post

HIF-tårar, av glädje och sorg, under ett halvt sekel…

”Fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”, sa Bill Shankley, en tidigare tränare i Liverpool, en gång i tiden. För oss supportrar stämmer det ganska väl. Det är ett livslångt äktenskap att stötta och älska sitt favoritlag i vått och torrt, och i med- och motgång

Själv blev jag fotbollsnörd via min pappas gener. Så när jag fick min första fotboll när mamma kom hem med mig från BB, tog intresset fart. Alla blivande småbarnsföräldrar ska veta att det finns många bra bollekar för nyfödda. Jag erkänner villigt att det bara är kärleken till min familj som är starkare än kärleken till fotbollen.

Jag tycker också det är väldigt kul att skriva och brukar i perioder bombardera Helsing-borgs Dagblad med insändare och debattartiklar. Så när Martin Klinteberg, sökte skribenter till Allt Om HIF, tvekade jag inte många sekunder innan jag erbjöd honom mina tjänster. Martin blev glad och skrev att det var jättebra med någon som var lite äldre.

Nu tänker jag aldrig på det här med min ålder, och tar andras personliga omdömen om mig med humor, så jag förstod att Martin såg min ålder som en merit eftersom jag har många års erfarenhet av både det ena och det andra, och inte såg mig som en gubbe.

Det förpliktigade också att jag bodde 50 meter från Harlyckans IP, mina första levnadsår. Här har en av Sveriges främsta talangfabriker Högaborgs BK alltid haft sin hemvist. Man kan säga att jag föddes i HBK. Här uppstår dock mitt första dilemma. Högaborg kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, och HIF nummer två. Som den fotbollsnörd jag är vill jag så klart ha ett favoritlag på hög elitnivå, och då är HIF det självklara alternativet.

Livet som motgångssupporter

Jag började följa HIF när jag var i 10-12-årsåldern 1966-68. Det var en tid när ”Mjölkkossan” höll till längre ner i seriesystemet. Samtidigt avslutade jag min egen aktiva karriär som mer eller mindre orörlig vänsterback utan speluppfattning. Den karriären lovar jag att inte plåga er med.

Mina första år som HIF-supporter höll laget till i botten av Allsvenskan, för att 1968 ramla ur. Sen vidtog en lång ökenvandring som varade i hela 24 år, då  HIF 1993 åter var tillbaka i högsta serien.

En tidig höstdag 1969 kastade jag mig på cykeln direkt efter avslutad konfirmation i Elinebergskyrkan, och trampade snabbt upp till Olympia där jag lade mig bakom det ena målet fyra timmar innan kvalmatchen mot Örgryte skulle börja. Efter att ha förlorat med 4-0 och med 2-0 borta mot Hammarby missade HIF uppflyttning, och sjönk allt djupare genom seriesystemet. Jag hade punka på cykeln så jag fick släpa den hem genom Jordbodalen. Här började min bana som motgångssupporter.

Trots spektakulära värvningar som de f d proffsen Inge ”Guldfot” Danielsson, Roger Magnusson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Pär-Olof Olsson kom HIF inte tillbaka till Allsvenskan.

Pär Olof Ohlsson, Tomas Borg och Tomas Sjöberg var några av profilerna i början på 80-talet Foto: Bildbyrån

De bedrövligaste minnena är sent 70-tal när HIF låg sist i division 3 efter sex omgångar, och man bl a hade förlorat med 2-0 på Olympia mot kvarterslaget Warta från Göteborg, samt förluster mot Gunnarstorp och Stattena.

Som en sann motgångssupporter körde jag troget till bortamatcherna i Gunnarstorp, Höganäs, Hittarp, Ramlösa och Borstahusen med min Puch Dakota i ur och skur, när HIF hade ramlat ner i division 3. Mitt samvete minns dock inte om moppen var trimmad eller inte. Jag upptäckte att en motgångssupporter får njuta av annat än bra resultat, såsom att jämföra smaken på olika korvar på de lokala arenorna, när det går knackigt för våra lag.

Jag kan varmt rekommendera korvarna på Höganäs IP.

Dessa år kommer att vara minnen för hela livet!

Ljusare tider stundar under 90-talet

Mycket tack vare min moderklubb Högaborgs BK, där jag nu är ledamot i styrelsen, kom HIF så tillbaka till Allsvenskan 1993.

Sveriges bästa anfallspar bestående av de Högaborgsfostrade storspelarna Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson öste in mål och bidrog starkt till att ”Mjölkkossan vann division 1.

Henrik Larsson och Mats Magnusson – Sveriges hetaste anfallspar 1992 Foto: Bildbyrån

Mitt envisa och trogna supporterstöd var också en viktig hörnsten i återkomsten.

Nu fick jag övergå från att jämföra korvarna på Höganäs och Hittarps IP, till att se högklassig svensk elitfotboll på Olympia, där korvarna är sådär. Men det känns helt ok.

Puch Dakotan hade sedan länge gått i graven, så jag promenerade de 500-600 meterna hemifrån till Olympia.

Guldet som försvann i Göteborg 1998

Nu börjar HIF-ångesten sakta att försvinna. Under början av 90-talet etablerar man sig som ett stabilt Allsvenskt topplag. Placeringarna skiftade från 2-6 fram till 1998. Ett år jag aldrig glömmer. Inför sista omgången ledde HIF serien med 2 poäng och bättre målskillnad före tabelltvåan AIK. Man skulle hämta hem det givna guldet på Ullevi i Göteborg där BK Häcken som redan var klara för degradering, stod för motståndet. AIK mötte Örgryte hemma på Råsunda.

Säker som jag var på att det skulle bli guldfest, lockade jag med min fru som är helt ointresserad av fotboll, och goda vänner i Göteborg som inte heller var speciellt lockade, på matchen mot Häcken. Jag hade en gigantisk HIF-flagga och målade mig rödblå i ansiktet. Matchen började och jag blev allt mer nervös. HIF spelade riktigt dåligt. De rullade runt utan fart och tappade mycket boll. När så Häcken gjorde 1-0 på ett halvdåligt långskott som Sven Andersson bara tittade på när det rullade in, fick jag tillbaka min HIF-ångest.

Ångesten släppte när Mattias Jonsson gjorde 1-1 i början på andra halvlek. Guldet var hemma. Det räckte med oavgjort. Men HIF fortsatte spela uselt, och som från ingenstans gjorde Häcken 2-1 en kvart senare. Dock stor det fortfarande 0-0 på Råsunda, så HIF låg fortfarande före AIK.

När det återstod ca 15 minuter tittade min Göteborgskompis som hade sportradion på, räddhågset på mig. Han hade den där minen, typ ”hur ska jag våga berätta detta?”.

Försiktigt nästan ljudlöst sa han så; ”Mats, det blev precis 1-0 till AIK”.

Det som inte kunde hända hände. HIF spelade bort guldet. De förlorade mot ett avsågat Häcken. AIK vann med 1-0 och gick förbi med en poäng och sämre målskillnad.

Killen på macken i Laholm där jag tankade på vägen hem, såg min HIF-ångest stå i full blom när den rödblå ansiktsfärgen rann ut över mitt ansikte. Jag sade inte ett ljud när han konstaterade; ”är det sorgens dag eller?”

Den resan glömmer jag aldrig!

Guldet som vi tog i Göteborg 1999

Året därpå var det dags att köra till Ullevi och Göteborg igen. Med fjolårets fiasko i färskt minne, vågade jag inte ta med någon mer än min son till matchen den här gången.

HIF ledde återigen serien före AIK, inför sista omgången och skulle möta mittenplacerade IFK Göteborg i sista matchen.

Jag höll en lägre profil den här gången utan ansiktsmålning, och bara med min stora HIF-fana.

Kenneth Storvik, Arild Stavrum och Stig Johansen – delar av guldgänget 1999 Foto: Bildbyrån

Nu gick det vägen. I början av andra halvlek sprang Arild Stavrum sig fri ur misstänkt offsideposition och sköt in 1-0, som blev segermål.  Sonen fick order att vifta med fanan genom bilfönstret hela vägen hem till Helsingborg och skandera ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”!

Vi glömde åka inom macken i Laholm det här året, men vi hann hem till en magisk guldfest vid Terrasstrapporna, och HIF-ångesten var bortblåst. Den resan kommer jag inte heller att glömma.

Europaspelet 2000

Tack vare guldet 1999 fick HIF kvala in i Champions league. Vi mötte Inter i ett dubbelmöte som för alltid blir historiskt. Mikael Hansson gjorde 1-0 till HIF på Olympia, och vi vann sensationellt.

Sen blev målvakten Sven Andersson ”San Siro”-Sven med alla och envar, när han bragdräddade en sen straff på San Siro inför fullsatta läktare. Det blev 0-0 och HIF kvalade in i gruppspelet.

2000 spelade HIF i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och Paris SG. Man vann bl a över Rosenborg och spelade oavgjort mot Paris och Bayern. Med 5 poäng är man bäst av alla svenska lag i Champions league genom tiderna.

2007 kvalade HIF in i gruppspelet i UEFA-cupen efter seger med 5-1 mot Herenveen. I gruppspelet slog man Galatasary borta med 3-2, och Austria Wien hemma med 3-0.

Sen åkte man ut i 16-delsfinalen efter en tveksam straff mot PSV Eindhoven.

Jag såg alla hemmatcher live och glömmer aldrig dessa fantastiska fotbollsfester.

Guldet som vi tog i Göteborg 2011

2011 var det åter dags med en avgörande match om guldet med AIK på Ullevi i Göteborg. HIF mötte GAIS, och AIK mötte Malmö FF i Malmö.

Som väl är är jag ensam fotbollsnörd i min familj. Det kan vara tillräckligt påfrestande för de närmaste ändå som det är. Så nu åkte jag upp till Göteborg själv. Utan att övertyga vann HIF med 3-1 samtidigt som AIK spelade 1-1 mot Malmö FF.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen! Foto: AOH Media

Nu viftade jag med HIF-fanan genom ett bussfönster hela vägen hem och hann uppleva guldfesten på Olympia. Underbara minnen!

HIF bäst i Sverige under fem år 2010-2015

Med ett allsvenskt guld, ett stort silver, två cupguld och två segrar i Supercupen under åren 2010-2015 var HIF överlägset Sveriges bästa lag. Jag såg alla matcher jag kunde både hemma och borta, seglade runt i eufori, helt utan HIF-ångest och tyckte t o m att korvarna på Olympia var ganska goda, men bara chorizon.

Nu var jag äntligen medgångssupporter.

Supercupmatcherna blev något av kronan på verket då HIF befäste sin position som det totalt sett bästa laget i landet. Jag var på plats på Olympia när man slog AIK med 2-0, och även på Swedbank Stadion när man slog Malmö FF med 2-1.

Minnena blir ännu ljuvligare av att man vann över just AIK och Malmö FF.

Vilket lag vi hade med Pär Hansson, Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt, Ardian Gashi, May Mahlangu, Alfred Finnbogason, Rasmus Jönsson, Emil Kraft, Alexander Gerndt m. fl.

Men framförallt var det en fungerande lagmaskin.

Nu har HIF gjort en resa neråt igen. Men med den rekonstruktion man har gjort 2017-2018 har jag gott hopp om att HIF är i Allsvenskan 2019, och ett topplag redan 2021.

Varför inte Sveriges bästa lag igen ? Men man behöver inte vara oroliga i klubben, för jag hänger på såväl som medgångs- som motgångssupporter, om jag så ska behöva köpa en billig gammal begagnad Puch Dakota och jämföra smaken på korvar på de lokala arenorna

post

Stuart Baxter ”…det hade varit både ärofyllt och smickrade om klubben hade velat ha mig igen”

För många HIF-supportrar är Stuart Baxter fortfarande ett populärt namn. Förutom ett år som spelare så tränade han klubben under två säsonger i början av 2000-talet. Numera befinner sig skotten i Sydafrika där han, sedan 2017, åter leder landets A-landslag i jakten på framgång. AOH fick en pratstund med vår förre tränare som fortfarande har en stor kärlek till HIF och följer laget så fort tid ges

Det är eftermiddag i Kapstaden när jag får tag i Stuart som precis har avslutat ett möte med fotbollsförbundets president Danny Jordaan. Sedan mitten på förra året så kan, den förre HIFaren, enbart koncentrera sig på landslagsfotbollen men annat var det när återvände, som förbundskapten, i Maj 2017. Då var han fortfarande anställd som tränare, för SuperSport United, och körde alltså två parallella jobb under några månader. Förutom en avstickare, till turkiska Genclerbirligi 2015, så har Sydafrika varit Baxters hemvist sedan 2012. Numera återfinns även han son, Lee Baxter, i landet där han verkar som huvudansvarig för målvaktsträningen i sydafrikanska storklubben Kaizer Chiefs. Men huset, i Strandbaden utanför Höganäs, har familjen kvar och där har också 64-åringen sin fasta mittpunkt i ett annars kringflackande fotbollsliv.

Under din spelarkarriär så kom du, i slutet av 70-talet, till Sverige och spelade i både BoIS och HIF. Du hann även med någon säsong i Örebro innan du la skorna på hyllan. Hur ser du tillbaka på den perioden av ditt liv?

-Fotbollsmässigt väldigt roligt! Jag kom från den traditionsbundna Engelska fotbollen med inställningen att Vi kan fotboll! Här möttes jag av en helt annan typ av upplägg. Min fysiska spelstil hade imponerat på HIFs dåvarande tränare Brian Birch och jag blev den första engelsmannen som kom hit. De flesta brittiska spelare som begav sig utomlands hamnade i USA osv. Men här kunde jag lära mig ett nytt språk och möta en ny kultur. Jag stannade drygt två säsonger. Först under Birch och när han fick sparken så klev Bert Ohlsson in istället. Efter det så begav jag mig hemåt och hann med en vända i såväl Australien som USA innan jag rundade av karriären tillbaka i Sverige.

Stuart Baxter firar ett av sina mål under sin tid i HIF. Här är det Hässleholm som står för motståndet och året är 1977 Foto: Carlotta

En roligt minne, från tiden i HIF, var ju att min pappa också dök upp i Helsingborg. Han hade precis lämnat Aston Villa och Råå valde att plocka in honom som tränare. Snacka om övergång! Minns att vi mötte dem, dock efter att pappa precis flyttat tillbaka till England, och jag gjorde två mål. Den förlusten innebar att Råå åkte ur serien och jag fick några gliringar och blev kallad ”Råå-dödare”

Några speciella minnen från åren som spelare i HIF?

-Jag minns att vi hade väldigt många duktiga spelar som tex Mats Johansson och Olle Skoboue. I England hade jag vant mig vid långbollar och hårt spel men när jag kom till Sverige, och HIF, så handlade det mycket mer om teknik. Det fanns en tysk mentalitet över det hela. Här kom jag från England, med alla sina heltidsproffs, och möttes av ett gäng halvproffs som hade bra mycket proffsigare attityd än vad jag varit van vid. I England så drog man till puben direkt efter matchen och spelarna både krökade och rökte. Här förberedde man sig på ett proffsigt sätt och hade en grym inställning när väl matchen blåstes igång.

Generellt har jag alltid tyckt att fotbollen, I England, mer handlat om underhållning än om taktiskt kunnande. Man hade inställningen att man var bäste i Europa och kämpade så in i helvete oavsett om det gällde en målchans eller om det gällde att undvika att bollen gick över sidlinjen. Numera har man ju förstått att allt handlar om hur man organiserar sig och inte lika mycket om att kämpa. Under min tid som förbundskapten, för Finland, så träffade jag den gamle storspelare Fernando Hierro. Han berättade att man, redan i unga åldrar, fokuserade på att jobba med tekniks detaljer. Kanske var det inte så konstigt att England blev rejält frånsprungna under 80-90-talet?

Även under din tränarkarriär så har du spenderat en del perioder i Sverige. Örebro, AIK, HIF och Halmstad har haft Stuart Baxter som tränare. I vilken klubb kände du dig som mest hemma och vilken av klubbarna ligger dig varmast om hjärtat i dag?

-Helsingborg har alltid varit min bas och när jag kom till HIF så kände det verkligen som att jag kommit hem. Största utmaning stod jag dock inför när jag tog över AIK. Jag kom direkt från Japan och vann ett SM-guld och fick spela i Champions League. Det kändes verkligen som att det var den mest givande perioden under mina år i Sverige. Ingen lämnar den klubben oberörd – på gott och ont!

Men att mitt hjärta finns i HIF är det ingen tvekan om. Kom på mig själv att sitta och blev förbannad när jag tittade på Arsenal-Östersund och den engelska kommentatorn menade att Östersund, med sin framfart i Europaspelet, gjort något unik för svensk fotboll. Vi gjorde för helvete samma resa med HIF! Jag hade god lust att kontakta kanalen och be dem korrigera det uttalandet. Tro mig – jag kokade i TV-soffan…

Det blev, drygt, två säsonger som tränare i HIF innan du avgick under rätt uppmärksammade former – vad var det egentligen som hände?

-Min avgång var väl egentligen inget jag bestämde över en natt utan det växte fram. Det är väl ingen hemlighet att jag inte hade riktigt samma syn på HIFs framtid som, den dåvarande ordföranden, Sten-Inge Fredin. Han gjorde ett fantastiskt jobb under sin tid i klubben med ekonomi osv med det var ständiga meningsskiljaktigheter oss emellan. Bägaren fylldes på efterhand och tillslut så kunde vi inte längre jobba tillsammans. Fredin gjorde vad han tyckte var bäst för HIF men släppte aldrig kontrollen till oss som jobbade runt omkring honom. Han var med precis överallt och det är inte det sättet jag jobbar på. Jag tycket att vi skulle rida på framgången i Europaspelet och flytta fram våra sportsliga positioner. För att kunna göra det så behövde jag fria tyglar på planen. Men Sten-Inge ville gå i en annan riktning och jag kan inte bara sälja min själ och stå och stampa. Det är inte det sättet jag jobbar på. Vi har dock en god relation idag och springer in i varandra lite då och då och då diskuteras det givetvis en del fotboll.

Att Baxter inte drog jämnt med dåvarande ordförande, Sten-Inge Fredin, var ingen hemlighet. Till slut rann bägaren över och Baxter valde att lämna klubben Foto:Bildbyrån

De flesta ser dig som en riktig världsmedborgare efter att du ansvarat för klubbar, utöver Sverige,  i bla Portugal, Japan, Norge, Sydafrika och Finland! Var är hemma för dej?

-Utan tvekan Sverige och Helsingborg! Vi har ju även ett hus, i Sydafrika, som vi snart bott lika länge i som det i Sverige men huset i Strandbaden är vårt ”andliga” hem och det är där vi känner oss hemma. Dessutom talar vi svenska hemma så hela familjen känner sig nog som svenskar.

Bortser vi från några månader i Turkiska Genclerbirligi så har du bott i Sydafrika sedan 2012. Hur ser du på de senaste åren och livet som tränare i Afrika?

-Livet i Afrika är väldigt annorlunda. Det är en verklig utmaning att jobba som tränare här. I Sverige är man väldigt priviligierade och välorganiserade. Folk accepterar läget. Mina spelare här har så otroligt mycket kaos omkring sig så ibland undrar man hur de kan fokusera på fotbollen. Inom svensk fotboll så letar vi efter kreativa spelare för att hitta det där lilla extra. I Sydafrika är det tvärtom och här måste man presentera en  paketerad logisk lösning för att spelarna skall fixa att jobba under dig. Här hade jag dock ett bra försprång, inte minst från tiden i HIF, som gjorde att jag kunde anpassa mig fortare till den Afrikanska fotbollen. Under min tid i HIF jobbade jag med en 5-6 Afrikanska spelare som Tamboura, Karekezi, Razak, Makondele osv, alla från olika delar av den Afrikanska kontinenten, så jag visste lite om hur man måste jobba med den typen av spelare. Bara i Sydafrika har vi 11 olika språk och alla drar inte jämt. Så det är viktigt att förbereda sig väl om man skall ha spelare, från flera olika nationer, att spela i samma lag. Jag har dock hittat en del ”nycklar” här som gett mig framgång och vi har kunnat vinna en del cuptitlar osv

De många afrikanska spelarna, i HIF, gav Baxter en inblick som han skulle ha nytta i sin framtida karriär. Här firar han med Razak Omotoyossi Foto: Bildbyrån

Du gör din andra sejour som förbundskapten, för Bafana Bafana, är det stor skillnad nu mot när du ledde landet 2004-2005?

-Sedan Sydafrika vann det Afrikanska Mästerskapet (1996) så har det gått stadigt neråt och jag kom in i ett landslag med dålig disciplin osv. Det måste ändras, såväl kulturellt som strukturellt, innan laget kan lyfta igen. Det är något som jag, numera, jobbar mycket med. Hungern har saknats bland spelarna då många nöjt sig med att nå PSL (inhemska högstaligan) istället för att försöka ta klivet ut i Europa. Detta har hämmat ligan något då vi saknar spelare i någon av de större europeiska ligorna. Våra bästa spelare håller numera till i Amiens (Bongani Zungu) och Brentford (Kamohelo Mokotjo) vilket vi måste försöka ändra på. Hur skall vi annars kunna förbereda våra spelare för spel mot Europas främsta spelare i tex ett VM när det aldrig fått möjligheten att mäta sina krafter mot de spelarna på klubbnivå?

Hur ser en arbetsdag ut för Stuart Baxter?

-Jag försöker undvika kansliet för befinner jag mig där så hamnar jag bara i timslånga möten med olika politiska organisationer. Istället försöker jag ta mig ut till klubbarna och titta på deras träningar och matcher samt pratat med de spelare som finns med i landslagstruppen eller står på gränsen till den. Jag befinner mig mycket i Europa och håller mig uppdaterad på unga Sydafrikanska spelare. Det blir, med andra ord, väldigt mycket resande och mycket tid hemifrån. Det är tur att jag har en förstående fru och familj som ställer upp på min arbetssituation. Å andra sidan försöker vi få umgås mycket när jag är ledig och utnyttjar verkligen att vi får en möjlighet att uppleva något unikt med att vi bor i Sydafrika. Men visst spenderar jag även mycket tid på kansliet för annars får inte vår president tag i mig och den relationen är viktigt i den sits som jag befinner mig i just nu.

Har du någon koll på svensk fotboll numera?

-Tycker nog att jag har rätt bra koll via media och TV. Sen har jag fortfarande många tränarkollegor som PeO Ljung som håller mig uppdaterad om läget. Min yngste son, Sean, har annars stenkoll på svensk fotboll så jag får bra rapporter även från hans håll. Såg bla Norrköping-HIF i cupen härom veckan och har även sett några av de andra lagens försäsongsmatcher så nog har jag fortfarande koll på svensk fotboll.

Där är ju dessutom några HIFare som dykt upp i den Sydafrikanska ligan den senaste tiden. Jag såg Matthew Rusike när han debuterade för Cape Town i cupen. Jag hade ju honom i Kaizer Chiefs och har därför haft lite extra koll på honom. Nu räckte det att han varit på planen i 60 sekunder för att han skulle leverera ett riktigt drömmål. Supportrarna, som nog inte hade lika bra koll på honom, trodde nog att man värvat en ny Ronaldo

Edwin Gyimah är en av de HIFare som numera återfinns i den Sydarfrikanska ligan Foto: Bildbyrån

Edwin Gyimah hade jag i SuperSport när jag tränade dem och han har ju återvänt till mästarlaget Bidvest. Gyimah är dock fortfarande lite oslipad och hetlevrad och drar på sig lite onödiga kort. Sen har du Bradley Ralani som, även om han inte är aktuell för landslaget, är den som kanske känns mest intressant. I Sverige var han en attraktion och kreatör och har kanske fått med sig lite av det taktiska och arbetsmässiga från Sverige. Men i den Sydafrikanska ligan har man mängder av spelare med hans teknik så här har han inte direkt stuckit ut från mängden. Nu har han bara varit här en kort tid och förhoppningsvis kan han visa vad han har lärt sig under sina åtta år i Europa framöver.

Sydafrika missade att kvalificera sig för VM i Ryssland och självklart ifrågasatte media din roll som förbundskapten. Förbundet var dock tydliga med att de hade fullt förtroende för dig?

-Jag kom in i kvalet väldigt sent och coachade samtidigt SuperSport där vi hade en väntande cupfinal. Jag fick lämna laget, under två veckor, för att förbereda landslaget för en kvalmatch mot Nigeria och sen tillbaka för att försöka förmå mitt klubblag att vinna cupfinalen. Trots den korta förberedelsen så gick allt min väg och vi vann både cupen och slog tillbaka Nigeria med 2-0.

Sen blev det tuffare och vi åkte på två, onödiga, förluster mot Kap Verde (1-2,1-2) men slog Burkina Faso med 3-1. Därmed hade vi fortfarande chansen inför mötena med Senegal. Vinner det första mötet med 2-1 men det visade sig att domaren var mutad och matchen ogiltigförklarades i väntan på utredning. Förbundet var ändå på mig och menade att vi skulle fokusera på returen för att vi säkerligen skulle tilldelas vinsten ändå. I sista mötet, med Senegal, spelade vi riktigt bra men bräde en straff, vid ställningen 1-1, och med fem minuter kvar av matchen. Sen gör Interns Kolibaly 2-1 i slutsekunderna och efteråt kom även beskedet att FIFA fråntog oss segern i första matchen och därmed var det kört. Laget gjorde ett bra VM-kval, på det hela, men med den totala kaos som pågick runtomkring oss så var det dömt att misslyckas. Förbundet hade, trots missat VM, fullt förtroende för mig då de vet vilka förutsättningar vi stod inför. Men självklart var där några tidningar som ropade efter namn som Ancelotti eller en inhemsk förbundskapten. Men det är så det fungera här i världen…

Hur ser du på Sveriges chanser i VM?

Sverige är alltid en obehaglig moståndare för alla sina motståndare. Se bara på när vi spelade Europa League, med HIF. Motståndarna var både större och tuffare men vi vek aldrig ner oss och samma känsla är det med Sverige. Ni vet hur man vinner med ett kompakt försvar och snabba omställningar, både offensivt och defensivt. Sverige är dessutom bra på fasta situationer över hela planen. Jag tror kanske inte att det blir ett VM-guld men laget kan säkerligen gå långt i turneringen med Granen som pådrivare.

Stuart Baxter, under sin tid som tränare i Halmstad, där han bla hade Janne Andersson som assistent Foto:Bildbyrån

Janne Anderssons lag har de egenskaperna att de alltid är svåra att slå. Man har en bra grundutbildning och en inställning att man aldrig ger sig. Sverige har alltid en ”kollektiv gas” att trycka på till skillnad mot tex Afrikanska nationer som, vid minsta underläge, börjar dra åt olika håll. Det är därför jag menar att ingen kan se Sverige som en lätt motståndare.

Hur är din relation med HIF i dag? Kontakt med någon i klubben osv? Följer du dem?

Självklart följer jag klubben och har även en del kontakt med PeO. Jag vet vad HIF betyder för staden och fansen. Det är ingen lätt miljö men HIF känns stabilare nu än på många år. Jag såg dem senast mot Norrköping, i cupen, och var fullt övertygade om att de vunnit. Var nämligen tvungen att slå över när matchuret tickade upp mot 90 minuter då jag hade en match, i den Sydafrikanska ligan, inplanerad. Döm om min förvåning när jag sen läste att man släppt in ett mål på övertid.

HIF har gått igenom ett stålbad med svag ekonomi och degradering till Superettan. Vad tror du om klubbens möjligheter att åter etablera sig som en storklubb?

-Stora! Allt är ju på plats i form av en stor supporterskara och en stark organisation. Med lite sunt förnuft och en tro på det man gör så ser jag inget som skulle kunna stoppa klubben att åter etablera sig i toppen av Allsvenskan. Tar man klivet upp den kommande säsongen så hittar de lite större sponsorerna tillbaka och man kan locka tyngre namn på spelarfronten. Kolla bara på lag som Burnley och Bournemouth. Vem trodde att de skulle ta sig tillbaka till toppen och, dessutom, etablera sig som hyfsat stabila lag i Premier League. Vem trodde att Östersund skulle kunna utvecklas på de sättet som de gjort under de senaste säsongerna? HIF har ju allt på plats så med lite jävlar anamma och en gnutta optimism så kan allt gå!

Hur ser framtiden ut för Stuart Baxter? Hur länge fortsätter du inom fotbollen?

-Det är inget jag tänker på nu då jag fortfarande är mitt upp i karriären och och mår bra rent kroppsligt. Livet som tränare är dock väldigt upp och ner. Jag minns bla när jag, för några år sedan,  satt i bilen med Arsene Wenger och de hade, till Arsenal tränarens stora besvikelse, just spelat 3-3 mot Blackburn. Wenger vände sig till mig och sa att han hade lust att lägga av men sen tog det bara 3-4 sekunder så skrattade vi åt situationen och genast slog han bort de tankarna. Jag säger som Bobby Robson ”Så länge jag kan andas så vill jag vara inblandad inom fotbollen”. Det är väl så jag också känner. Sen drivs jag av tanken på att återvända till en Europeisk klubb och åter försöka få vara med om spel i Europa League och Champions League. Det hade dessutom varit oerhört kul att få avsluta sin långa karriär i Sverige så varför inte kombinera det hela?

”Henrik Larsson hade en vinnarskalle utan dess like och det var också något som man skulle lära sig hantera” Foto:Bildbyrån

Du har fortfarande kvar ditt boende i NV-skåne. Hur ofta hinner du ”komma hem” och blir det där du slår dig ner efter karriären?

-Sverige och Helsingborg är hemma så det blir där vi slår oss ner så småningom. Tanken är väl att även behålla ett boende i Sydafrika så jag kan jobba en del med föreläsningar och TV-jobb men den fasta basen kommer att finnas i Helsingborg

Vad väntar härnäst i ditt uppdrag för Sydafrika?

-Vi skulle ju ha spelat i de Afrikanska mästerskapen men pga VM så är den turneringen inställd. Istället ville jag ju att vi skulle spela Kings Cup, i Thailand, men då förbundet tvekade så väntar istället en träningsmatch mot Zimbabwe. Sen har Saudiarabien förhört sig om möjligheten till en träningsmatch i samband med deras VM uppladdning så den matchen hoppas jag blir av. Oavsett så blir det en långsiktig uppbyggnad av det Sydafrikanska landslaget framöver. Jag tänker se bortom, det rent egoistiska, att enbart göra ett bra resultat och tänker genomföra en generationsväxling genom att plocka ut två unga landslag till de matcherna. Landslaget behöver en radikal förändring i sitt sätt att tänka och spela fotboll och jag inser att jag inte kommer kunna göra det med de äldre spelarna utan vill hellre satsa ungt och bygga upp något nytt

Finns det en chans att vi får se dej i HIF igen?

HIF är en stor klubb redan, i min ögon, men i dagsläget befinner man sig där man befinner sig. Jag tycker att man satt samman ett bra gäng för att få rätt på skutan i form av bla Reine och Peo. Av hela mitt hjärta så önskar jag dem lycka till. Som jag nämnde tidigare så är vår plan att, i framtiden, bosätta oss permanent i Strandbaden och det hade varit både en ära och smickrade om klubben hade velat ha mig igen. Ambitionen är, som sagt, att avsluta karriären i Sverige och jag hade tyckt att det varit jättekul att få göra ett nytt försök att tex nå Europa League och Champions League. Varför då inte med HIF?

Någon hälsning du vill skicka med oss till HIF-supportrarna?

-Min erfarenhet av HIF är enbart positiv och klubben ligger mig varmt om hjärtat. Har ju kört förbi den fantastiska arenan och antar att det är ett rejält drag där när det är fullsatt! Jag hoppas att alla supportrar nu ställer sig bakom klubben och laget och ger dem en jävla push i rätt riktning. Spelarna behöver verkligen känna vinden i ryggen efter de mindre lyckade säsongerna under senare tid. Ibland har man fått känslan av att spelarna inte riktigt klarat av att hantera klubbens anrika historia och den kravbild som ställs när man drar på sig den röda tröjan. Med publiken i ryggen så kan nog den tröjan bli lite lättar att ta på sig framöver. Så…stötta laget i vått och torrt så är HIF snart tillbaka där de hör hemma!

Gästkrönika : Att bo i fiendeland…

 

Som liten grabb låg jag bakom Kalle (Rio-Kalle) Svenssons mål vid varje HIF-match och då förstår ni nog att han som skriver detta… han är inte ung, men jo… jag är en ungdom på 72 vintrar.

En vaktmästare blev tilldelad att hålla koll på oss grabbar hela tiden, vi var nämligen tvungna att ligga platt på magen under hela matchen. Om vi bara reste oss något… så kom vaktmästaren med en sorts käpp och puttade till oss.

 Kalle Svensson, Roger Magnusson och Gunnar Gren

I vuxen ålder arbetade jag som reklamchef på Väla Centrum och inför vår öppning 13 mars 1974 men även efter blev vi motarbetade från Helsingborg av såväl politiker, centrum- och handelsföreningar samt HD.

Vi på Väla Centrum satsade de första fem åren väldigt mycket på olika sorters aktiviteter, allt från stora modevisningar till Sveriges artistelit. Jag hade en idé om att göra en kickningstävling bland ungdomar i området, då hade HIF precis värvat Roger Magnusson från Olympique Marseille. Roger M. Kunde göra ”allt” med en fotboll.

Jag tog kontakt med HIF och dom svarade, självklart är vi med på det. Äntligen var det någon i helsingborgstrakten som ville samarbeta med oss på Väla C. Då satte jag igång med planeringen. Det skulle bli en ”stor” kickningstävling med rejäla priser och vi ville även ha en namnkunnig domarjury. Jag bjöd in Kalle Svensson, Gunnar Gren och Roger Magnusson. Dom två senaste kända bolltrollare och Kalle fick bli juryns talesman, han var vår lokala kändis.

Kalle hade verkligen talets gåva, han pratade hela tiden och i detta fallet var det bra. Roger var riktigt blyg och sa inte många ord, han lät bollen tala.

Men… Gunnar Gren… han var inte rolig, han kickade lite med en boll sen satte han sig ner. Då hade han gjort sitt.

Men om vi nu tänker oss slutet på nittiotalet, då var både jag och sambon medlemmar i HIF och hade årskort till alla hemmamatcher. Efter några år så flyttade vi till Österlen men vi hade kvar ett hål i väggen på Stattena i Helsingborg, som vi kunde sova över i efter matcherna. Vi körde 26 mil vid varje hemmamatch… och det var det värt, det var högtidsstunder på Olympia varje gång. Ja… nästan i alla fall.

Runt milleniumskiftet var det härligt att vara HIF:are. 1999 vann vi SM-guld med påföljande kval till Champions League och vi lyckades och kom till gruppspel.

Då kom PSG, Bayern München och Rosenborg till lilla Olympia. Vilken lycka!

Nu skruvar vi fram tiden till en bit in i tjugonde århundradet.

Fortfarande bodde vi på Österlen men hade både barn och barnbarn på sydvästskånska sidan, vilket innebar att vi ofta befann oss i fiendeland, d v s i de pyjamaskläddas land.

Men året 2011 toppar nog det mesta för en HIF:are. HIF vann Allsvenskan, Svenska Cupen och Svenska Supercupen. Vi är det första laget och än så länge det enda laget som vunnit ”trippeln” under en och samma säsong.

Då gick det bra att vistas i fiendeland.

Dag Szepanski, Krister ”kason” Andersson och Rolf ”tejpen” Björklund Foto: Privat

En kompis till mig, Dag Szepanski, f d MFF-landslagsspelare och allsvensk skyttekung, visserligen för några år sen… men oftast ihågkommen i alla fall av oss fyrtio- och femtiotalister. Han bjöd med mig på en MFF-match i våras.

Dag ringde mig och frågade om jag kunde hämta upp Rolf ”Tejpen” Björklund på vägen. Jag har ett flertal HIF-tröjor i min garderob men här gällde det att tänka sig för. Det går bara inte att sitta på MFF:s Vip-loge i en röd tröja utan jag var tvungen att smälta in, så det blev en ljusblå tröja. Ok, jag var lite feg.

Alla f d spelare i MFF har en sorts egen vänförening som går ut på att hjälpa MFF så gott dom kan och då får dom en eller flera platser på Vip-läktaren.

Dessa f d spelare har väldigt hög status när dom rör sig i eller runt bankarenan som f ö snart ska byta namn.

Deras främsta uppgift är att ta hand om föreningens sponsorer. Varje sponsor har tillgång till en loge där företagets kunder och personal kan både äta och dricka samt bli underhållna av dessa f d spelare. Dag blev tilldelad tre företag som han skulle informera om sig själv, MFF, motståndarna och dagens laguppställning. Här drog han med mig in i varje loge och presenterade mig som HIF:are… då kunde jag lika bra tagit min röda tröja…

Här hamnade jag på Vip-läktaren sidan om Mats Magnusson, Anders Palmer, Anders ”Puskas” Ljungberg, Patrik Andersson, Tejpen och Dag samt många fler storspelare.

Nuförtiden bor vi i Skanör och jag har aldrig förutom ovanstående tillfälle hållit inne med att jag är HIF:are. Jag är fortfarande en positiv supporter trots att vi ligger i Superettan. Det trista är bara att både TFF och MFF nu ligger i Allsvenskan, men hallå… Trelleborg…

Numera har jag inte HIF-klistermärken på bilen längre, det går bara inte när vi t ex åker in till Malmö. Jag tar inga risker. Funderar på att köpa skyddsväst.

Jag följer på distans vad som händer i den tidigare fotbollstokiga staden Helsingborg, Olympia lär vara en kanonarena nu, den största och bästa i Superettan. Nästa säsong blir det derby mot BOIS, jippiii.

Jag följer med glädje ”Allt om HIF” här på nätet, även om HD snott namnet.

Det är en fröjd att läsa artiklarna som i flesta fall är skrivna av Martin Klinteberg. Då kan man mellan raderna förstå att här finns det framtidshopp och en positiv framtoning av vår förening. Nu samlar vi krafter 2018 och låter det bli HIF:s år.

Så här är det att bo i fiendeland, ibland är det kul…

Krister Andersson

Reklamare och konstnär.

www.kason.se

post

Gott och blandat

Nyförvärv, europaspel och en kommande sportchefsroll. Här har ni lite gott och blandat från de senaste dagarna i HIF-sfären

Bosmanspelaren Mohammed Abubakari lämnade Häcken och har på senare tid kopplats ihop med HIF och en rad andra klubbar. Den 31-årige, defensiva mittfältaren, ses rimligtvis som en ersättare till Edwin Gyimah som troligtvis återvänder till Sydafrika.

***********

Östersund är första svenska klubb på 10 år att ta sig till ett Europaslutspel. Senast det hände var 2007-08, och då var det HIF som åkte ut mot PSV Eindhoven i Uefacupen.

Vilket lag vi hade förresten. Spelare som Adama Tamboura, Henrik Larsson, Marcus Lantz och Joel Ekstrand för att nämna några. Även tre spelare från dagens HIF deltog – Christoffer Andersson, Andreas Landgren och en ung bänknötare i form av Pär Hansson. HIFs mål gjordes av fd Roma försvararen Leandro Castan…

***********

— I och med att jag har spelat på Superettannivå nu så vill jag spela på den här nivån även framöver. Men sedan vet ju alla att en lång skada påverkar, det handlar om vem som vill satsa på en. Jag vill spela så högt upp som möjligt, men det viktigaste är att det är i en bra miljö.

Orden kommer från den förre HIFaren, Yontahan Getachew, som den senaste säsongerna tillhört seriekonkurrenten IK Frej Täby. I förra veckan stod det dock klart att det inte blir någon förlängning utan nu måste 20-åringen söka sig till en ny klubb. Efter att ha fått sin tidiga fotbollsfostran i Ekhagens IF och Husqvarna FF gick flyttlasset till Helsingborg som 15-åring. Det blev dock inga allsvenska minuter i Helsingborg. Mittfältaren höll istället till i vårt akademilag som spelade i division 2.

Enligt Getachew var det inte ens nära att teckna ett A-kontrakt med HIF som, på den tiden, lirade Europa League och hade sin kanske starkaste trupp under 2000-talet. Vart karriären nu fortsätter återstår att se…

**********

Morgondagens medlemsmöte ser ut att bli allt mer intressant när nu HD går ut med uppgifterna om att klubben avvaktar med att tillsätta en ev sportchefstjänst. Detta skall tydligen ingå i det paket man förberett för att kunna locka hem Andreas Granqvist med efter sommarens VM i Ryssland. Granens kontrakt, med Krasnodar, löper ut vid halvårsskiftet men med den nytändning och framgång som den förre HIFaren fått uppleva under våren så har han inte stängt dörren till fortsatt spel i någon annan utländsk klubb.

Närmast tillhands finns ju möjligheten att bo i Helsingborg men spela i tex FC Köpenhamn. Rent ekonomiskt har HIF inget att sätta emot den danska storklubben men med ett erbjudande om en roll som spelande sportchef så lär Granen fått lite att fundera över de kommande månaderna. I mina ögon en lysande lösning av HIF för en större vinnarskalle, och ett större HIF-hjärta lär man få leta länge efter…såvida inte Ardian Gashi är sugen på en återkomst…

************

Tänkte vi skulle avsluta texten med en smått osannolik bild från 2014.

Samtliga HIF:s fyra senaste tränare – från 2012 till i dag – på en och samma bild.

Jag väljer att kalla bilden ”Början på förfallet”. Det verka nämligen som att alla utom PeO visste vad som väntade de närmsta säsongerna. Å andra sidan så kan vi förhoppningsvis bara gå framåt under de kommande åren…

Vi ses på Jacob Hansens Hus imorgon!

post

”Det kändes väldigt bra att vinna ett SM-guld med HIF”

År 1981 debuterade en 17-åring vid namn Roland Nilsson i A-laget. Med tiden blev ”Rolle” ett av de stora namnen i svensk fotbollshistoria. En landslagslegendar som fått både bragdguld och guldbollen. Numera fostrar han blivande A-landslagsmän i Sveriges U21-landslag. Sin aktiva karriär avslutade han i Gais 2006 – men, inom svensk fotboll,  är han alltid förknippad med både HIF och IFK Göteborg.

Roland Nilsson, som föddes i Helsingborg 1963, inledde sin fotbollskarriär i HIFs pojklag redan 1975. Även om det blev spel i Bergandy innan han hamnade i HIF väljer Rolle alltid att hänvisa till HIF som sin moderklubb. Det var liksom där det började på riktigt.

A-lagsdebuten kom, mot Jönköping, 1981 och redan i debuten målade Rolle och en ny stjärna tändes på HIF-himlen. Det blev dock bara två år under hans första repa i A-laget. 1983 värvades nämligen högerbacken ( det var faktiskt i Göteborg han skolades om från anfallare till försvarare) till Göteborg, efter en lyckad insats i HIFs jubileumsmatch mot just IFK, som då börjat bygga det lag som skulle bli så framgångsrika i UEFA-cupen (ungefär motsvarigheten till dagens Europa-league).

Han spelade sex år i IFK innan han drog till England och Sheffield Wednesday. Därifrån återvände han till HIF under tre perioder till under sin 19-åriga karriär (1992, 1994-1997 samt 1999-2000)

Rolle är en av Sveriges meste landslagsmän någonsin med 116 landskamper. Han gjorde två VM (1990 och 1994) och två EM (1992 och 2000). Nilsson spelade hem tre SM-guld med IFK Göteborg och en Uefa Cup-titel. Han vann även ligacupen i England med Sheffield Wednesday. 1994 belönades han med Bragdguldet genom VM-bronset. Två år senare fick han, under sin period i HIF,  guldbollen. Sista åren i karriären var han en spelande tränare i först Coventry och sedan GAIS. Efter det har han haft hand om Malmö och FC Köpenhamn med SM-guld 2010 som största merit.

Många minns kanske Rolles straffmiss i IFK Göteborgs klassiska europacupmatch mot FC Barcelona 1986. Nilsson repade sig dock så småningom, slog in en straff för Sverige i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994, och var i slutet av karriären Helsingborgs IF:s ordinarie straffläggare

I landslaget var han ordinarie högerback under många år, från slutet av åttiotalet till år 2000, då Nilsson slutade sin karriär (dock kom han att göra inhopp i de klubbar han tränade därefter och han spelade bla för GAIS i det allsvenska kvalet mot Landskrona BoIS 2005) och gjorde ett sista inhopp i allsvenskans sista omgång 5 november 2006 då GAIS mötte Gefle IF borta (2-2).

Även i England är Nilsson fortfarande ihågkommen som en stor spelare. Precis som i HIF blev det fyra perioder i England med tiden i Sheffield Wednesday, under första halvan av nittiotalet, som höjdpunkt. Efter avslutad fotbollskarriär i HIF skulle Rolle Nilsson tillträda som sportchef i klubben men Coventrys tränare Gordon Strachan övertalade honom att ännu en gång flytta över till de Brittiska öarna. Under sina år i England fick Rolle Nilsson det inte så lite förpliktigande smeknamnet ”The Legend” för sin enastående fysik, sin proffsiga attityd och, inte minst, för sina egenskaper som spelare.

Den 11 oktober 2007 stod det klart att Roland Nilsson, inför säsongen 2008, skulle ta över som tränare i Malmö. Eftersom han då hade ett år kvar på sitt kontrakt med GAIS köptes han loss för två miljoner kronor. Kontraktet med Malmö skrevs på 4 år. De första två säsongerna slutade laget sexa respektive sjua i allsvenskan. Men den tredje säsongen gick det desto bättre för klubben när Nilsson vann sitt första SM-guld som tränare och fjärde totalt.

Den 1 april 2011 offentliggjorde den danska klubben FC Köpenhamn att Nilsson skulle ta över som chefstränare. Rolle hade kontrakt med Malmö FF till november 2011 och en liknande situation med ett utköpande från kontraktet som mellan övergången från GAIS till MFF kom till stånd. Den 9 januari 2012, efter endast sex månader hos FCK, och trots att laget då ledde Superliga, fick han sparken.

Efter några år, som scout för Svenska Fotbollsförbundet klev Rolle, 2014, in som förbundskapten för P16-landslaget. Inom förbundet har han sen jobbat sig uppåt i hierarkin och numera är det , den förre HIFaren, som leder det svenska U21-landslaget.

Rolle har ofta sagt att mästartiteln i allsvenskan är hans största HIF-minne, och att han blev korad till klubbens främste spelare under 90-talet. Detta baserades, inte minst, på då han återvände en fjärde gång , 1999, lagom för att uppleva två höjdpunkter:

SM-guldet samma år och Champions League 2000 med skrällarna mot Inter, 1-0-segern hemma och 0-0-miraklet borta, med målvakten ”San Siro-Sven” Andersson i huvudroll.

I samband med att föreningen fyllde 100 år så blev Rolle intervjuad i HD gällande sin tid i klubben och, inte helt oväntat, kom sista vändan i HIF på tal:

”Det kändes väldigt bra vinna ett SM-guld med HIF. Att därefter spela i Europa på högsta nivå var också fantastiskt. Jag hade skaffat mig ledaregenskaper tidigt, både i Sheffield, Coventry och under min första vända i HIF, så det var ganska naturligt att jag tog på mig den rollen som en ledargestalt.”

Namn: Roland Nilsson

I HIF: 1981-1982, 1992 (fem matcher), 1994-1997, 1999—2000.

Matcher i HIF: 186.

Övriga klubbar: IFK Göteborg, Sheffield Wednesday, Coventry, Gais.

Landskamper: 116.

Meriter: Guldbollen 1996, VM-brons 1994, Uefacupmästare 1987 (med IFK Göteborg), Ligacupmästare 1997 (Med Sheffield Wednesday) SM-guld 1999 (med HIF)

Aktuell: Som förbundskapten för det U21-landslag som tar emot Malta, på Olympia, den 10 Oktober kl. 18.45

Källor: HD, Wikipedia, Expressen

post

Finnbogason – ”Självklart följer jag hur det går för Helsingborg”

Augsburgs isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i en exklusiv intervju med SvenskaFans.com om varför Bundesliga är hans favoritliga, sin relation till Helsingborgs IF och varför Lars Lagerbäck är större än presidenten på Island.
 
 
Strax nordväst om München hittar vi i tyska mått mätt ”lilla” Augsburg – vars största fotbollsförening sedan sex år tillbaka huserar i Bundesliga. Mot alla odds har klubben lyckats hålla sig kvar i den tyska fotbollens finrum, och för inte mer än två år sedan spelade man i Europa League där man tog sig vidare till sextondelsfinal mot det senare finallaget Liverpool.
 
 De senaste säsongerna har dock varit kärva och hotet om nedflyttning har ständigt funnits runt hörnet. Inför årets säsong var det rekordmånga som tippade att Augsburg kommer åka ur Bundesliga och det var en allt annat än flygande start man fick i lördagens premiär när man gick på pumpen borta mot den förmodade bottenkonkurrenten Hamburger SV.


 
 Efteråt träffade undertecknad lagets isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i den mixade zonen – som resultatet till trots känner sig hoppfull.
– Naturligtvis är det en besvikelse att vi förlorar. Vi dominerar mer eller mindre hela matchen bortsett från deras första tio minuter. Det enda vi inte gjorde var mål, så det måste vi jobba på. Men absolut finns det positiva saker att ta med sig.
 
Känner du dig nöjd med lagprestationen?
– Jag måste säga att det inte är ofta du är nöjd efter en förlust, men på det sättet vi spelade i dag där vi dominerar på bortaplan mot Hamburg är jag ändå det. De försökte bara med långbollar och kontringar hela tiden men lyckas sällan, så det visar att vi gör något rätt. Men vi saknade inläggen och passningarna som ska leda till målchanser, så det är något vi måste arbeta på under veckan.
 
Hur ser du på din egen insats?
– Den var väl okej. Jag försökte skapa målchanser men fick inte så mycket att jobba med. Jag väntade hela tiden på att få bollen så att jag kunde försöka skapa något, men det var inte ofta den nådde fram.
 
 Den 28-årige anfallaren har varit en del av Augsburg sedan i februari förra året och är en av lagets viktigaste spelare – om inte den viktigaste. Det är han som förväntas göra målen och pressen är således stor på honom, vilket han är van vid.
– Jag sätter alltid press på mig själv att göra mål och har gjort det i varje lag jag spelat för, så det här är inget nytt för mig. När du spelar som anfallare för ett lag som Augsburg måste du jobba hårt och försöka hjälpa laget så mycket som möjligt. Egentligen är det bara en bonus om du gör mål, men jag hoppas givetvis snart få göra det.
 
 Snacket om att Augsburg väntas degraderas är inget islänningen lägger någon större vikt vid, utan menar på att laget är väl medvetna om att en tuff säsong väntar.
– Varje säsong är det samma visa om att vi är favoriter till att åka ut. I de flesta matcherna är vi underdogs och det är en situation vi är medvetna om, speciellt nu när två starka lag i Stuttgart och Hannover kommit upp. Så det kommer bli en väldigt tuff säsong och vi måste vinna matcher som den i dag, och det kommer vi göra också.
 
 Under sin karriär har han spelat i bland annat Belgien, Holland, Spanien och på Grekland. Ändå håller han Bundesliga som sin personliga favoritliga och menar på att tiden i Tyskland varit hans bästa i karriären.
– Jag älskar verkligen Bundesliga. Fotbollen är världsklass här och atmosfären likaså. I många bortamatcher spelar vi inför 50–60 000 åskådare, vilket är helt otroligt. Jag gillar verkligen allt med landet och fotbollen, det passar mig riktigt bra. Jag har erfarenheter från många andra ligor, men det är i Bundesliga jag verkligen trivs bäst och känner mig mest hemma i. Tempot är högt med många tuffa dueller, så det är en fantastisk liga att spela i.


 
Förutom Bundesliga och La Liga har Finnbogason även spelat i Allsvenskan då han under fem månader 2012 representerade Helsingborgs IF. Trots att det är fem år sedan dess håller han fortfarande koll på hur det går för sin gamla klubb.
– Självklart följer jag hur det går för Helsingborg. Jag har fortfarande många bra vänner där, som Christoffer Andersson, Erik Edam och Mattias Lindström som jag emellanåt pratar med. Jag hoppas verkligen de snart återvänder dit de hör hemma.
 
Om du ska jämföra Allsvenskan med Bundesliga, vad finns det då att säga?
– Det är en svår fråga. Det var längesedan jag spelade där och mycket har hunnit förändras både i ligan och i Helsingborg. Här är det mer tempo och mer kraftfulla spelare. Du måste kämpa och springa mycket mer här, så det är väl de största skillnaderna. Men det är samma sak om du jämför till exempel den holländska ligan med Bundesliga. Det är stora skillnader.
 
 Under förra sommaren var Finnbogason en del av det Island som skördade enorma framgångar under EM i Frankrike. Förbundskapten Lars Lagerbäck hyllades till skyarna efteråt, och anfallaren är inte förvånad varför.
– Han är större än presidenten på Island. Han har fått ett väldigt bra rykte, men jag tycker det är normalt när man som utländsk tränare når sådana framgångar med ett så litet land som Island. Aldrig tidigare har Island varit så bra som under hans ledning, så han förtjänar sin höga status.


 
Är han den bäste tränaren du någonsin haft?
– Svårt att säga. Alla tränare är olika och jag har haft många bra, men absolut skulle jag vilja säga att han är en av de bästa.
 
“Filip Wollin är en 24-årig frilansjournalist uppväxt i Ystad med fäbless för tysk fotboll. Lever sedan ett år tillbaka som digital nomad med Berlin som nuvarande hemstad. Skriver huvudsakligen på SvenskaFans.com i egenskap av centralredaktör och hörs varje vecka i Bundesligapodden – enda svenska podcasten som behandlar den tyska fotbollen.”

post

Jordan Larssons Nijmegen nedflyttade

Om Pär Hansson kunde avsluta säsongen som Holländsk mästare så blev proffsäventyret en rejäl besvikelse för Jordan Larsson. Idag stod det klart att Nijmegen trillar ur högsta serien.

I Januari valde Jordan Larsson att lämna HIF för spel med holländska NEC Nijmegen. Bakom lämnade han en jobbig säsong som, trots att Jordan tillhörde de främsta i HIF, innebar degradering till Superettan och en stökig avslutning i kvalmötet med Halmstad. Ett sargat självförtroende skulle få sig en skjuts i ett holländskt mittenlag i Eredivise.


Efter en katastrofal säsong så stod det dock klart att Nijmegen skulle behöva kvala sig kvar i högsta divisionen. Kvalet började bra då laget slog ut Emmen med sammanlagt 4-1. Men när det helt avgörande dubbelmötet med Breda stod för dörren tog det stopp för Jordan & co. 

0-1 i första mötet men ändå fördel av hemmaplan inför returen. 1-1 i paus och nog trodde de flesta att Nijmegen skulle fixa detta. En utvisning och tre mål senare innebar 1-4 på resultattavlan och därmed spelar klubben i andra divisionen kommande säsong. Om det blir med Jordan Larsson i laget eller inte återstår att se?


Anfallaren har mest hållt till i reservlaget och sammanlagt har det blivit tre matcher i A-laget. Dessutom har målen uteblivit och om klubben är beredda att satsa på svensken eller inte lär vi få veta inom en snar framtid.

post

Hjärta eller pengar?

Glöm Thern, Hamad, Nielsen, Källström och allt annat vad anses vara klassvärvningar. Landar HIF Pär Hansson så säkrar man även titeln ”Årets Mest Målinriktade Värning”. För visst är målisen från Vejbyslätt detsamma som ett klockrent statement att det ska spelas Allsvensk fotboll, på Olympia, nästa år!

Nu ska vi givetvis inte ropa hej då inget är klart men Tomas Nilsson, på HD, brukar ha bra på fötterna innan han ens skulle yppa ett ord om en ev övergång av detta slaget.

– Självklart har vi kontakter med Pär Hansson. Det är klart att en HIF-spelare där ute i proffslivet som kan tänkas bli en hemvändare är intressant för oss. Det är ingen tvekan om den saken, säger HIF:s ordförande Krister Azelius till HD.

Pärs karriär inom fotbollen började i Vejbyslätt IF. Under säsongen 2008 var han utlånad till Ängelholms FF i Superettan för att utvecklas och få speltid. Han spelade samtliga 30 seriematcher för laget. Säsongen 2009 var Hansson tillbaka i Helsingborgs IF och spelade snabbt till sig en ordinarie plats mellan stolparna.


2011 var han en starkt bidragande orsak till att klubben bla vann SM-guld och målvakten spelade även till sig en plats i landslaget. 30-åringen lämnade HIF 2015, för spel i Feyenoord, och kan numera titulera sig Holländsk mästare.

Tidigare i veckan bekräftade både Pär Hansson och den holländska mästarklubben Feyenoord att den svenske målvakten lämnar klubben efter 1,5 år. Nu verkar alltså kampen, om målvaktens tjänster, stå mellan HIF och Hammarby. Med tanke på våra ekonomiska förutsättningar – mellan hjärta och pengar!

Frågan är om en av klubbens främsta i modern tid åter drar på sig HIF-tröjan redan i sommar? Om så blir fallet så kan klubben stoltsera med en av säsongens främsta värvningar inom Svensk fotboll. Och visst blir det en tydlig signal att man definitivt siktar på en snabb återkomst till högsta serien.