post

Sverige åker till Ryssland med Granen och Krafth

För några minuter sedan presenterade förbundskapten Janne Andersson Sveriges trupp till VM i Ryssland. Som väntat fick HIF med två spelare med anknytning till klubben

Det är alltså Sveriges första VM på 12 år. Ett VM-deltagande som besannades tack vare en playoffseger mot självaste Italien. Ett playoff som man tillskansade sig via en andraplats i kvalgruppen bakom Frankrike och före Nederländerna, Bulgarien, Vitryssland och Luxemburg.

I förrgår spelade han sin sista match med Krasnodar och ”Granen” hyllades rejält. Nu väntar en flytt hem till HIF. Lagkaptenen är så klart given i VM-truppen och har varit en av Sveriges viktigaste spelare i kvalet

För Emil Krafth har tiden i Bologna varit upp och ner den här säsongen och ett klubbyte var på väg redan i vintras. Men försvararen spelar alltid när Lustig är skadad och uttagningen kom knappast som en överraskning

En annan helsingborgare, dock utan HIF-anknytning, är Swanseas Martin Olsson. Åkte ur Premier League efter en säsong där laget haft mycket skador. Olssons prestationer har dock varit hyfsat bra och frågan är om han inte lär försöka få till ett klubbyte nu? Blir backup till Ludwig Augustinsson i Blågult

post

Skula och Alfred till VM

Under fredagen presenterade Island den trupp av spelare som i sommar ska representera landet på VM i Ryssland. Där fanns dock ingen Andri Runar Bjarnason men väl två fd HIF-profiler

Även om där fanns förhoppningar om att få se Andri Runar Bjarnason i VM så får vi vara realistiska och inse att spel i Superettan inte klassas speciellt högt när Islands trupp offentliggjordes. I konkurrens med anfallare från bla PSV och Rostov stod sig vår anfallsstjärna slätt.

Men det innebär inte att den isländska truppen helt saknar HIF-anknytning då både Alfred Finnbogason och Olafur Skulason fick en plats i laget. Noterar att även Arnor Smarason, numera Hammarby, hamnade utanför truppen.

Island har lottats in i en tuff grupp med Argentina, Kroatien och Nigeria och det kommer att krävas en ny bragdartad insats för att landet ska ta sig vidare.

Truppen i sin helhet:

Målvakter: Hannes Thór Halldórsson (Randers), Rúnar Alex Rúnarsson (Nordsjælland), Frederik Schram (Roskilde).

Backar: Ari Freyr Skúlason (Lokeren), Hördur B. Magnússon (Bristol City), Ragnar Sigurdsson (Rostov), Kári Árnason (Aberdeen), Hólmar Örn Eyjólfsson (Levski Sofia), Sverrir Ingi Ingason (Rostov), Birkir Már Sævarsson (Valur), Samúel Kári Fridjónsson (Valerenga).

Mittfältare: Gylfi Sigurdsson (Everton), Aron Einar Gunnarsson (Cardiff City), Emil Hallfredsson (Udinese), Birkir Bjarnason (Aston Villa), Jóhann Berg Gudmundsson (Burnley), Ólafur Ingi Skúlason (Karabukspor), Arnór Ingvi Traustason (Malmö), Rúrik Gíslason (Sandhausen).

Anfallare Alfred Finnbogason (Augsburg), Björn Bergmann Sigurdarson (Rostov), Jón Dadi Bödvarsson (Reading), Albert Gudmundsson (PSV).

post

HIFare i världen

Då var det dags att se hur det går för några av våra gamla HIFare i deras nuvarande lag. Nedan följer en kortare summering av insatserna under helgen.

Rasmus Jönsson var återigen utanför truppen när hans Odense förlorade mot Sönderjyske med 0-2.

Markus Holgersson fick se matchen från bänken när hans Lorca vann med 1-0 mot Gimnastic. Med fem matcher kvar så ligger Lorca 10 poäng under nedflyttningsstrecket!

Edwin Gyimahs Bidvest vann med 3-2 mot Amazulu. Edwin spelade hela matchen. Bidvest är regerande mästare men lär få nöja sig med en mittenplacering denna säsongen

Andreas Granqvists Krasnodar ska spela match ikväll mot SKA-Khabarovsk.

Suprise Ralanis och Matthew Rusikes Cape Town City FC vann med 1-0 mot Orlando Pirates. Ingen av de två var med i truppen

Abdul Khalili spelade hela matchen mot Sivasspor. Dock hjälpte det inte Genclerbirligi som förlorade med 0-1.

Loret Sadikus Kasimpasa förlorade med 1-4 mot Fenerbache. Loret spelade hela matchen som defensiv mittfältare.

Olafur Skulason var inte med i truppen när hans Karabükspor förlorade med 0-5 mot Göztepe. Karabükspor är redan nedflyttningsklara och vad det innebär för den förre HIFaren återstår att se.

Atiba Hutchinsons Besiktas förlorade med 0-2 mot Galatasaray. Atiba var skadad och deltog inte.

Lalawele Atakoras Adana Demirspor vann med 1-0 mot Altinordu. Med en omgång kvar har Demirspor inget att spela för utan är klar för spel i TFF 1.Lig även kommande säsong.

May Mahlangu och hans Dinamo Bukarest spelar ikväll.

Alexander Kacaniklic var inte med i truppen när Nantes förlorade, 0-2, mot Lyon. Att Kacaniklic inte har någon framtid i Nantes blir rätt tydligt med tanke på att han inte spelat en enda minut sedan 11 Februari

Ema Boateng blev inbytt i den 80:e minuten när hans LA Galaxy förlorade mot NY Red Bulls med 2-3.

Alejandro Bedoyas och David Accams Philadephia spelade båda från start i vinstmatchen mot DC United, 3-2. Bedoya spelade hela matchen med Accam blev utbytt i den 82:a minuten.

Emil Krafth fick från sin bänkplats se sitt Bologna förlora med 1-2 mot Milan. Senast Krafth fick 90 minuter var 18:e Februari och den uteblivna speltiden lär knappast gynna högerbacken i sommarens VM-slutspel

McDonald Mariga spelade hela matchen när hans Real Oviedo förlorade mot Numancia med 0-3.

Jere Uronen fick från bänken se sitt Genk spela 1-1 mot Club Brugge.

Alexander Gerndt började på bänken för sitt Lugano mot St Gallen. Han kom dock in i den 79:e minuten och assisterade till Luganos 2-0-mål. Matchen slutade 2-1.

Victor Palsson spelade hela matchen som mittback när hans Zürich spelade 3-3 mot Sion.

Alfred Finnbogason spelade från start för andra matchen i rad efter en längre tids skadefrånvaro. Han spelade 76 minuter i 2-2 matchen mot Hertha Berlin.

Arka Gdnya förlorade mot Piast Gliwice med 1-5. Fredrik Helstrup spelade hela matchen.

Tomer Chencinski var tillbaka på bänken när hans Shamrock Rovers spelade 0-0 mot Derry City.

Joseph Baffo är fortsatt skadad och lär inte vara delaktig när hans Braunschweig spelar mot Nürnberg ikväll.

Andreas Linde stod i mål när hans Molde förlorade mot Odds BK med 0-1.

Rafael Porcellis EC Sao José vann med 2-1 mot Mogo Mirim

Tarmo Neemolo fanns inte med i truppen när hans Paide Linnameeskond förlorade Flora Tallin med 0-2.

post

”Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden”

När jag var 11 år gammal så blev jag ”röd”. Året var 1983 och den 30-årige anfallaren, Thomas Sjöberg, hade valt att skifta Malmös blåa tröja till den, betydligt vackrare, röda med Länsförsäkringarnas stora logga på magen. Det här var stort på så många sätt…

Själv hade jag följt anfallaren sedan VM i Argentina 1978. Sverige hade gjort en svag VM-turnering men hade ändå lyckats göra mål på Brasilien. Det skulle bli lagets enda i det VM-slutspelet men att det var en skåning som fick sätta dit den kändes ända in i hjärtat och sedan den dagen så var det Thomas Sjöberg som skulle gestaltas när man lirade boll med kompisarna på raster och efter skolan. Året innan han skrev på för HIF hade vi dessutom avslutning med det lokala laget, Rydebäcks IF, och som vanligt höll man tillställningen på Träffpunkten. Som sig brukligt så bjöd klubben alltid in någon speciell spelare som skulle agera prisutdelare för oss i smålagen. Förväntan låg i luften när dörren in till lokalen plötsligt rycktes upp och spelaren klev in i den smockfulla lokalen. Jag minns det nästan som igår hur han plötsligt stod där. Bruna loafers, blåjeans, en skjorta med uppkavlade ärmar, solglasögon och en jacka ledigt slängd över armen. Min idol – den fantastiske Thomas Sjöberg!

Mina föräldrar är båda från Malmö även om min mor föddes under familjens sommarvistelse i Halmstad. Något som jag, numera, är mån om att påpeka då man, med tanke på var sympatierna ligger, gärna försöker undvika att skylta för mycket med sin härkomst. Annars handlade en stor del av min uppväxt om Malmö och de otaliga besöken som gjordes på träningsplanerna, omklädningsrummen och på läktaren i den numera tömda Malmö Stadion. Farfar var busschaufför och satt bakom ratten under matchdagarna. Av någon anledning så var Stadion alltid slutstation och några minuter in i den andra halvleken så stod alltid dörrarna öppna så att man kunde, utan att behöva betala, kliva in i kurvan på Malmö Stadion för att följa den sista halvleken av matchen. Det var också skådeplatsen för min första match utanför TV-soffan. Året var 1980 och Malmö tog emot Mjällby på ett soligt Stadion. Hemmalaget vann, med 1-0, inför över 18 000 åskådare men något mål fick jag aldrig se. Det hade en annan blivande HIFare, Tore Cervin, redan gjort i den 35:e minuten. Däremot fick jag, för första gången, se Thomas Sjöberg i verkligheten och det räckte mer än väl för mig.

Vi hade precis lämnat 70-talet bakom oss och för HIFs del så var inte heller det kommande årtiondet någon munter period. Samtidigt som Malmö hade skördat framgångar, med en finalplats i Europacupen, så harvade HIF i de lägre divisionerna. Det var sällan man lyckades dra några större publikskaror och på den tiden handlade det knappast om förköp av biljetter utan hade man inget bättre för sig på matchdagen så kunde man alltid hänga med pappa på Olympia för att kika på Division 2 fotboll. Den gamla träläktaren kände jag väl till och likaså de svarta löparbanorna som omgav planen. Men det närmsta jag kommit Olympia var när man, årligen, förlagt Skol-OS på platsen och man kunde sitta under tak och äta på sin medhavda matsäck. Så kom 1983 och HIF, med tränaren Thomas Borg bakom spakarna, skulle plötsligt ställa hela min fotbollsvärld på ända.

Trots att klubben låg i Division 2 Södra, och spelade mot lag som Oddevold, Karlskrona, Grimsås och IFK Malmö, så började intresset för klubben åter öka. Anledningen stavades S-J-Ö-B-E-R-G! Plötsligt dök det upp 3-4000 åskådare på matcherna (över 10 000 i derbyt mot BoIS) men allt eftersom resultatet uteblev så var man snabbt nere på en 1500 igen när sommaren gick över i höst. Nu spelade detta ingen större roll. Det spelade inte heller någon större roll att klubben fortsatte harva i division 2 eller att Thomas Sjöbergs sejour, i HIF, bara blev tvåårig. Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden. En fd storklubb som, numera harvade i de lägre divisionerna, med spelare som jag lärde mig namnen på så jag kunde rabbla dem i sömnen. Det blev otaliga tillfälle som man hängde utanför omklädningsrummen till den gamla läktaren. Autografblocket fylldes med namn som Zoran Kacaniklic, Sven-Åke Landgren, John Cooper, Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson och Birger Johansson för att nämna några.

1986 åkte HIF återigen ner i division 3 och nu skiftades motståndet ut till mer exotiska lag som Warta, Strömstad, Åsa och Hittarp. Men vad gjorde det? Plötsligt kunde man även noteras för sin första bortamatch efter att man hängt, med pappa, ute vid Laröds IP och sett favoritlaget vinna med uddamålet (2-1) inför drygt 2000 åskådare (Hittarp vann dock på Olympia med 3-1)

Kommande säsong påbörjade, den legendariske tränaren,  Bosse Nilsson sin resa med HIF men det dröjde till 1989 innan klubben gick upp i division 2 igen och etablerade sig som ett topplag där. Då med bland andra Mats Magnusson och Henrik Larsson spelandes i laget. 1993 var Helsingborgs IF tillbaka i Allsvenskan och 1999 blev det SM-guld för första gången sedan 1941. Sen har det bara rullat på. Att HIF, numera, återfinns i Superettan är inget som egentligen spelar någon roll. Visst kan man sakna den Allsvenska toppstriden och Europaäventyren men, tids nog när klubben är redo, så är vi tillbaka i Svensk fotbolls finrum.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Att jag blev ”röd” 1983 har jag aldrig ångrat. Jag minns alla fantastiska derbyn mot Malmö FF. Jag minns tårarna på Rambergsvallen och euforin på Ullevi och Knutpunkten. Fått uppleva Petar Puacas debut i ett sommarsvalt Kalmar men även hur en okänd Alvaro gjorde två mål mot FCK och påbörjade sin resa i Världens Vackraste Förening. Jag har fått uppleva uppgång och fall, slitits mellan hopp och förtvivlan, och haft Björn Helgesson spelande ”På Gator Röda Och Blå”, i valsversion, på mitt bröllop. Med andra ord så finns det få saker som gett mig så mycket glädje som att få tillhöra den röda familjen. Även om bortamatcherna numera är lätträknade och, en del, av den magiska känsla som omgav det gamla Olympia är borta så finns det ingenting som får mig att släppa kärleken till klubben.

Oavsett vem som kommer och går så kommer HIF alltid bestå och det finns aldrig någon som är större än klubben själv…förutom möjligtvis Thomas Sjöberg då…

Vi ses på Olympia!

Thomas Sjöberg föddes i Helsingborg 1952. Som 11-åring började han spela fotboll i Eskilsminne innan han, som 22-åring lämnade för spel med Malmö FF. Efter bla proffsspel i USA så kom han till HIF 1983. Karriären avslutades, i Lunds BK, 1986. Sjöberg noterades för 58 matcher (20 mål) i den röda tröjan och representerade även Sverige i 45 landskamper under perioden 1974-81

post

Stuart Baxter ”…det hade varit både ärofyllt och smickrade om klubben hade velat ha mig igen”

För många HIF-supportrar är Stuart Baxter fortfarande ett populärt namn. Förutom ett år som spelare så tränade han klubben under två säsonger i början av 2000-talet. Numera befinner sig skotten i Sydafrika där han, sedan 2017, åter leder landets A-landslag i jakten på framgång. AOH fick en pratstund med vår förre tränare som fortfarande har en stor kärlek till HIF och följer laget så fort tid ges

Det är eftermiddag i Kapstaden när jag får tag i Stuart som precis har avslutat ett möte med fotbollsförbundets president Danny Jordaan. Sedan mitten på förra året så kan, den förre HIFaren, enbart koncentrera sig på landslagsfotbollen men annat var det när återvände, som förbundskapten, i Maj 2017. Då var han fortfarande anställd som tränare, för SuperSport United, och körde alltså två parallella jobb under några månader. Förutom en avstickare, till turkiska Genclerbirligi 2015, så har Sydafrika varit Baxters hemvist sedan 2012. Numera återfinns även han son, Lee Baxter, i landet där han verkar som huvudansvarig för målvaktsträningen i sydafrikanska storklubben Kaizer Chiefs. Men huset, i Strandbaden utanför Höganäs, har familjen kvar och där har också 64-åringen sin fasta mittpunkt i ett annars kringflackande fotbollsliv.

Under din spelarkarriär så kom du, i slutet av 70-talet, till Sverige och spelade i både BoIS och HIF. Du hann även med någon säsong i Örebro innan du la skorna på hyllan. Hur ser du tillbaka på den perioden av ditt liv?

-Fotbollsmässigt väldigt roligt! Jag kom från den traditionsbundna Engelska fotbollen med inställningen att Vi kan fotboll! Här möttes jag av en helt annan typ av upplägg. Min fysiska spelstil hade imponerat på HIFs dåvarande tränare Brian Birch och jag blev den första engelsmannen som kom hit. De flesta brittiska spelare som begav sig utomlands hamnade i USA osv. Men här kunde jag lära mig ett nytt språk och möta en ny kultur. Jag stannade drygt två säsonger. Först under Birch och när han fick sparken så klev Bert Ohlsson in istället. Efter det så begav jag mig hemåt och hann med en vända i såväl Australien som USA innan jag rundade av karriären tillbaka i Sverige.

Stuart Baxter firar ett av sina mål under sin tid i HIF. Här är det Hässleholm som står för motståndet och året är 1977 Foto: Carlotta

En roligt minne, från tiden i HIF, var ju att min pappa också dök upp i Helsingborg. Han hade precis lämnat Aston Villa och Råå valde att plocka in honom som tränare. Snacka om övergång! Minns att vi mötte dem, dock efter att pappa precis flyttat tillbaka till England, och jag gjorde två mål. Den förlusten innebar att Råå åkte ur serien och jag fick några gliringar och blev kallad ”Råå-dödare”

Några speciella minnen från åren som spelare i HIF?

-Jag minns att vi hade väldigt många duktiga spelar som tex Mats Johansson och Olle Skoboue. I England hade jag vant mig vid långbollar och hårt spel men när jag kom till Sverige, och HIF, så handlade det mycket mer om teknik. Det fanns en tysk mentalitet över det hela. Här kom jag från England, med alla sina heltidsproffs, och möttes av ett gäng halvproffs som hade bra mycket proffsigare attityd än vad jag varit van vid. I England så drog man till puben direkt efter matchen och spelarna både krökade och rökte. Här förberedde man sig på ett proffsigt sätt och hade en grym inställning när väl matchen blåstes igång.

Generellt har jag alltid tyckt att fotbollen, I England, mer handlat om underhållning än om taktiskt kunnande. Man hade inställningen att man var bäste i Europa och kämpade så in i helvete oavsett om det gällde en målchans eller om det gällde att undvika att bollen gick över sidlinjen. Numera har man ju förstått att allt handlar om hur man organiserar sig och inte lika mycket om att kämpa. Under min tid som förbundskapten, för Finland, så träffade jag den gamle storspelare Fernando Hierro. Han berättade att man, redan i unga åldrar, fokuserade på att jobba med tekniks detaljer. Kanske var det inte så konstigt att England blev rejält frånsprungna under 80-90-talet?

Även under din tränarkarriär så har du spenderat en del perioder i Sverige. Örebro, AIK, HIF och Halmstad har haft Stuart Baxter som tränare. I vilken klubb kände du dig som mest hemma och vilken av klubbarna ligger dig varmast om hjärtat i dag?

-Helsingborg har alltid varit min bas och när jag kom till HIF så kände det verkligen som att jag kommit hem. Största utmaning stod jag dock inför när jag tog över AIK. Jag kom direkt från Japan och vann ett SM-guld och fick spela i Champions League. Det kändes verkligen som att det var den mest givande perioden under mina år i Sverige. Ingen lämnar den klubben oberörd – på gott och ont!

Men att mitt hjärta finns i HIF är det ingen tvekan om. Kom på mig själv att sitta och blev förbannad när jag tittade på Arsenal-Östersund och den engelska kommentatorn menade att Östersund, med sin framfart i Europaspelet, gjort något unik för svensk fotboll. Vi gjorde för helvete samma resa med HIF! Jag hade god lust att kontakta kanalen och be dem korrigera det uttalandet. Tro mig – jag kokade i TV-soffan…

Det blev, drygt, två säsonger som tränare i HIF innan du avgick under rätt uppmärksammade former – vad var det egentligen som hände?

-Min avgång var väl egentligen inget jag bestämde över en natt utan det växte fram. Det är väl ingen hemlighet att jag inte hade riktigt samma syn på HIFs framtid som, den dåvarande ordföranden, Sten-Inge Fredin. Han gjorde ett fantastiskt jobb under sin tid i klubben med ekonomi osv med det var ständiga meningsskiljaktigheter oss emellan. Bägaren fylldes på efterhand och tillslut så kunde vi inte längre jobba tillsammans. Fredin gjorde vad han tyckte var bäst för HIF men släppte aldrig kontrollen till oss som jobbade runt omkring honom. Han var med precis överallt och det är inte det sättet jag jobbar på. Jag tycket att vi skulle rida på framgången i Europaspelet och flytta fram våra sportsliga positioner. För att kunna göra det så behövde jag fria tyglar på planen. Men Sten-Inge ville gå i en annan riktning och jag kan inte bara sälja min själ och stå och stampa. Det är inte det sättet jag jobbar på. Vi har dock en god relation idag och springer in i varandra lite då och då och då diskuteras det givetvis en del fotboll.

Att Baxter inte drog jämnt med dåvarande ordförande, Sten-Inge Fredin, var ingen hemlighet. Till slut rann bägaren över och Baxter valde att lämna klubben Foto:Bildbyrån

De flesta ser dig som en riktig världsmedborgare efter att du ansvarat för klubbar, utöver Sverige,  i bla Portugal, Japan, Norge, Sydafrika och Finland! Var är hemma för dej?

-Utan tvekan Sverige och Helsingborg! Vi har ju även ett hus, i Sydafrika, som vi snart bott lika länge i som det i Sverige men huset i Strandbaden är vårt ”andliga” hem och det är där vi känner oss hemma. Dessutom talar vi svenska hemma så hela familjen känner sig nog som svenskar.

Bortser vi från några månader i Turkiska Genclerbirligi så har du bott i Sydafrika sedan 2012. Hur ser du på de senaste åren och livet som tränare i Afrika?

-Livet i Afrika är väldigt annorlunda. Det är en verklig utmaning att jobba som tränare här. I Sverige är man väldigt priviligierade och välorganiserade. Folk accepterar läget. Mina spelare här har så otroligt mycket kaos omkring sig så ibland undrar man hur de kan fokusera på fotbollen. Inom svensk fotboll så letar vi efter kreativa spelare för att hitta det där lilla extra. I Sydafrika är det tvärtom och här måste man presentera en  paketerad logisk lösning för att spelarna skall fixa att jobba under dig. Här hade jag dock ett bra försprång, inte minst från tiden i HIF, som gjorde att jag kunde anpassa mig fortare till den Afrikanska fotbollen. Under min tid i HIF jobbade jag med en 5-6 Afrikanska spelare som Tamboura, Karekezi, Razak, Makondele osv, alla från olika delar av den Afrikanska kontinenten, så jag visste lite om hur man måste jobba med den typen av spelare. Bara i Sydafrika har vi 11 olika språk och alla drar inte jämt. Så det är viktigt att förbereda sig väl om man skall ha spelare, från flera olika nationer, att spela i samma lag. Jag har dock hittat en del ”nycklar” här som gett mig framgång och vi har kunnat vinna en del cuptitlar osv

De många afrikanska spelarna, i HIF, gav Baxter en inblick som han skulle ha nytta i sin framtida karriär. Här firar han med Razak Omotoyossi Foto: Bildbyrån

Du gör din andra sejour som förbundskapten, för Bafana Bafana, är det stor skillnad nu mot när du ledde landet 2004-2005?

-Sedan Sydafrika vann det Afrikanska Mästerskapet (1996) så har det gått stadigt neråt och jag kom in i ett landslag med dålig disciplin osv. Det måste ändras, såväl kulturellt som strukturellt, innan laget kan lyfta igen. Det är något som jag, numera, jobbar mycket med. Hungern har saknats bland spelarna då många nöjt sig med att nå PSL (inhemska högstaligan) istället för att försöka ta klivet ut i Europa. Detta har hämmat ligan något då vi saknar spelare i någon av de större europeiska ligorna. Våra bästa spelare håller numera till i Amiens (Bongani Zungu) och Brentford (Kamohelo Mokotjo) vilket vi måste försöka ändra på. Hur skall vi annars kunna förbereda våra spelare för spel mot Europas främsta spelare i tex ett VM när det aldrig fått möjligheten att mäta sina krafter mot de spelarna på klubbnivå?

Hur ser en arbetsdag ut för Stuart Baxter?

-Jag försöker undvika kansliet för befinner jag mig där så hamnar jag bara i timslånga möten med olika politiska organisationer. Istället försöker jag ta mig ut till klubbarna och titta på deras träningar och matcher samt pratat med de spelare som finns med i landslagstruppen eller står på gränsen till den. Jag befinner mig mycket i Europa och håller mig uppdaterad på unga Sydafrikanska spelare. Det blir, med andra ord, väldigt mycket resande och mycket tid hemifrån. Det är tur att jag har en förstående fru och familj som ställer upp på min arbetssituation. Å andra sidan försöker vi få umgås mycket när jag är ledig och utnyttjar verkligen att vi får en möjlighet att uppleva något unikt med att vi bor i Sydafrika. Men visst spenderar jag även mycket tid på kansliet för annars får inte vår president tag i mig och den relationen är viktigt i den sits som jag befinner mig i just nu.

Har du någon koll på svensk fotboll numera?

-Tycker nog att jag har rätt bra koll via media och TV. Sen har jag fortfarande många tränarkollegor som PeO Ljung som håller mig uppdaterad om läget. Min yngste son, Sean, har annars stenkoll på svensk fotboll så jag får bra rapporter även från hans håll. Såg bla Norrköping-HIF i cupen härom veckan och har även sett några av de andra lagens försäsongsmatcher så nog har jag fortfarande koll på svensk fotboll.

Där är ju dessutom några HIFare som dykt upp i den Sydafrikanska ligan den senaste tiden. Jag såg Matthew Rusike när han debuterade för Cape Town i cupen. Jag hade ju honom i Kaizer Chiefs och har därför haft lite extra koll på honom. Nu räckte det att han varit på planen i 60 sekunder för att han skulle leverera ett riktigt drömmål. Supportrarna, som nog inte hade lika bra koll på honom, trodde nog att man värvat en ny Ronaldo

Edwin Gyimah är en av de HIFare som numera återfinns i den Sydarfrikanska ligan Foto: Bildbyrån

Edwin Gyimah hade jag i SuperSport när jag tränade dem och han har ju återvänt till mästarlaget Bidvest. Gyimah är dock fortfarande lite oslipad och hetlevrad och drar på sig lite onödiga kort. Sen har du Bradley Ralani som, även om han inte är aktuell för landslaget, är den som kanske känns mest intressant. I Sverige var han en attraktion och kreatör och har kanske fått med sig lite av det taktiska och arbetsmässiga från Sverige. Men i den Sydafrikanska ligan har man mängder av spelare med hans teknik så här har han inte direkt stuckit ut från mängden. Nu har han bara varit här en kort tid och förhoppningsvis kan han visa vad han har lärt sig under sina åtta år i Europa framöver.

Sydafrika missade att kvalificera sig för VM i Ryssland och självklart ifrågasatte media din roll som förbundskapten. Förbundet var dock tydliga med att de hade fullt förtroende för dig?

-Jag kom in i kvalet väldigt sent och coachade samtidigt SuperSport där vi hade en väntande cupfinal. Jag fick lämna laget, under två veckor, för att förbereda landslaget för en kvalmatch mot Nigeria och sen tillbaka för att försöka förmå mitt klubblag att vinna cupfinalen. Trots den korta förberedelsen så gick allt min väg och vi vann både cupen och slog tillbaka Nigeria med 2-0.

Sen blev det tuffare och vi åkte på två, onödiga, förluster mot Kap Verde (1-2,1-2) men slog Burkina Faso med 3-1. Därmed hade vi fortfarande chansen inför mötena med Senegal. Vinner det första mötet med 2-1 men det visade sig att domaren var mutad och matchen ogiltigförklarades i väntan på utredning. Förbundet var ändå på mig och menade att vi skulle fokusera på returen för att vi säkerligen skulle tilldelas vinsten ändå. I sista mötet, med Senegal, spelade vi riktigt bra men bräde en straff, vid ställningen 1-1, och med fem minuter kvar av matchen. Sen gör Interns Kolibaly 2-1 i slutsekunderna och efteråt kom även beskedet att FIFA fråntog oss segern i första matchen och därmed var det kört. Laget gjorde ett bra VM-kval, på det hela, men med den totala kaos som pågick runtomkring oss så var det dömt att misslyckas. Förbundet hade, trots missat VM, fullt förtroende för mig då de vet vilka förutsättningar vi stod inför. Men självklart var där några tidningar som ropade efter namn som Ancelotti eller en inhemsk förbundskapten. Men det är så det fungera här i världen…

Hur ser du på Sveriges chanser i VM?

Sverige är alltid en obehaglig moståndare för alla sina motståndare. Se bara på när vi spelade Europa League, med HIF. Motståndarna var både större och tuffare men vi vek aldrig ner oss och samma känsla är det med Sverige. Ni vet hur man vinner med ett kompakt försvar och snabba omställningar, både offensivt och defensivt. Sverige är dessutom bra på fasta situationer över hela planen. Jag tror kanske inte att det blir ett VM-guld men laget kan säkerligen gå långt i turneringen med Granen som pådrivare.

Stuart Baxter, under sin tid som tränare i Halmstad, där han bla hade Janne Andersson som assistent Foto:Bildbyrån

Janne Anderssons lag har de egenskaperna att de alltid är svåra att slå. Man har en bra grundutbildning och en inställning att man aldrig ger sig. Sverige har alltid en ”kollektiv gas” att trycka på till skillnad mot tex Afrikanska nationer som, vid minsta underläge, börjar dra åt olika håll. Det är därför jag menar att ingen kan se Sverige som en lätt motståndare.

Hur är din relation med HIF i dag? Kontakt med någon i klubben osv? Följer du dem?

Självklart följer jag klubben och har även en del kontakt med PeO. Jag vet vad HIF betyder för staden och fansen. Det är ingen lätt miljö men HIF känns stabilare nu än på många år. Jag såg dem senast mot Norrköping, i cupen, och var fullt övertygade om att de vunnit. Var nämligen tvungen att slå över när matchuret tickade upp mot 90 minuter då jag hade en match, i den Sydafrikanska ligan, inplanerad. Döm om min förvåning när jag sen läste att man släppt in ett mål på övertid.

HIF har gått igenom ett stålbad med svag ekonomi och degradering till Superettan. Vad tror du om klubbens möjligheter att åter etablera sig som en storklubb?

-Stora! Allt är ju på plats i form av en stor supporterskara och en stark organisation. Med lite sunt förnuft och en tro på det man gör så ser jag inget som skulle kunna stoppa klubben att åter etablera sig i toppen av Allsvenskan. Tar man klivet upp den kommande säsongen så hittar de lite större sponsorerna tillbaka och man kan locka tyngre namn på spelarfronten. Kolla bara på lag som Burnley och Bournemouth. Vem trodde att de skulle ta sig tillbaka till toppen och, dessutom, etablera sig som hyfsat stabila lag i Premier League. Vem trodde att Östersund skulle kunna utvecklas på de sättet som de gjort under de senaste säsongerna? HIF har ju allt på plats så med lite jävlar anamma och en gnutta optimism så kan allt gå!

Hur ser framtiden ut för Stuart Baxter? Hur länge fortsätter du inom fotbollen?

-Det är inget jag tänker på nu då jag fortfarande är mitt upp i karriären och och mår bra rent kroppsligt. Livet som tränare är dock väldigt upp och ner. Jag minns bla när jag, för några år sedan,  satt i bilen med Arsene Wenger och de hade, till Arsenal tränarens stora besvikelse, just spelat 3-3 mot Blackburn. Wenger vände sig till mig och sa att han hade lust att lägga av men sen tog det bara 3-4 sekunder så skrattade vi åt situationen och genast slog han bort de tankarna. Jag säger som Bobby Robson ”Så länge jag kan andas så vill jag vara inblandad inom fotbollen”. Det är väl så jag också känner. Sen drivs jag av tanken på att återvända till en Europeisk klubb och åter försöka få vara med om spel i Europa League och Champions League. Det hade dessutom varit oerhört kul att få avsluta sin långa karriär i Sverige så varför inte kombinera det hela?

”Henrik Larsson hade en vinnarskalle utan dess like och det var också något som man skulle lära sig hantera” Foto:Bildbyrån

Du har fortfarande kvar ditt boende i NV-skåne. Hur ofta hinner du ”komma hem” och blir det där du slår dig ner efter karriären?

-Sverige och Helsingborg är hemma så det blir där vi slår oss ner så småningom. Tanken är väl att även behålla ett boende i Sydafrika så jag kan jobba en del med föreläsningar och TV-jobb men den fasta basen kommer att finnas i Helsingborg

Vad väntar härnäst i ditt uppdrag för Sydafrika?

-Vi skulle ju ha spelat i de Afrikanska mästerskapen men pga VM så är den turneringen inställd. Istället ville jag ju att vi skulle spela Kings Cup, i Thailand, men då förbundet tvekade så väntar istället en träningsmatch mot Zimbabwe. Sen har Saudiarabien förhört sig om möjligheten till en träningsmatch i samband med deras VM uppladdning så den matchen hoppas jag blir av. Oavsett så blir det en långsiktig uppbyggnad av det Sydafrikanska landslaget framöver. Jag tänker se bortom, det rent egoistiska, att enbart göra ett bra resultat och tänker genomföra en generationsväxling genom att plocka ut två unga landslag till de matcherna. Landslaget behöver en radikal förändring i sitt sätt att tänka och spela fotboll och jag inser att jag inte kommer kunna göra det med de äldre spelarna utan vill hellre satsa ungt och bygga upp något nytt

Finns det en chans att vi får se dej i HIF igen?

HIF är en stor klubb redan, i min ögon, men i dagsläget befinner man sig där man befinner sig. Jag tycker att man satt samman ett bra gäng för att få rätt på skutan i form av bla Reine och Peo. Av hela mitt hjärta så önskar jag dem lycka till. Som jag nämnde tidigare så är vår plan att, i framtiden, bosätta oss permanent i Strandbaden och det hade varit både en ära och smickrade om klubben hade velat ha mig igen. Ambitionen är, som sagt, att avsluta karriären i Sverige och jag hade tyckt att det varit jättekul att få göra ett nytt försök att tex nå Europa League och Champions League. Varför då inte med HIF?

Någon hälsning du vill skicka med oss till HIF-supportrarna?

-Min erfarenhet av HIF är enbart positiv och klubben ligger mig varmt om hjärtat. Har ju kört förbi den fantastiska arenan och antar att det är ett rejält drag där när det är fullsatt! Jag hoppas att alla supportrar nu ställer sig bakom klubben och laget och ger dem en jävla push i rätt riktning. Spelarna behöver verkligen känna vinden i ryggen efter de mindre lyckade säsongerna under senare tid. Ibland har man fått känslan av att spelarna inte riktigt klarat av att hantera klubbens anrika historia och den kravbild som ställs när man drar på sig den röda tröjan. Med publiken i ryggen så kan nog den tröjan bli lite lättar att ta på sig framöver. Så…stötta laget i vått och torrt så är HIF snart tillbaka där de hör hemma!

post

Svenska guide till sommarens VM-slutspel

Planerar du en resa till Ryssland i sommaren och att få uppleva ett Världsmästerskap på plats? För HIFs del innebär det också att du får en möjlighet att få se vår blivande försvarsgeneral/sportchef, Andreas Granqvist, leda de svenska styrkorna

FIFA:s VM är världens största internationella fotbollsturnering. Vart fjärde år möts de bästa landslagen för att tävla mot varandra i kampen om VM-guld. Årets turnering äger rum i Ryssland, och ser ut att kunna bli en väldigt spännande sådan. Sverige är ett av de 32 lag som får chansen att tävla i sommar. För tillfället är Sverige inte favorittippade hos Betfair sportspel, men det finns alltid ett lag som presterar över förväntningarna och tar sig oväntat långt i turneringen. I år hoppas vi självklart att Sverige blir det laget. Om du planerar att besöka Ryssland i sommar bör du spana in vår infografik, som visar när och var laget kommer att spela. Titta här!