post

Gott och blandat

Nyförvärv, europaspel och en kommande sportchefsroll. Här har ni lite gott och blandat från de senaste dagarna i HIF-sfären

Bosmanspelaren Mohammed Abubakari lämnade Häcken och har på senare tid kopplats ihop med HIF och en rad andra klubbar. Den 31-årige, defensiva mittfältaren, ses rimligtvis som en ersättare till Edwin Gyimah som troligtvis återvänder till Sydafrika.

***********

Östersund är första svenska klubb på 10 år att ta sig till ett Europaslutspel. Senast det hände var 2007-08, och då var det HIF som åkte ut mot PSV Eindhoven i Uefacupen.

Vilket lag vi hade förresten. Spelare som Adama Tamboura, Henrik Larsson, Marcus Lantz och Joel Ekstrand för att nämna några. Även tre spelare från dagens HIF deltog – Christoffer Andersson, Andreas Landgren och en ung bänknötare i form av Pär Hansson. HIFs mål gjordes av fd Roma försvararen Leandro Castan…

***********

— I och med att jag har spelat på Superettannivå nu så vill jag spela på den här nivån även framöver. Men sedan vet ju alla att en lång skada påverkar, det handlar om vem som vill satsa på en. Jag vill spela så högt upp som möjligt, men det viktigaste är att det är i en bra miljö.

Orden kommer från den förre HIFaren, Yontahan Getachew, som den senaste säsongerna tillhört seriekonkurrenten IK Frej Täby. I förra veckan stod det dock klart att det inte blir någon förlängning utan nu måste 20-åringen söka sig till en ny klubb. Efter att ha fått sin tidiga fotbollsfostran i Ekhagens IF och Husqvarna FF gick flyttlasset till Helsingborg som 15-åring. Det blev dock inga allsvenska minuter i Helsingborg. Mittfältaren höll istället till i vårt akademilag som spelade i division 2.

Enligt Getachew var det inte ens nära att teckna ett A-kontrakt med HIF som, på den tiden, lirade Europa League och hade sin kanske starkaste trupp under 2000-talet. Vart karriären nu fortsätter återstår att se…

**********

Morgondagens medlemsmöte ser ut att bli allt mer intressant när nu HD går ut med uppgifterna om att klubben avvaktar med att tillsätta en ev sportchefstjänst. Detta skall tydligen ingå i det paket man förberett för att kunna locka hem Andreas Granqvist med efter sommarens VM i Ryssland. Granens kontrakt, med Krasnodar, löper ut vid halvårsskiftet men med den nytändning och framgång som den förre HIFaren fått uppleva under våren så har han inte stängt dörren till fortsatt spel i någon annan utländsk klubb.

Närmast tillhands finns ju möjligheten att bo i Helsingborg men spela i tex FC Köpenhamn. Rent ekonomiskt har HIF inget att sätta emot den danska storklubben men med ett erbjudande om en roll som spelande sportchef så lär Granen fått lite att fundera över de kommande månaderna. I mina ögon en lysande lösning av HIF för en större vinnarskalle, och ett större HIF-hjärta lär man få leta länge efter…såvida inte Ardian Gashi är sugen på en återkomst…

************

Tänkte vi skulle avsluta texten med en smått osannolik bild från 2014.

Samtliga HIF:s fyra senaste tränare – från 2012 till i dag – på en och samma bild.

Jag väljer att kalla bilden “Början på förfallet”. Det verka nämligen som att alla utom PeO visste vad som väntade de närmsta säsongerna. Å andra sidan så kan vi förhoppningsvis bara gå framåt under de kommande åren…

Vi ses på Jacob Hansens Hus imorgon!

post

“Det kändes väldigt bra att vinna ett SM-guld med HIF”

År 1981 debuterade en 17-åring vid namn Roland Nilsson i A-laget. Med tiden blev ”Rolle” ett av de stora namnen i svensk fotbollshistoria. En landslagslegendar som fått både bragdguld och guldbollen. Numera fostrar han blivande A-landslagsmän i Sveriges U21-landslag. Sin aktiva karriär avslutade han i Gais 2006 – men, inom svensk fotboll,  är han alltid förknippad med både HIF och IFK Göteborg.

Roland Nilsson, som föddes i Helsingborg 1963, inledde sin fotbollskarriär i HIFs pojklag redan 1975. Även om det blev spel i Bergandy innan han hamnade i HIF väljer Rolle alltid att hänvisa till HIF som sin moderklubb. Det var liksom där det började på riktigt.

A-lagsdebuten kom, mot Jönköping, 1981 och redan i debuten målade Rolle och en ny stjärna tändes på HIF-himlen. Det blev dock bara två år under hans första repa i A-laget. 1983 värvades nämligen högerbacken ( det var faktiskt i Göteborg han skolades om från anfallare till försvarare) till Göteborg, efter en lyckad insats i HIFs jubileumsmatch mot just IFK, som då börjat bygga det lag som skulle bli så framgångsrika i UEFA-cupen (ungefär motsvarigheten till dagens Europa-league).

Han spelade sex år i IFK innan han drog till England och Sheffield Wednesday. Därifrån återvände han till HIF under tre perioder till under sin 19-åriga karriär (1992, 1994-1997 samt 1999-2000)

Rolle är en av Sveriges meste landslagsmän någonsin med 116 landskamper. Han gjorde två VM (1990 och 1994) och två EM (1992 och 2000). Nilsson spelade hem tre SM-guld med IFK Göteborg och en Uefa Cup-titel. Han vann även ligacupen i England med Sheffield Wednesday. 1994 belönades han med Bragdguldet genom VM-bronset. Två år senare fick han, under sin period i HIF,  guldbollen. Sista åren i karriären var han en spelande tränare i först Coventry och sedan GAIS. Efter det har han haft hand om Malmö och FC Köpenhamn med SM-guld 2010 som största merit.

Många minns kanske Rolles straffmiss i IFK Göteborgs klassiska europacupmatch mot FC Barcelona 1986. Nilsson repade sig dock så småningom, slog in en straff för Sverige i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994, och var i slutet av karriären Helsingborgs IF:s ordinarie straffläggare

I landslaget var han ordinarie högerback under många år, från slutet av åttiotalet till år 2000, då Nilsson slutade sin karriär (dock kom han att göra inhopp i de klubbar han tränade därefter och han spelade bla för GAIS i det allsvenska kvalet mot Landskrona BoIS 2005) och gjorde ett sista inhopp i allsvenskans sista omgång 5 november 2006 då GAIS mötte Gefle IF borta (2-2).

Även i England är Nilsson fortfarande ihågkommen som en stor spelare. Precis som i HIF blev det fyra perioder i England med tiden i Sheffield Wednesday, under första halvan av nittiotalet, som höjdpunkt. Efter avslutad fotbollskarriär i HIF skulle Rolle Nilsson tillträda som sportchef i klubben men Coventrys tränare Gordon Strachan övertalade honom att ännu en gång flytta över till de Brittiska öarna. Under sina år i England fick Rolle Nilsson det inte så lite förpliktigande smeknamnet ”The Legend” för sin enastående fysik, sin proffsiga attityd och, inte minst, för sina egenskaper som spelare.

Den 11 oktober 2007 stod det klart att Roland Nilsson, inför säsongen 2008, skulle ta över som tränare i Malmö. Eftersom han då hade ett år kvar på sitt kontrakt med GAIS köptes han loss för två miljoner kronor. Kontraktet med Malmö skrevs på 4 år. De första två säsongerna slutade laget sexa respektive sjua i allsvenskan. Men den tredje säsongen gick det desto bättre för klubben när Nilsson vann sitt första SM-guld som tränare och fjärde totalt.

Den 1 april 2011 offentliggjorde den danska klubben FC Köpenhamn att Nilsson skulle ta över som chefstränare. Rolle hade kontrakt med Malmö FF till november 2011 och en liknande situation med ett utköpande från kontraktet som mellan övergången från GAIS till MFF kom till stånd. Den 9 januari 2012, efter endast sex månader hos FCK, och trots att laget då ledde Superliga, fick han sparken.

Efter några år, som scout för Svenska Fotbollsförbundet klev Rolle, 2014, in som förbundskapten för P16-landslaget. Inom förbundet har han sen jobbat sig uppåt i hierarkin och numera är det , den förre HIFaren, som leder det svenska U21-landslaget.

Rolle har ofta sagt att mästartiteln i allsvenskan är hans största HIF-minne, och att han blev korad till klubbens främste spelare under 90-talet. Detta baserades, inte minst, på då han återvände en fjärde gång , 1999, lagom för att uppleva två höjdpunkter:

SM-guldet samma år och Champions League 2000 med skrällarna mot Inter, 1-0-segern hemma och 0-0-miraklet borta, med målvakten “San Siro-Sven” Andersson i huvudroll.

I samband med att föreningen fyllde 100 år så blev Rolle intervjuad i HD gällande sin tid i klubben och, inte helt oväntat, kom sista vändan i HIF på tal:

”Det kändes väldigt bra vinna ett SM-guld med HIF. Att därefter spela i Europa på högsta nivå var också fantastiskt. Jag hade skaffat mig ledaregenskaper tidigt, både i Sheffield, Coventry och under min första vända i HIF, så det var ganska naturligt att jag tog på mig den rollen som en ledargestalt.”

Namn: Roland Nilsson

I HIF: 1981-1982, 1992 (fem matcher), 1994-1997, 1999—2000.

Matcher i HIF: 186.

Övriga klubbar: IFK Göteborg, Sheffield Wednesday, Coventry, Gais.

Landskamper: 116.

Meriter: Guldbollen 1996, VM-brons 1994, Uefacupmästare 1987 (med IFK Göteborg), Ligacupmästare 1997 (Med Sheffield Wednesday) SM-guld 1999 (med HIF)

Aktuell: Som förbundskapten för det U21-landslag som tar emot Malta, på Olympia, den 10 Oktober kl. 18.45

Källor: HD, Wikipedia, Expressen

post

Finnbogason – “Självklart följer jag hur det går för Helsingborg”

Augsburgs isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i en exklusiv intervju med SvenskaFans.com om varför Bundesliga är hans favoritliga, sin relation till Helsingborgs IF och varför Lars Lagerbäck är större än presidenten på Island.
 
 
Strax nordväst om München hittar vi i tyska mått mätt ”lilla” Augsburg – vars största fotbollsförening sedan sex år tillbaka huserar i Bundesliga. Mot alla odds har klubben lyckats hålla sig kvar i den tyska fotbollens finrum, och för inte mer än två år sedan spelade man i Europa League där man tog sig vidare till sextondelsfinal mot det senare finallaget Liverpool.
 
 De senaste säsongerna har dock varit kärva och hotet om nedflyttning har ständigt funnits runt hörnet. Inför årets säsong var det rekordmånga som tippade att Augsburg kommer åka ur Bundesliga och det var en allt annat än flygande start man fick i lördagens premiär när man gick på pumpen borta mot den förmodade bottenkonkurrenten Hamburger SV.


 
 Efteråt träffade undertecknad lagets isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i den mixade zonen – som resultatet till trots känner sig hoppfull.
– Naturligtvis är det en besvikelse att vi förlorar. Vi dominerar mer eller mindre hela matchen bortsett från deras första tio minuter. Det enda vi inte gjorde var mål, så det måste vi jobba på. Men absolut finns det positiva saker att ta med sig.
 
Känner du dig nöjd med lagprestationen?
– Jag måste säga att det inte är ofta du är nöjd efter en förlust, men på det sättet vi spelade i dag där vi dominerar på bortaplan mot Hamburg är jag ändå det. De försökte bara med långbollar och kontringar hela tiden men lyckas sällan, så det visar att vi gör något rätt. Men vi saknade inläggen och passningarna som ska leda till målchanser, så det är något vi måste arbeta på under veckan.
 
Hur ser du på din egen insats?
– Den var väl okej. Jag försökte skapa målchanser men fick inte så mycket att jobba med. Jag väntade hela tiden på att få bollen så att jag kunde försöka skapa något, men det var inte ofta den nådde fram.
 
 Den 28-årige anfallaren har varit en del av Augsburg sedan i februari förra året och är en av lagets viktigaste spelare – om inte den viktigaste. Det är han som förväntas göra målen och pressen är således stor på honom, vilket han är van vid.
– Jag sätter alltid press på mig själv att göra mål och har gjort det i varje lag jag spelat för, så det här är inget nytt för mig. När du spelar som anfallare för ett lag som Augsburg måste du jobba hårt och försöka hjälpa laget så mycket som möjligt. Egentligen är det bara en bonus om du gör mål, men jag hoppas givetvis snart få göra det.
 
 Snacket om att Augsburg väntas degraderas är inget islänningen lägger någon större vikt vid, utan menar på att laget är väl medvetna om att en tuff säsong väntar.
– Varje säsong är det samma visa om att vi är favoriter till att åka ut. I de flesta matcherna är vi underdogs och det är en situation vi är medvetna om, speciellt nu när två starka lag i Stuttgart och Hannover kommit upp. Så det kommer bli en väldigt tuff säsong och vi måste vinna matcher som den i dag, och det kommer vi göra också.
 
 Under sin karriär har han spelat i bland annat Belgien, Holland, Spanien och på Grekland. Ändå håller han Bundesliga som sin personliga favoritliga och menar på att tiden i Tyskland varit hans bästa i karriären.
– Jag älskar verkligen Bundesliga. Fotbollen är världsklass här och atmosfären likaså. I många bortamatcher spelar vi inför 50–60 000 åskådare, vilket är helt otroligt. Jag gillar verkligen allt med landet och fotbollen, det passar mig riktigt bra. Jag har erfarenheter från många andra ligor, men det är i Bundesliga jag verkligen trivs bäst och känner mig mest hemma i. Tempot är högt med många tuffa dueller, så det är en fantastisk liga att spela i.


 
Förutom Bundesliga och La Liga har Finnbogason även spelat i Allsvenskan då han under fem månader 2012 representerade Helsingborgs IF. Trots att det är fem år sedan dess håller han fortfarande koll på hur det går för sin gamla klubb.
– Självklart följer jag hur det går för Helsingborg. Jag har fortfarande många bra vänner där, som Christoffer Andersson, Erik Edam och Mattias Lindström som jag emellanåt pratar med. Jag hoppas verkligen de snart återvänder dit de hör hemma.
 
Om du ska jämföra Allsvenskan med Bundesliga, vad finns det då att säga?
– Det är en svår fråga. Det var längesedan jag spelade där och mycket har hunnit förändras både i ligan och i Helsingborg. Här är det mer tempo och mer kraftfulla spelare. Du måste kämpa och springa mycket mer här, så det är väl de största skillnaderna. Men det är samma sak om du jämför till exempel den holländska ligan med Bundesliga. Det är stora skillnader.
 
 Under förra sommaren var Finnbogason en del av det Island som skördade enorma framgångar under EM i Frankrike. Förbundskapten Lars Lagerbäck hyllades till skyarna efteråt, och anfallaren är inte förvånad varför.
– Han är större än presidenten på Island. Han har fått ett väldigt bra rykte, men jag tycker det är normalt när man som utländsk tränare når sådana framgångar med ett så litet land som Island. Aldrig tidigare har Island varit så bra som under hans ledning, så han förtjänar sin höga status.


 
Är han den bäste tränaren du någonsin haft?
– Svårt att säga. Alla tränare är olika och jag har haft många bra, men absolut skulle jag vilja säga att han är en av de bästa.
 
“Filip Wollin är en 24-årig frilansjournalist uppväxt i Ystad med fäbless för tysk fotboll. Lever sedan ett år tillbaka som digital nomad med Berlin som nuvarande hemstad. Skriver huvudsakligen på SvenskaFans.com i egenskap av centralredaktör och hörs varje vecka i Bundesligapodden – enda svenska podcasten som behandlar den tyska fotbollen.”

post

Jordan Larssons Nijmegen nedflyttade

Om Pär Hansson kunde avsluta säsongen som Holländsk mästare så blev proffsäventyret en rejäl besvikelse för Jordan Larsson. Idag stod det klart att Nijmegen trillar ur högsta serien.

I Januari valde Jordan Larsson att lämna HIF för spel med holländska NEC Nijmegen. Bakom lämnade han en jobbig säsong som, trots att Jordan tillhörde de främsta i HIF, innebar degradering till Superettan och en stökig avslutning i kvalmötet med Halmstad. Ett sargat självförtroende skulle få sig en skjuts i ett holländskt mittenlag i Eredivise.


Efter en katastrofal säsong så stod det dock klart att Nijmegen skulle behöva kvala sig kvar i högsta divisionen. Kvalet började bra då laget slog ut Emmen med sammanlagt 4-1. Men när det helt avgörande dubbelmötet med Breda stod för dörren tog det stopp för Jordan & co. 

0-1 i första mötet men ändå fördel av hemmaplan inför returen. 1-1 i paus och nog trodde de flesta att Nijmegen skulle fixa detta. En utvisning och tre mål senare innebar 1-4 på resultattavlan och därmed spelar klubben i andra divisionen kommande säsong. Om det blir med Jordan Larsson i laget eller inte återstår att se?


Anfallaren har mest hållt till i reservlaget och sammanlagt har det blivit tre matcher i A-laget. Dessutom har målen uteblivit och om klubben är beredda att satsa på svensken eller inte lär vi få veta inom en snar framtid.

post

Hjärta eller pengar?

Glöm Thern, Hamad, Nielsen, Källström och allt annat vad anses vara klassvärvningar. Landar HIF Pär Hansson så säkrar man även titeln “Årets Mest Målinriktade Värning”. För visst är målisen från Vejbyslätt detsamma som ett klockrent statement att det ska spelas Allsvensk fotboll, på Olympia, nästa år!

Nu ska vi givetvis inte ropa hej då inget är klart men Tomas Nilsson, på HD, brukar ha bra på fötterna innan han ens skulle yppa ett ord om en ev övergång av detta slaget.

– Självklart har vi kontakter med Pär Hansson. Det är klart att en HIF-spelare där ute i proffslivet som kan tänkas bli en hemvändare är intressant för oss. Det är ingen tvekan om den saken, säger HIF:s ordförande Krister Azelius till HD.

Pärs karriär inom fotbollen började i Vejbyslätt IF. Under säsongen 2008 var han utlånad till Ängelholms FF i Superettan för att utvecklas och få speltid. Han spelade samtliga 30 seriematcher för laget. Säsongen 2009 var Hansson tillbaka i Helsingborgs IF och spelade snabbt till sig en ordinarie plats mellan stolparna.


2011 var han en starkt bidragande orsak till att klubben bla vann SM-guld och målvakten spelade även till sig en plats i landslaget. 30-åringen lämnade HIF 2015, för spel i Feyenoord, och kan numera titulera sig Holländsk mästare.

Tidigare i veckan bekräftade både Pär Hansson och den holländska mästarklubben Feyenoord att den svenske målvakten lämnar klubben efter 1,5 år. Nu verkar alltså kampen, om målvaktens tjänster, stå mellan HIF och Hammarby. Med tanke på våra ekonomiska förutsättningar – mellan hjärta och pengar!

Frågan är om en av klubbens främsta i modern tid åter drar på sig HIF-tröjan redan i sommar? Om så blir fallet så kan klubben stoltsera med en av säsongens främsta värvningar inom Svensk fotboll. Och visst blir det en tydlig signal att man definitivt siktar på en snabb återkomst till högsta serien.

Gästinlägg: Var tog Alex Kacaniklic vägen?

Han spåddes en lysande karriär och var på väg att bli landslagets nya affischnamn. Numera är det rätt tyst om den förre HIFaren Alexander Kacaniklic. Vad händer med 25-åringens karriär och finns det en väg tillbaka?

Född och uppvuxen i Helsingborg var det i stadens främsta fotbollsförening som Alexander Kacaniklic tog sina första stapplande steg mot att bli utlandsproffs. Redan som 15-åring fick anrika Liverpool upp ögonen för honom och imponerades stort av hans förmågor – så pass att man valde att kontraktera honom till klubbens ungdomsakademi.

Alexander Kacaniklic under en av sina landskamper för Sverige
Foto: Niklas Larsson / BILDBYRÅN

  

Tvära kast i England

Till en början var allt frid och fröjd. Svensken gjorde stora avtryck hos de rödklädda och spåddes gå en väldigt ljus framtid till mötes. Men efter en tid avtog det stående berömmet och i augusti 2010, tre år efter sin ankomst, stod det klart att Kacaniklic skulle flytta till Fulham FC. Klubbarna hade kommit överens om en affär där London-lagets Paul Konchesky gick i motsatt riktning, och då Liverpool börjat tvivla på sin stortalangs begåvning valde man att släppa honom till huvudstaden.

Efter drygt två år i reservlaget samt en kortare utlåning till Watford i Championship fick han under ledning av Martin Jol göra sin efterlängtade debut i Premier League. Hemma på Craven Cottage hoppade han i den 35:e minuten in mot Norwich City efter att Pavel Pogrebnyak gjort sig illa. En ny stjärna hade tänts i Fulham och det här skulle bli början på den unge svenskens stora dröm – att bli en etablerad spelare i kanske världens bästa liga.

Det blev ytterligare tre framträdanden den säsongen. Bland annat fanns han med på planen när Fulham besegrade Liverpool borta på Anfield, där Kacaniklic låg bakom matchens enda mål. Klubben som tidigare dömt ut honom hade nu fått äta upp sina ord och ingen njöt lika mycket som svensken på tåget tillbaka mot London.

 
Målskytt och landslagsdebut

Säsongen därefter var han till en början given i startelvan och fick spela på några av världens mäktigaste arenor i form av Old Trafford och Emirates Stadium ­– där han på den sistnämnda dessutom gjorde mål. Efter årsskiftet gick det desto tyngre och efter att ha suttit fast på avbytarbänken fem matcher i följd enades man om en utlåning till Burnley i Championship, där han lovades få den speltid han var i behov av för att fortsätta sin utveckling. Redan efter en och en halv månad återkallades han på grund av skadeproblem i truppen och avslutade säsongen som startspelare i Fulham. I säsongens sista tillställning, mot Swansea City, blev han noterad för både mål och assist. Ett bättre avslut på säsongen hade han inte kunnat drömma om.

Kacaniklic under sin tid i Fulham
© BildbyrŒån

 

Supertalangens framfart hade givetvis inte gått ouppmärksammat förbi hemma i Sverige och strax innan säsongsstarten hade Erik Hamrén hört av sig och för första gången tagit ut honom för spel i landslaget – som skulle möta Brasilien på Råsunda två dagar efter hans födelsedag. Debuten kom i träningsmatchen när han med nummer 19 tryckt på ryggen hoppade in mot slutet istället för Christian ”Chippen” Wilhelmsson. Ytterligare ett stort kliv mot den absoluta toppen var taget och trots förlust med 0–3 var det inget som rörde honom i ryggen. Han hade ju fått spela sin första landskamp någonsin.

Två månader senare var det dags för första tävlingsmatchen med Blågult, som ställdes borta mot Färöarna i kvalet till VM i Brasilien. Oväntat nog hamnade Sverige i underläge och Hamrén svarade med att byta in både Anders Svensson och Kacaniklic. Ett par minuter senare hade Sverige utjämnat. Målskytt? Alexander Kacaniklic.

Livet var verkligen på topp för den då 20-årige yttermittfältaren, som på kort tid presenterat sig på allvar för fotbollsvärlden efter strålande insatser i både klubb- och landslag. Bland annat var han med i den än i dag välkända landskampen mot Tyskland där Sverige hämtade upp underläge 0–4 till 4–4 under den andra halvleken.

 
Felix Magaths frysbox

Den efterföljande säsongen skulle dock inte bli någon vidare munter historia. Förlusterna radade upp sig för Fulham och under större delen av säsongen var klubben förankrad i botten av tabellen – på fel sida nedflyttningsstrecket. Trots ett tappert försök att resa sig på nio slutade det med en degradering. Fulham skulle för första gången sedan 2001 inte längre vara en del av Premier League.

Felix Magath hade i mitten av februari tagit över som tränare i ett desperat försök från styrelsens sida att rädda kvar föreningen, men hade misslyckats med sitt uppdrag. Trots det blev han kvar med målsättningen att göra sejouren i Championship ettårig.

 

Fulhams dåvarande manager Felix Magath
© BildbyrŒån

 

Nya spelare plockades in på löpande band samtidigt som den färgstarke tysken placerade flertalet av de tidigare nyckelspelarna i sin berömda frysbox. En av dem var Alexander Kacaniklic. Svensken gjorde efter ett samtal med Magath klart att han ville lånas ut och det spekulerades om bland annat en flytt till antingen Southampton eller Panathinaikos.

 
London – Köpenhamn – London

Efter många turer fram och tillbaka stod det till slut klart att han skulle representera FC Köpenhamn under resten av spelåret. I Danmark blev han lagkamrat med ett gäng landsmän och fick rikligt med speltid, bland annat i gruppspelet av Europa League där FCK ställdes mot HJK Helsingfors, Club Brügge och Torino. Tillvaron var åter trivsam och karriären hade efter en kortare tids svacka börjat stabiliserats igen.

Hemma i England var det dock allt annat än frid och fröjd. Fulham hade inlett den nya säsongen på ett katastrofalt vis och redan efter fem matcher sparkades Magath från sin post. Anarkin var i antågande för föreningen som för bara några år sedan spelat final i Europa League.

Kit Symons, som klivit in som efterträdare till Magath, hade full koll på Kacaniklics framgångar i Danmark och valde i mitten av december att utnyttja den klausul som fanns i kontraktet. Fulham och FC Köpenhamn hade nämligen kommit överens om att engelsmännen skulle ha rättighet att återkalla svensken vid behov. För Kacaniklic var det bara till att acceptera situationen, packa sina väskor och återvända till de brittiska öarna.

 
Början på förfallet

Utfrysningen och den bristande speltiden i Fulham hade märkbart påverkat hans roll i landslaget. Från att ha varit bofast på vänsterkanten till att inte längre bli uttagen i truppen. När han var som bäst i Fulham hade han blivit en nyckelspelare under Hamrén, men plötsligt fanns han inte längre med i planerna. Sin sista landskamp gjorde han i mitten av november 2014, i en träningsmatch mot Frankrike på pompösa Stade Vélodrome i Marseille.

Väl tillbaka i England fick han omgående Symons förtroende och tog en starttröja. Fulham hade börjat plocka poäng med jämna mellanrum, men låg fortfarande pyrt till i tabellen. Med elva poäng till godo ner till nedflyttningsstrecket kunde man slutligen pusta ut och spela av de sista matcherna utan att ha kniven tryckt mot strupen.

Kacaniklic hade under avslutningen stått utanför truppen och missnöjet var stort hos svensken och hans agent. Fulham lyckades dock övertyga honom om att bli kvar i klubben, men när säsongen väl drog igång var han ingen startspelare. Några få inhopp blev det innan han åter började strykas från trupputtagningarna och frustrationen växte sig allt större.

Det fortsatte gå mödosamt för Fulham och i november fick Symons lämna klubben. Under loppet av mindre än två månader hade två olika interimtränare hand om laget innan slutligen Slavisa Jokanovic hämtades in som en permanent lösning.

Speltiden hade ökat för Kacaniklic, som nu plötsligt åter var given i startelvan – fram till mars. Därefter väntade två tuffa månader i Jokanovics frysbox. Detta efter att svensken meddelat sitt beslut om att hans tid i Fulham nu var förbi en gång för alla. Situationen var helt enkelt ohållbar.

 
En lång väg att vandra

Kontraktet löpte ut till sommaren och i mitten av juni, samtidigt som EM pågick i landet, presenterades Alexander Kacaniklic som franska FC Nantes senaste nyförvärv. Ett fyraårsavtal tecknades och det var en strålande glad Kacaniklic som poserade med tröja nummer elva i sina händer. I intervjuer med media motiverade han sitt beslut med att han och tränaren hade samma ambitioner och att han i Nantes ville ta sig tillbaka till toppen efter några tuffa år.

Åtta månader senare kan vi konstatera att vägen tillbaka till toppen fortfarande är lång. Mycket lång. Sammanlagt tio framträdanden har det blivit i Ligue 1 – dock utan att varken ha gjort mål eller assisterat till ett. Sedan i november har han gjort tre insatser, bland annat i utskåpningen mot Lyon då Nantes förlorade med hela 0–6.

Numera är det i Franska Ligan och Nantes som Alexander Kacaniklic försöker hitta tillbaka till sin forna form.
Photo : Philippe Le Brech / Icon Sport
© BildbyrŒån

I januari påståddes det i franska medier att svensken inte var önskvärd av den nya tränaren. Kacaniklic var snabbt ute och dementerade uppgifterna. Istället menade han på att han nyligen suttit i möte med Sérgio Conceicao, som tog över i december efter att Nantes riskerade en nedflyttning, och hade då fått klart för sig att den portugisiske tränaren trodde på honom och ville ha kvar honom i laget.

Kvar i laget blev han också, men speltiden har uteblivit och som situationen ser ut just nu kommer den inte förändras. Istället får han i bästa fall finna sig i att nöta bänk under våren.

*** *** ***

Alexander Kacaniklic gick på kort tid från att benämnas som Zlatan Ibrahimovics arvtagare i landslaget till att ruttna bort i ett mittenlag i Frankrike. Den dystra omvandlingen inleddes i samma stund som Felix Magath tog över ett Fulham i spillror. Efter det har mer eller mindre allt gått fel för svensken, som trots sin ringa ålder har en lång väg att vandra om han ska hitta tillbaka till sitt forna jag och återta sin plats i landslaget.

 

“Filip Wollin är en 24-årig frilansjournalist uppväxt i Ystad med fäbless för tysk fotboll. Lever sedan ett år tillbaka som digital nomad med Berlin som nuvarande hemstad. Skriver huvudsakligen på SvenskaFans.com i egenskap av centralredaktör och hörs varje vecka i Bundesligapodden – enda svenska podcasten som behandlar den tyska fotbollen.”

“Class Of 2007”

Vi skriver 2017 och HIF, under ledning av PeO Ljung och Christoffer Andersson, förbereder sig som bäst att åter försöker lotsa upp HIF i den högsta divisionen. Klubben har genomlidit sin tuffaste period sedan återkomsten till Allsvenskan 1993. Tio år tidigare, närmare bestämt 2007,  stod klubben för en helt annan utmaning. Då var siktet inställt på Europaspel och HIF ställdes mot storlag som Heerenveen och Galatasaray i jakten på europeisk framgång. Den gången under ledning av en fd förbundskapten för Sydafrika, Stuart Baxter.  Men vad har hänt sedan dess? Med Baxter? Med spelarna? Med motståndarna?

2006 lotsade han HIF till, såväl, ett cupguld som en imponerande fjärdeplats i Allsvenskan. Året därpå lyckades Stuart Baxter inte förmå sina spelare nå samma framgångar på det inhemska planet som i Europa. En medioker åttondeplats var inte acceptabelt i en stad som Helsingborg men troligtvis lyckades Baxter kravla sig kvar då HIF nådde oanade höjder i det europeiska cupspelet.

Tillsammans med kvalifikationen till gruppspelet i Uefa Champions League säsongen 2000-01 så är 16-delsfinalen i Uefacupen säsongen 2007–08 de mest framgångsrika Europeiska framträdandena, genom tiderna, för HIF:s del.

Den 4 oktober 2007 kvalificerade sig Helsingborg till Uefacupens gruppspel efter seger med 5–1 mot Heerenveen på Olympia och totalt 8–6 i dubbelmötet (då man förlorade den först matchen på bortaplan med 5–3). I gruppspelet vann man sedan, sensationellt, matchen borta mot Galatasaray med 3–2, och säkrade en plats i 16-delsfinalen genom 3–0 hemma mot Austria Wien.

I 16-delsfinalen mötte Helsingborg nederländska PSV Eindhoven och man förlorade med 2–0. Under matchen fick PSV en omdiskuterad straff då Danko Lazović föll i straffområdet. Efter matchen erkände anfallaren att han hade filmat. I returmötet, på Olympia, vann sedan PSV med 2–1 och var därmed vidare till åttondelsfinal med sammanlagt 4–1.

Tio år har gått och laget från 2007 är numera spridda vind för våg. Några av dem har vi koll på men de allra flesta lever en betydligt mer tillbakadragen tillvaro idag och har lagt fotbollslivet bakom sig. Men givetvis var vi nyfikna på var våra fd HIFare tagit vägen efter framgångarna för drygt 10 år sedan…

Stuart Baxter (manager) – Skotten som kom till HIF, och Sverige, redan 1981 för att lira boll. Återvände 2006 för att ta över huvudansvaret i klubben. Efter tiden i Helsingborg har han bla varit förbundskapten för Finland och tränare i Turkiet. Numera håller Baxter till i Sydafrika som tränare för SuperSport United.

 

Daniel Andersson – Vår ”vägg” 2007 och stod i 24 av 26 Allsvenska matcher. Varit klubben trogen (förutom en säsong i Ängelholm)sedan 2004 och är numera målvaktstränare i vårt A-lag

Oscar Berglund – Debuterade i allsvenskan det året men fick bara två matcher i buren. Efter ständig bänknötning gick karriären vidare i Assyriska, Sundsvall och Öster innan en, mindre rolig, avslutning i Ängelholm innebar att Berglund la skorna på hyllan förra året.

 

Andreas Landgren – Hade debuterat året innan en spelade bara sporadiskt 2007. Lämnade för italienska Udinese 2010 men återvände till HIF 2014. Blev vald till Årets HIFare 2015 och ingår fortfarande, trots skadebekymmer, i vår A-trupp.

Andreas Jakobsson – BoISaren som blev försvarsgeneral i HIF. Återvände till klubben 2005 efter en fin proffskarriär som omfattade spel i Tyskland, Danmark och England. Spelade samtliga matcher 2007 men meddelade på hösten att detta skulle bli hans sista år inom toppfotbollen. Haft styrelseuppdrag i klubben men jobbar numera som produktchef på Unisport, Nordens största leverantör av konstgräs för fotboll!

Leandro Castan – här i Romas färger!
Foto Andrea Staccioli / Insidefoto

Leandro Castan – En oduglig mittback som, trots att han tillhörde HIF i tre säsonger, gjorde sina enda framträdande (4 matcher) denna säsongen. Man kan däremot lugnt konstatera att brasilianarens karriär gått något bättre efter perioden i HIF. Signades av italienska Roma 2012 och blev ordinarie under två säsonger. 2014 upptäckte man en kärlmissbildning i hjärnan vilket opererades och höll förvararen borta ett bra tag. Inför denna säsongen är Castan utlånad till Torino där 30-åringen lyckats sno åt sig en ordinarie plats i backlinjen.

Samir Beloufa – Försvarare som värvades från Belgiska Westerlo inför säsongen. Algeriern hade bla spenderat till i såväl AC Milan som Algeriska landslaget. I HIF gjorde han inte bort sig men var kanske inte heller det lyft som klubben hoppats på. Beloufa hade sedermera en kort och skadedrabbad sejour i Helsingborg i slutet av sin, för övrigt, rätt skadedrabbade karriär. Årets därpå lämnade Beloufa då klubben valde att inte förlänga hans kontrakt. Sista anhalten blev Charleroi i Belgien där han avslutade karriären 2010. Beloufa stannade dock i Belgien och blev istället ungdomstränare i Beerschot innan klubben gick i konkurs 2013. Beloufa bor kvar i Belgien där han hoppas få fortsätta inom tränaryrket.

Christoffer Andersson – Vår nuvarande tränare behöver knappast någon närmre presentation. Över 500 matcher i HIF med två SM-guld, tre cupguld, två Supercuptitlar och ett otal internationella matcher i Champions League, UEFA Cupen och Europa League innanför västen. Avslutade sin aktiva karriär förra året och skall nu, tillsammans med PeO Ljung, lotsa klubban tillbaka till Allsvenskan.

Erik Wahlstedt – Utsedd till Årets HIFare 2006 och vann totalt 2 SM-guld och fyra cupguld under sin tid i klubben. Så gott som ordinarie 2007 och karriären avslutades fem år senare. Med 19 säsonger som professionell fotbollspelare bakom sig var Whalen klar med fotbollslivet och har numera ingen anknytning till HIF utan fokuserar istället på sin civila karriär

Oskar Rönningberg – Debuterade 2006 och såg som en framtidsman inom svensk fotboll. Startade nio matcher och sågs som Andy Jakobssons arvtagare. Landslagsdebuterade 2008 men slet av ett korsband och fick, som 22-åring, avsluta sin karriär innan den ens hade tagit full fart. Totalt blev det 36 matcher i den röda tröjan för Rönningberg som numera gör karriär inom IKEA

Joel Ekstrand – Tillhörde truppen men A-lagsdebuterade inte förrän i Februari 2008 (PSV på bortaplan i UEFA cupen). Gjort internationell karriär i klubbar som Udinese och Watford. Karriären har dock kantats av skador och numer återfinns Ekstrand i engelska Rotherham United.

Marcus Nilsson – Rydebäckssonen som debuterade 2007 (2 matcher) men skulle komma att få sitt genombrott 2009. Såldes till Utrecht 2011 och efter vändor i Kalmar, Stabaek och engelska Fleetwood numera tjänar sitt levebröd i sydkoreanska Pohang Steelers.

Adama Tamboura i den röda tröjan
© BildbyrŒån

Adama Tamboura – Vänsterbacken som kom på lån 2006 men stannad i tre säsonger i klubben. En grym ytterback som även tillhörde Malis landslag. 2010 lämnade han för spel med franska Metz innan han, 2012, återvände till Norden och spel i Danmark (Randers och Hobro). Förra säsongen spelade han med Inter Turku i den finska ligan men sedan årsskiftet är vår förre ytterback klubblös.

Fredrik Björck – Precis som Tamboura kom Björck initialt på lån men blev kvar i klubben under 2 1/2 säsong. Lämnade för Elfsborg men tuff konkurrens gjorde att han drog över till Danmark och spel med Esbjerg under två säsonger. Efter en runda i Norge (Tromsö) och två säsonger i Häcken skrev han, 2015, på för Örgryte där han, trots sin ålder (37 år), går in på sin tredje, och troligtvis sista, säsong.

Franco Miranda – Argentinsk försvarare som skrev på för HIF, sommaren 2006, då han lämnade argentinska CAI. Stannade bara ett år innan skottska St Mirren lockade med ett kontrakt. En allvarlig knäskada ställde dock till det och han återvände till Argentina efter bara en säsong. Har de senaste åren valsat runt bland olika klubbar i sitt hemland och har precis påbörjat sista säsongen på sitt kontrakt med Primera B Ncional laget Club Atlético Juventud Unida

 

 

Isaac Chansa – Zambanesisk mittfältare som värvades till klubben av Baxter som stött på Chansa under sin tid som Sydafrikansk förbundskapten. Gjorde inte mycket väsen av sig under första säsongen men växte ut till en startspelare under de kommande säsongerna. Återvände till Orlando Pirates 2010 och verkligen fått se världen efter sin tid i HIF. Chansa har spelat i länder som Kina, Indien, Indonesien och spelar numera i den Irakiska ligan. 32 åringen spelar nämligen numera i Zakho Football Club i landets högstadivision.

Fredrik Svanbäck – ”Mini” kom från FC Jaro redan 2004 och tillhörde startelvan 2007. Totalt blev det 93 matcher i HIF innan flyttåget gick vidare söderut till Landskrona BoIS. 37-åringen tog en vända tillbaka till Finland men trivdes så bra i Nordvästra Skåne att karriären fortsatte i Höganäs BK (2015) och som spelande tränare i Croatia (2016).

Andreas Dahl – Ungdomsproffset som anslöt från engelska Coventry 2001. Säsongen 2007 blev den sista, i HIF, för mittfältaren som istället for över sundet till danska Nordjylland. 2009 skrev han på för Hammarby innan, även Dahl, tog några säsonger i Landskrona BoIS. 2015 hamnade Dahl i Divison 4-laget Kågeröd där han numera verkar som tränare.

Marcus Lantz –Slitvarg och mittfältare som var med i det lag som tog klubbens första SM-guld på 57 år när man vann allsvenskan 1999. Efter proffsspel i Torino, Rostock och Bröndby återvände Lantz till HIF 2007. Omgående fick han en ledande roll som tom resulterade i comeback för Sveriges landslag. 2010 utsågs han till Årets HIFare och samma år lämnade han klubben för spel med Landskrona BoIS. 2013 tog han sitt pick och pack och flyttade till Göteborg där han numera är tränare för seriekonkurrenterna Örgryte IS.

Olafur Skulason– Kom till klubben 2007 från engelska Brentford. Skula blev omåttligt populär för sin uppoffrande spelstil och krigarinställning. 2010 valde mittfältare dock att lämna HIF för spel i SönderjyskE och karriären har sen fortsatt med spel i Belgien och Turkiet. Förra sommaren skrev han på ett kontrakt med turkiska Kardemir Karabükspor där han går under smeknamnet ”King Of The North”

Rene Makondele – Den kongolesiske mittfältaren som kom till Sverige som 20-åring. I HIF hamnade han 2007 och det skulle bli tre säsonger i den röda tröjan innan karriären gick vidare i BK Häcken. Denna säsongen lär vi stöta på 34-åringen som, inför 2017, skrev på för Superettan-laget Gefle.

Martin Kolar – En 33-årig vänstermittfältare med erfarenhet från såväl Anderlecht som Stoke. Fick aldrig det att lossna på sin kant och det blev bara 6 matcher den säsongen (10 totalt) innan han, 2008, lämnade för spel med Cypriotiska AEP Paphos FC. Efter några år på ön, där han även spelade för Apollon Limassol, vände mittfältaren hem till Tjeckien. Numera är han tränare i Elseremo Brumov som håller till i landets lägre divisioner.

Babis Stefanidis gjorde ett, minst sagt, speciellt avtryck under sin period i Skåne.
© BildbyrŒån

Babis Stefanidis – Köptes loss från Bröndby 2005 och spelade till sig en ordinarie plats på mittfältet. Gjorde det förbjudna (skrev på för mff) mitt under brinnande säsong och var därmed bänkad under hösten. Stefanidis var den första på över fyrtio år att gå direkt från Helsingborgs IF till Malmö FF. I mff blev han omgående skadad och efter en utlåning (till BoIS) återvände han till Stockholm och moderklubben BP. Karriären avslutade han i Akropolis 2012 och har därefter haft en del olika tränaruppdrag bla i Olympiacos Stockholm FC.

Mathias Unkuri – Den då 19-åriga mittfältaren är rätt bortglömd i klubben trots att han gjorde nästan 50 matcher under sina år i HIF. Säsongen 2007 debuterade han i A-laget och 2009 hann han med en utlåning till Ängelholm innan karriären gick vidare i BoIS. 2012-2014 spelade han i Danmark och Norge innan han, 2015, återvände till Sverige och Eskilsminne. 29-åringen är fortfarande kvar på Harlyckan men är numera omskolad till försvarsspelare.

McDonald Mariga – Kenyanen som kom från Enköping och växte ut till en världsspelare. Lämnade sommaren 2007 till Parma och denna övergång minns nog många HIFare väl då betalningen uteblivit under många år. Mariga har även representerat Inter och Real Sociedad. Dessutom blev han den förste kenyanen någonsin att spela i Champions League (2010) under sin tid i Italien. Återvände till Parma 2014 men lämnade, 2016, för spel med Serie B laget Latina Calcio. I dagsläget är mittfältaren kontraktslös men det sägs finnas intresse från såväl Serie B (Novara) som MLS (Portland, Vancouver och Seattle)

Imad Khalili – Debuterade i Allsvenskan redan 2005 men hade en trög period i HIF. Utlånad till Randers och Bunkeflo innan han, 2008, köptes loss av Norrköping. Hur det gick sen vet vi. Succé i Peking och återkomst till HIF 2013. Proffspel i Saudiarabien, Kina och Förenade Arabemiraterna innan han återvände till Sverige och Hammarby. Där upplevare Khalili åter en tuff period i sin karriär men hoppas att deras nya tränare åter skall se anfallaren som en startspelare.

 

Gustaf Andersson – Anlände till klubben 2002 och tvingades dessvärre lägga skorna på hyllan under 2007 efter en skada. Då hade han gjort över 200 Allsvenska matcher för Frölunda, Göteborg och HIF. Numera fokuserar anfallaren på en karriär inom politiken och sitter, sedan 2014, som ledamot för Liberalerna i stadens kommunfulmäktige.

Fredrik Olsson – Ännu en måltjuv (läs Markus Ekenberg) som vi hämtade från Mjällby utan att han gjorde något större avtryck i HIF. Sex matcher totalt varav fyra av dem under 2007. Karriären gick dock vidare i BoIS, Jönköping Södra och, nu senast, Halmstad BK. Det innebär att Fredrik Olsson, till skillnad mot HIF, spelar Allsvensk fotboll 2017.

Henrik Larsson – Kommentarer överflödiga avseende klubbens kanske främste, och mest lyckosamme, spelare genom tiderna. Vad avser tränarhistoriken så väljer vi att tala tyst om den…

Razak Omotoyossi. Här under sin tid i Syrianska.
© BildbyrŒån

Razak Omotoyossi – Anfallskung 2007 med sina 14 mål vilket även gav honom en delad Skytteligavinstden säsongen. Beniniern, med de gigantiska låren, var dock en strulpelle och lämnade året efter. Har sedan dess avverkat nio olika klubbar (bla Gais och Syrianska)och blev, för någon månad sedan , åter klubblös när han lämnade Al-Nahda al-Khobar i den Saudiska ligan. Veckan senare dök han dock upp i Ghana där han skrivit på för Hearts of Oak

Patrik Åström – Lämnade Ödåkra för spel i HIF. Efter endast tre matcher så lånades han ut till Ängelholm. Efter några säsonger i BoIS och Trelleborg så blev det åter ÄFF 2015. Åström var dock mest skadad och det blev bara tre matcher det året. 2016 skrev han på för Eskilsminne där han nu går in på sin andra säsong med klubben.

 

Johan Falkensäter, Henrik Fribrock, Robin Kacaniklic och Mike Sserumagga ingick även i truppen detta år men spelade inga matcher.

Vem kliver fram och skriver historia 2017?

Det slimmas och “buildas” i HIF-land…

Efter en turbulent höst/vinter så skiner solen åter på HIF. Sakta men säkert formas truppen och redan nästa vecka så är det dags för säsongens första träningsmatch när Rasmus Jönssons Odense kommer till Vikvalla utanför Helsingborg.

Klubben har redan deklarerat att en del provspelare lär komma och gå den närmsta tiden. Truppen, som numera är nere på 20 spelare, skall troligtvis slimmas ytterligare samt fyllas på med några nya ansikte.

Joel Enarsson är en av spelarna som visat upp sig på Olympia
Foto: Peter Holgersson / BILDBYRÅN

I veckan har anfallaren Joel Enarsson tränat med laget. 23-åringen har redan rutin från såväl Superettan som Allsvenskan och borde kunna bli ett bra tillskott på denna nivån. 15 matcher, i Norrköping, under guldsäsongen tyder på kvalitet. Noll mål – på lika många matcher imponerar kanske inte lika mycket. Men både ålder och utvecklingspotential tycker jag talar för ett kontrakt även om PeO, i sina uttalande, inte är beredd att signa honom riktigt än.

Den som hoppas på hemvändare – åtminstone av det mer rutinerade slaget – lär få vänta ett tag till. Andreas Linde har skrivit nytt avtal med Molde och Pär Hansson har inget intresse av spel i Superettan. Talade dessutom med både Marcus Nilsson och Joel Ekstrand nyligen och båda har ambitionen att fortsätta karriären utomlands ett tag till.

Joel Ekstrand räknar med några år till i utlandet trots att han numera är klubblös
Foto: Bristol Post

Göteborg har visat intresse för Rasmus Jönsson som tydligt deklarerade att om, och när, han återvänder till Sverige så är HIF det enda alternativet! Härligt att höra i tider där klubbhjärtat får allt mindre utrymme till fördel för plånboken.

På det utgående kontot står nog bla danske mittfältaren Martin Christensen. “Polle” som han kallas i Danmark var i väg och testade en vecka med Div 2 laget Vendsyssel FC men deras sportchef var tydlig i sin summering efter några dagars träning

“- Han viste egentlig nogle fine takter, men vi var ikke overbeviste om, at han er bedre end dem, vi har i forvejen, og det skal de folk, vi henter ind, helst være”

Med andra ord får “Polle” fortsätta jakten på en ny klubb eller stanna kvar och slåss om en plats i Världens Vackraste Förening

I övrigt har jag fått mycket positiva signaler avseende stämningen i vår nuvarande trupp. PeO och Chrisse verkar prioritera den sociala biten likväl som den sportsliga vilket, troligtvis, hamnade lite på kanten under Henrik Larsson. En gemytlig stämning i gruppen skapar engagemang och kan leda långt i jakten på framgång 

Att man skiftar ut ett träningsläger mot diverse teambuilding aktiviteter mår både laget och ekonomin bra av! Överhuvudtaget känns klubbens val av tränartrojka klockren och för varje dag som går tycker jag att suget efter den kommande säsongen verkligen ökar. Visste ni förresten att det bara är 70 dagar kvar till Trelleborg får äran att kliva in på Olympia i säsongspremiären av Superettan 2017?

Ute i den stora världen är det alltid lika spännande att följa fd HIFare i deras lyckade, och mindre lyckade, karriärer. I veckan nåddes jag av beskedet att vår skyttekung från 2007, Razak Omotoyossi, åter är klubblös efter att han lämnat Al-Nahda al-Khobar i den Saudiska ligan. Det var anfallarens nionde klubb (på åtta år) sedan han lämnade Sundets Pärla.

I Holland har Jordan debuterat för sitt Nijmegen och han gjorde det med bravur. Inbytt i den 59:e minuten och inblandad i det mål som skulle innebära seger för NEC (0-1 mot Willem II) och tre viktiga poäng i bottenstriden. Njuter av bara tanken på att HIF, förhoppningsvis, har en hyfsat rejäl vidareförsäljningsklausul på Larsson Jr

Rafa Porcellis karriär har lyft rätt rejält sen åren i HIF – numera håller anfallaren till i Portugal

Med två mål mot självaste Benfica var Rafa Porcellis den enda i div 2-laget Leixoes som kom undan med äran i behåll. Det handlade om Portugisiska cupen och när domaren blåste av matchen stod Benfica som segrare med 6-2. Kul att det äntligen lossnat för Porcellis  som vi minns som den HIFare, genom tiderna, som hade svårast att göra mål på sina chanser. Då hittar vi både Tomas Sörum, Petar Puaca och Tarmo Neemelo på samma lista…

Nä nu väntar HIFs familjedag och klubbens ungdomsspelare skall få frottera sig med A-lagsspelarna. Lite käk, lite fotboll och mycket autografskrivande väntar. Ett oslagbart nöje för den 8-åriga sonen. Sen finns där väl en förhoppning att få en titt på vår nya matchdress som klubben visade upp på Facebook i gårkväll…

Familjedagarna genom åren har alltid bjudit på lite “extra” upplevelser
Foto: Samone Falkman

Btw – Rafa Porcellis noterades för NOLL mål på 11 matcher. Ett svårslaget rekord när man tjänar sitt levebröd som anfallare…

Vi hörs