dock live. Familjen har arskort pa vastra laktaren och dem lagger jag vantarna pa sa fort jag ar hemma!

Basta minnet fran fran tiden i utlandet var faktiskt forra aret da HIF spelade mot Malmo och nagra svenskar i skolan kopte matchen och smallde upp den pa projektorn i aulan.. Vilken kansla!!!
Sen kommer jag alltid komma ihag svenska cup finalen mot Orgryte da det vrakte ner regn men en glad, dock kall 13 aring stod och skrek sig hes och ja, Sven Anderssons alla staffraddningar gjorde ju susen for humoret!
 
Vilka minnen, vilka minnen….

Stefan från Vetlanda är HIF-supporter sedan 1992.

- Jag är egentligen ingen Helsingborgare, inte ens en skåning. Men då jag lever ett liv i småland där elitfotboll är en bristvara, ursäkt skickas till Kalmar, Jönköping och Öster så klart, så fastnade jag för ett speciellt lag för nästan tjugo år sedan, Helsingborgs IF.

- En av mina stora favoriter på den tiden i svenska landslaget var Mats Magnusson. Och naturligtvis blev jag nyfiken på det lag som han flyttade hem till från proffslivet i Portugal. Inte nog med att “Masse” spelade för Helsingborg, en av de största svenska fotbollsspelarna genom tiderna, Henrik Larsson, hade precis påbörjat sin karriär. Detta blev liksom laget som fastnade för mig. Ett lag som inte ens spelade i högsta ligan, men som lockade horder med publik var de än spelade. Detta var laget som fastnade i mitt hjärta, Helsingborgs IF.

- Jag försöker se åtminstone ett par matcher live på Olympia varje säsong. Dessutom så åker jag gärna på Helsingborgs bortamatcher då det passar. Men jag ser alla övriga matcher på tv, missar inte en match oavsett vad!

- Förra året var det tänkt att jag skulle åka ner till Helsingborg och fira guldet, likt 1999. Men så blev inte fallet, tyvärr. I år är jag än mer säker på att guldet hamnar på rätt ställe. Därför har jag redan planerat in semesterdag, dagen efter att sista omgången spelas (den 23 oktober) för att åka med HIF-arna från Göteborg till Helsingborg för att fira natten lång!

Henrik Månsson är 32 år och bor i Malmö. 

- Jag började hålla på HIF när min far och farfar tog med mig på lite matcher i Helsingborg i början på 90-talet. Jag var då cirka 12 år och Helsingborg hade spelare som Mikael Ragvald, Sven Andersson, Henrik Larsson, Mats Magnusson och Jonas Dahlgren. Vi stod alltid på långsidan där det då var ståplatsläktare och man kom väldigt nära spelarna. Det var en väldigt speciell stämning på matcherna som jag gillade mycket. Min far har dessutom spelat en testmatch med Helsingborg när han var ung och det påverkade mig naturligtvis i mitt val av favoritklubb, säger Henrik och fortsätter: 

- Jag följer alltid HIF:s matcher så noga jag kan, helst av att på plats på Olympia, men eftersom jag själv spelar fotboll (i Höörs IS), så händer det tyvärr ganska ofta att HIF:s speldagar sammanfaller med våra träningar eller matcher. Men jag brukar i alla fall kunna se fem-sex hemmamatcher per säsong.

Henriks position som fotbollsspelare i ett lag, har legat till grund till hans val av favoritspelare i HIF genom tiderna. 

- Min favoritspelare i HIF genom tiderna är Andreas Jakobsson. Då jag själv spelar mittback så blir det ju ofta att man specialstuderar just mittbackar och jag har alltid blivit imponerad av Andreas lugn med bollen och placeringsförmåga.

Magnus Brunström är 22 år och bor i Stehag i Mellanskåne.

- Eftersom jag bor i Skåne är det ett logiskt val att hålla på HIF. Sen spelar HIF den bästa fotbollen i Sverige och har en underbar publik, säger Magnus.

Magnus tackar en viss person för att han började hålla på HIF.
- Det började väl som i alla andra familjer, jag följde med min pappa på fotboll, säger Magnus.

HIF’s framgångar runt milleniumskiftet till 2000-talet, gjorde att Magnus fastnade extra mycket för laget från Sundets Pärla. Dock hade Magnus hejat på HIF ett tag redan innan dess.
- Det började åren innan HIF tog SM-guldet 1999, sen var jag en inbiten HIF- fan. Champions League- framgången året efter är ett härligt minne, säger Magnus.

Alla goda ting är tre, sägs det. Det är just på tre sätt som Magnus följer HIF.
- Jag följer HIF på Olympia så ofta jag kan. Annars på den officiella hemsidan (hif.se) och Allt Om HIF, säger Magnus.

När Magnus ska välja sin favoritspelare i HIF, är lagets mittfältare från Sydafrika ett självklart val.
- I dagens HIF är min favorit May Mahlangu. En riktig lagspelare som har spetskompetens och som ger allt i varje match.