post

HIF-Örgryte 2-0

I söndagens hemmamatch på Olympia mot serieledarna Örgryte IS från Göteborg hade HIF mycket att bevisa. Och efter en imponerande andra halvlek kunde man plocka tre viktiga poäng inför över 8000 åskådare

Efter en bra start på seriespelet har maskineriet knackat betänkligt i ett par matcher, eller åtminstone i delar av matcherna.  I perioder har man visat upp ett tryggt grundspel med hög press och en stark varierad offensiv, för att så under långa stunder se vilsna och osäkra ut i passningsspelet. Det går inte att skylla på skador eller andra omständigheter. Truppen är intakt förutom vad gäller Johan Persson, som ändå inte ses som en ordinarie startspelare.

Det ser tyvärr ut att brista i coachningen som i fjol. Jag vill inte såga tränarduon Ljung-Andersson än, men spelet lämnar en hel del i övrigt att önska. HIF har säkert kvalitet att vara med i den absoluta toppstriden om spelarna känner sig säkra i ett högt bolltempo, i positionsspelet, i passningsspelet, i löpningarna på djupet och på kanterna och i sin egen förmåga att våga spela ut. Allt handlar om självtillit och trygghet. Det jag tycker om med HIF:s spel hittills är att flera spelare vågar utmana och göra det där lilla extra som Moro, Almeida och Bjarnason.

Det jag inte tycker om är att många lyser av osäkerhet som i fjol. Adam Eriksson och Max Svensson vågar inte ta närkamper utan viker undan. Carl Johansson är ofta bra men slår mycket felpass. Andreas Landgren jobbar som en iller men har också hög felprocent i passningsspelet. Darijan Bojanic är ju känd som inspirationsspelare, så när det funkar för honom funkar det jättebra, men när det inte funkar är han helt osynlig.

När man nu för första gången, så vitt jag vet, har en idrottspsykolog i ledarteamet, måste man tillvarata hans speciella kunskaper maximalt. Jag vet inte hur man jobbar, men jag tycker att P-O och Chrisse ska jobba väldigt nära Joakim Ingrell. Årets HIF-trupp har många spelare med mycket rutin men också flera unga som är på väg upp i karriären, som Max Svensson, Alexander Timossi Andersson, Charlie Weberg, Carl Thulin, Mattias Almeida och Carl Johansson. Om man umgås nära alla dessa spelare nästan dagligen som tränarna gör, lär man känna dem som individer, och då bör man kunna läsa av vad var och en behöver för individuell peppning.

Här har man ett stort jobb att göra som jag ser det. Det får inte vara så att vissa killar ser ut att sakna självförtroende i olika långa sekvenser av matcherna. Alla ska vara maxfokuserade från start- till slutsignal.. Sen är det tränarnas uppgift att ge dem verktyg i form av ett välfungerande lagspel.

Dagens gäster Örgryte har överraskat i inledningen med idel segrar och en oavgjord match. Laget kvalade sig precis kvar i serien i fjol så man ses som en outsider i förhandstipsen. ÖIS har inte gjort några spektakulära värvningar, utan plockat in namn som Diego Montiel (Sirius), David Engström (Häcken), Alibek Aliev (GAIS) och Karl-Johan Lindblad (Öster). Samtliga har levererat på en hög nivå hittills. Men framförallt verkar ÖIS-laget lysa av självförtroende, spelglädje, kampvilja, laganda och tro på sin förmåga. Ett koncept som alltid är den främsta nyckeln till framgång.

HIF-truppen visste vad som gällde inför dagens match. Man behövde vinna för att ta in på ÖIS i toppen, och man var tvungna att bevisa att man kan spela vägvinnande fotboll med högt tempo, grundtrygghet och hög kvalitet.

Inramningen med en varm försommarsol och drygt 8000 på läktarna var optimal. Startelvan var densamma som tappade poäng mot Landskrona BOIS senast. Återigen bildade alltså Carl Johansson och Charlie Weberg mittbackspar eftersom Fredrik Liverstam är skadad. Muhamed Abubukari som fick gå av med smärtor i låret senast var med från start, och ungtupparna Mattias Almeida och Alexander Timossi Andersson satt på bänken.

Tyvärr fick arenan utrymmas 20 minuter precis vid avspark, p g a ett brandlarm till följd av rökutveckling från bengaler. Detta är ett ofog som ytterst går ut över laget. Inte nog med utrymningen, utan när publiken väl släpptes in igen och matchen skulle starta, så brände HIF-supportrarna på Södra stå, av nya bengaler. När ska HIF-ledningen och supporterklubben Kärnan ta tydligare avstånd ifrån dessa individer som förstör för klubben ? Man svävar på målet och låter dem hållas. Nu är risken stor att man lär tappa mycket publik till nästa match.

När så matchen kom igång var spelet ganska jämnt. I 7:e minuten sköt Bjarnason en fin frispark strax över. Efter 10 minuter tog HIF över taktpinnen och tryckte på framåt. I 23:e minuten var Bjarnason nära att göra ett drömmål när han kastade sig och sköt en bicykletas strax utanför.

Resten av halvleken böljade spelet åt bägge håll. ÖIS hade ett tungt skott strax utanför 24:e minuten.

I 32:a minuten spelade Landgren fram Bjarnason som nästan blev fri i mitten, och sköt på täckande försvarsspelare. ÖIS stack upp i några vassa kontringar utan att skapa riktigt farliga avslut.

Efter en hyfsat jämn första halvlek med ett litet plus för HIF tog HIF över spelet rejält i andra halvlek. Muhamed Abubakari höll ihop defensiven som en general på mitten med god assistans av Andreas Landgren som gjorde sin bästa match i år. Bägge höll i bollen, lugnade ner spelet och serverade smörpass till Moro och Bjarnason som höll ÖIS-försvaret fullt sysselsatta konstant.

Moro sprang på allt och snurrade rejält med ÖIS:arna. Bjarnason rev upp hål i försvaret hela tiden, så ÖIS:arna drog honom i armarna i ett utan åtgård från domaren.

Nu vaknade också Darijan Bojanic, som sett sömnig ut i första halvlek, till liv, och visade sig från sin bästa sida. HIF-försvaret var stabilt. Teamet Weberg-Johansson i mitten var väldigt trygga i spelet hela matchen. Nu har landslagskaptenen Andreas Granqvist konkurrens. Randrup jobbade bra och slet hårt bakåt och framåt.

I 49:e minuten fick HIF en trippelchans men sköt på täckande försvarare. Så I 60:e minuten tog HIF ledningen med 1-0 när Bojanic prickade skallen på Carl Johansson med en hörna. Johansson nickade snyggt i bortre hörnet av målet. Nu hade HIF en lång period med fint passningsspel där hela laget deltog. Moro stack som vanligt ut med sin utmanande spelstil. Han tycks vara omöjlig att få stopp på på ett juste sätt. HIF skapade ett par vassa chanser när Moro, Randrup, Adam Eriksson och Bojanic rullade upp spelet på kanterna och spelade in på Bjarnason och Max Svensson.

Helt rättvist gjorde så HIF 2-0 i 71:a minuten när Bojanic snurrade upp sin back på vänsterkanten och hittade en helt ren Moro framför mål. Det var nog ett av de enklaste målen han gjort.

I 72:a minuten gick Max Svensson ut och ersattes av Alexander Timossi Andersson som gjorde ett piggt inhopp och kontrade när ÖIS försökte etablera anfallsspel. De skapade dock bara ett par halvchanser på distansskott utan att vara riktigt farliga.

I 93:e minuten byttes Darijan Bojanic ut mot Mattias Almeida.

HIF ägde matchen och kändes riktigt stabilt idag. Nu visade laget vad man kan i sina bästa stunder. Så jag njöt av fotbollsunderhållningen denna fina kväll, samtidigt som jag hoppas att TV-bolagen och fotbollsförbundet sätter press på klubben så de tar krafttag mot bengalbrännarna.

Matchfakta:

HIF-Örgryte 2-0 (0-0)

Målskyttar HIF:

Carl Johansson 60:e min

Mamado Moro 71:a min

Spelarbyten HIF:

Max Svensson ut och Alexander Timossi Andersson in 72:a min

Darijan Bojanic ut och Mattias Almeida in 91:a min

Spelarbetyg:

Pär Hansson 3

Anders Randrup 4

Charlie Weberg 4

Carl Johansson 4

Adam Eriksson 3

Andreas Landgren 4

Muhamed Abubukari 5

Darijan Bojanic 3

Max Svensson 3

Mamodu Moro 5

Andri Runar Bjarnason 4

Publik 8134

Det måste se bättre ut än så här HIF

Skånederbyt mellan HIF och Landskrona BoIS slutade 1-1 efter en match där HIF ska vara glada för en poäng. Landskrona var i stora delar av matchen det bättre laget.

Tappade poäng på övertid är alltid förjävliga. Den där totala glädjen byts ut mot sorg men ändå är det inte det insläppta målet på övertid som jag är mest förbannad över. Jag är mest förbannad över HIFs totala oförmåga att utnyttja det kvalitetsmässiga övertag som vi ska ha över BoIS, ja mot alla lag, men speciellt över ett lag som är nykomlingar i Superettan. Sedan kan man tala hur mycket man vill om att ”ett derby alltid är ett derby” och ”att derbyn lever sina egna liv” men det är ren fakta att man måste kunna kräva att HIF ska göra det bättre i denna matchen.

HIF måste ta initiativet i matcher som denna och kan inte låta BoIS ta taktpinnen. Vi såg det mot AFC, vi såg det mot Brage, vi såg det mot GAIS och vi såg det återigen mot BoIS: ett HIF som inte går in och visar vad skåpet ska stå. Man kan inte jogga hem denna serien och efter denna omgång har HIF tre poäng upp till allsvensk kvalplats och fem respektive åtta poäng upp till Falkenberg och Örgryte på direktplatserna. Visserligen med en match mindre spelad men med detta spel är inte känslan att vi kommer hämta några poäng i vår hängmatch. Matchen mot BoIS är ännu ett tecken på att man inte kan jogga sig igenom en serie som Superettan utan måste göra jobbet i varenda sekvens i matcherna

På söndag väntar Örgryte, ett lag som har sett väldigt bra ut, på Olympia i en match som kan bli helt avgörande för säsongen och i den vill jag se en reaktion på denna insats. Jag vill se ett HIF som vågar ta för sig, som vågar spela ut sitt register och som visar lite jävla anamma. HIF kommer inte att ta sig upp till Allsvenskan genom att visa den defensiva inställning till spelet som laget visade idag.

Rycker inte HIF upp sig avsevärt och börjar prestera på den nivå som laget bör prestera väntar mest absolut största sannolikhet Skånederbyn mot BoIS även nästa år.

post

BoIS-HIF 1-1

Ett klassiskt misstag, med målsättning att säkra tre poäng, blev HIFs fall denna kvällen. Andri Runar Bjarnason såg dock, genom sitt mål, till att man inte gick lottlösa från årets första Skånederby. Men det lär krävas betydligt mer om HIF tänkt att ta klivet upp i Allsvenskan redan denna säsongen…

Tyvärr hade jag ingen möjlighet att se Skånederbyt mellan Landskrona BOIS och HIF live på Landskrona IP. Det kanske var lika bra, för även om jag inte är vidskeplig, så associerade min hjärna till det senaste tillfället jag såg detta derby på plats i  Landskrona. Just det, när Landskrona BOIS körde över HIF och vann med 6-2 den 6 april 2002, ett år när HIF tillhörde förhandsfavoriterna till att vara ett topplag i Allsvenskan, och BOIS var nykomlingar som tippades att ramla ur högsta serien.

Dessa förutsättningar var nästan de samma, fast nu i Superettan, inför tisdagens skånederby. HIF tippas som favoriter till seriesegern, och BOIS är nykomlingar, och tippas av många att åka ur serien i år.

Ett annat derby jag minns att jag såg live var på Olympia i oktober samma år som 6-2-förlusten, när HIF förlorade på övertid, då Magnus Thorvaldsson som precis som jag har Högaborgs BK som moderklubb, nickade in 3-2 för BOIS. Till yttermera visso förstår jag nu varför min kära hustru har gett upp sitt fotbollsintresse, då det bara är just det skånederbyt, plus HIF-debaclet mot Häcken på Ullevi 1998 när man spelade bort sitt givna guld helt på egen hand, som jag lyckats locka med henne på genom åren. Det räcker gott och väl med en fotbollsnörd i familjen.

Så när jag satte mig framför TV:n visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka kring denna magiska tillställning, som renderar så stort intresse från folk långt utanför Skånes gränser, för även om HIF alltid har varit det bättre laget på pappret har man långt ifrån vunnit alla matcher mot de svartvitrandiga BOIS:arna.

Dessa två historiska storlag i svensk fotboll, HIF ligger på sjätte plats och Landskrona BOIS på 15:e plats i den Allsvenska maratontabellen, brukar bjuda upp till fantastiska fotbollsfester när de möter varandra. Ofta är det fullt på läktarna och supportrarna har laddat upp i flera dagar innan match. Så var det även i kväll. HIF:s supportrar fyllde bortasektionen och de som håller på

BOIS fyllde upp resten av arenan. Spänningen och feststämningen låg som en svart-vit-röd-blå himmel över Landskrona IP denna kväll. Det var nästan fullsatt med drygt 8000 på läktarna i strålande solsken och med landslagskaptenen Andreas Granquist som en i publiken.

HIF anfördes för dagen av assisterande tränare Christoffer Andersson eftersom huvudtränare Per-Ola Ljung blev utvisad senast i hemmamatchen mot GAIS. BOIS leddes av ordinarie huvudtränare Agim Sopi som har hög status bland krävande Landskroniter.

I stort sett mönstrade bägge lagen ordinarie laguppställningar. HIF fick avvara mittbacken Fredrik Liverstam och BOIS fick avvara mittfältaren och den f d HIF:aren Monday Samuel, då bägge var avstängda efter tre gula kort. För första gången i år bildade Carl Johansson mittlås i försvarslinjen ihop med Charlie Weberg som gjorde ett godkänt inhopp mot GAIS i andra halvlek, när Carl själv fick en smäll mot huvudet. Darijan Bojanic var åter i en hemtam offensiv mittfältsroll, efter mindre lyckade insatser som defensiv mittfältare. Elfsborgslånet Rasmus Rosenquist bildade defensivt mittfält ihop med Muhammed Abubukari, och Andreas Landgren fanns på en kant. I övrigt spelade HIF som vanligt med Pär Hansson i mål, med Adam Eriksson och Anders Randrup som ytterbackar, och med Mamudo Moro och Andri Runar Bjarnason på topp.

De första fem minuter rullade HIF boll rätt så bra. Man ägde mycket boll. Bjarnason drog iväg ett skott på mål i andra minuten. I sjunde minuten ryckte Bjarnason och Rosenquist igenom och skapade en vass målchans.

Nu jämnades spelet ut och HIF:arna verkade vilsna i passningsspelet. BOIS tog över taktpinnen och spelade rakare och mer distinkt. HIF hade enstaka anfall med långbollar på Bjarnason. Bojanic  är inte tillräckligt aktiv i spelet. I den 24:e minuten verkar det som Abubukari sträcker ena låret. Han tvings byta och ersätts av Max Svensson i 25:e minuten. I 26:e och 27:e minuten varnas först Anders Randrup och sen BOIS:aren Tkaz.

I 28:e minuten räddar målvakten när Bjarnason nästan är fri framför mål. I 33:e minuten är jag beredd att räkna in 1-0 till BOIS när Dennis Olofsson är ren till höger i straffområdet när HIF-försvaret går bort sig. Men han rullar bollen utanför.

HIF försöker få igång ett ordnat passningsspel men det blir mest långbollar på Bjarnason och Moro. I 37:e minuten etablerar HIF ett fint anfall där bollen till slut hamnar hos Rosenquist som lobbar mot mål, men där målvakten sträcker ut och räddar.

HIF börjar bra i andra halvlek och rullar bollen inom laget och skapar en del målchanser. Det skulle varit 1-0 i 47:e minuten när Bjarnason svagt skjuter över från 6-7 meter, helt frispelad.

Efter 10 minuter tar BOIS över spelet och trycker tillbaka HIF under en 10-minutersperiod.

I 58:e minuten gör Pär Hansson en fantomräddning vid stolproten på ett mycket tungt skott av Sadat Karim.

Carl Johansson blir varnad efter en ful kapning i 63:e minuten. Rosenquist får en smäll på knät i 72:a minuten, han fortsätter ett tag men tvingas byta mot Mattias Almeida i 75:e minuten.

Efter en jämn period trycker HIF nu på framåt och skapar många fina anfall och målchanser. Moro skjuter i gaveln, och Max Svensson lobbar strax över.

Så i 80:e minuten tar Bjarnason revanch på sig själv och gör 1-0 till HIF, fint frispelad av Almeida.

HIF har en mycket bra period nu och anfaller i våg efter våg. I 85:e minuten blir Mattias Almeida och Måns Ekvall i BOIS varnade efter en sammandrabbning.

I 86:e minuten gör HIF-tränaren det klassiska misstaget att tro att man kan säkra resultatet. Han byter ut Max Svensson mot Carl Thulin och backar hem. BOIS satsar allt framåt och så i andra övertidsminuten nickar målkungen Sadat Karim in kvitteringen till 1-1.

Sett till matchen som helhet är resultatet rättvist men så klart är det surt att tappa en poäng på övertid. BOIS var t o m nära att göra 2-1 i de sista sekunderna.

Matchfakta:

BOIS-HIF 1-1 (0-0)

Publik: 8040

Målskyttar HIF: Arni Runar Bjarnason

BOIS: Sadat Karim

Varningar HIF: Anders Randrup (25:e min)

Carl Johansson (63:e min)

Mattias Almeida (85:e min)

Byten HIF: Muhammed Abubukari ut Max Svensson in (23:e min)

Rasmus Rosenquist ut Mattias Almeida in (75:e min)

Max Svensson ut Carl Thulin in (86:e min)

Spelarbetyg:

Pär Hansson 4

Adam Eriksson 3

Carl Johansson 2

Charlie Weberg 2

Anders Randrup 2

Darijan Bojanic 2

Andreas Landgren 2

Muhamed Abubukari 2

Rasmus Rosenquist 3

Mattias Almeida 2

Max Svensson 2

Mamodo Moro 3

Andri Runar Bjarnason 2

post

HIF-Gais 2-1

När försommaren idag belägrade Helsingborg så sken solen över Olympia hela kvällen. Detta såg HIF:arna som ett tecken på att de skulle bärga hem tre poäng, och bjuda sin trogna publik på kamp och underhållning i kvällens toppmatch mot GAIS

HIF drog upp ett högt tempo med offensivt presspel från start. GAIS hann inte etablera något försvarsspel innan Bjarnason kallt rullade in 1-0 i andra minuten, efter ett fint förarbete av Mamodu Moru som stressade GAIS-försvaret, vann boll vid straffområdesgränsen och frispelade Bjarnason. I efterhand justerades målskytten dock till att Moro själv gjort målet

HIF fortsatte med sitt fina presspel de första 20 minuterna. Bjarnason, Moro, Max Svensson och Muhammed Abubukari lät inte GAIS:arna komma över mitten många gånger mer än i något enstaka ströanfall. Därför var det riktigt surt och mycket orättvist när  HIF-bekantingen Calle Wede (släkten är värst), lyckades göra 1-1 på det första anfallet där GAIS lyckades hålla bollen kvar i anfallszonen mer än 2 minuter, i 28:e minuten. Adam Eriksson hade problem med markeringsspelet på sin vänsterkant.

Strax innan hade Mikael Dahlberg tvingats utgå efter en smäll. Han ersattes av Mattias Almeida.  I en situation minuten efter kvitteringen sprang Calle Johansson ihop med Calle Wede, och det tog så illa att Wede blev utburen på bår. Calle Johansson spelade fram till pausen då han bytte mot Charlie Weberg som gjorde ett stabilt inhopp.

Den sista kvarten av första halvlek jämnades spelet ut. GAIS hade fått självförtroende av sitt mål. Jag började få negativa vibbar igen eftersom HIF tappade initiativet. Bojanic var osynlig hela matchen men i detta läge var det främst Abubukari som eldade på sitt lag. Moro jobbade som en iller och Bjarnason hotade hela tiden GAIS-försvaret. Men GAIS var inte ofarliga i sina attacker.

Det märktes att HIF:arna och tränarna hade snackat rejält i paus. Det var ett fulladdat rödblått lag som tog planen i besittning direkt i staren av andra halvlek. HIF kom i våg efter våg. Randrup startade många anfall på sin högerkant tillsammans med Moro. Nu skapade HIF massor av målchanser. Max Svensson kom loss men sköt på målvakten, Bjarnason var på väg igenom ett par gånger, och Almeida och Moro sköt från distans vid ett par tillfällen.

HIF dominerade stort första kvarten. GAIS stack endast upp i någon farlig kontring. Så i 60:e minuten när HIF tryckte på och höll kvar bollen i anfallszonen ett par minuter, vände Moro snyggt bort sin försvarare och placerade läckert in 2-1 till HIF i bortre hörnet.

Efter målet fortsatte de rödblå att äga matchen. Man jobbade hårt för varandra över hela planen. Det främsta anfallsvapnet var när Randrup gjorde sina ruscher på högerkanten, och spelade vidare till Moro eller på djupet till Bjarnason, som sköt och lobbade och gick på genombrott. Han var väl värd att få göra  ett eller två mål till.

I 65:e minuten gick Max Svensson ut efter att ha sprungit sig trött. Han gjorde en godkänd insats idag, och ersattes av Andreas Landgren. GAIS försökte att skapa lite tryck framåt men det stannade vid ett par hörnor och en frispark vid gränsen till straffområdet. Det blev aldrig riktigt farligt. Landgren och Abubukari stoppade många av GAIS anfallsförsök.

Det här var ett stort steg framåt för HIF. Den här segern betyder jättemycket för laget. Dels visar man igen att man har ett tryggt fungerande grundspel med variation, tyngd och fantasi, med ett starkt högt presspel och fin rörlig anfallsfotboll.

Men segern ger även lugn och självförtroende, för nu är laget med i toppen och kan ladda sina batterier fulla med självtillit till derbyt i Landskrona på tisdag. För målsättningen måste vara att ta en match i taget.

Matchfakta:

HIF-GAIS 2-1 (1-1)

Målskyttar HIF:

Mamodu Moro (2)

Mamodu Moro (60)

GAIS:

Calle Wede (28)

Byten HIF:

Mikael Dahlberg ut Mattias Almeida in (22)

Calle Johansson ut Charlie Weberg in (45)

Max Svensson ut Andreas Landgen in (65)

Publik:

6551

Spelarbetyg:

Pär Hansson 3

Adam Eriksson 2

Calle Johansson 2

Fredrik Liverstam 3

Anders Randrup 4

Muhammed Abubukari 4

Darijan Bojanic 2

Mamodu Moro 4

Max Svensson 3

Mikael Dahlberg 2

Andri Runar Bjarnason 4

Mattias Almeida 3

Charlie Weberg 3

Andreas Landgren 3

post

IK Brage-HIF 1-1

Den centrala fråga som jag ställde mig inför matchen Brage-HIF på söndagen, var så klart om HIF kunde studsa tillbaka efter den svaga insatsen som gav en förlust senast mot AFC Eskilstuna, hemma på Olympia i tisdags. Jag kände emellertid att det viktigaste av allt var att man kunde hitta tillbaka till det vägvinnande spel som laget hade presterat i samtliga tidigare matcher i år.

Därför var en bortamatch mot Brage en perfekt utmaning ur många olika infallsvinklar. HIF behövde visa att man besitter ett tryggt grundspel, att man är laddade och fokuserade till max från avspark, att man har scoutat motståndarlaget väl och varken underskattar eller överskattar detta, samt att varje spelare hade jobbat hårt med sin fysiska och kanske framförallt sin mentala form. Summa summarum så behövde man visa för sig själva och för oss trogna, men rättmätigt krävande supportrar, att man är ett blivande allsvenskt lag för nästa säsong.

Brage från Borlänge är nykomlingar i Superettan i år, men är historiskt sett en storklubb i svensk elitfotboll med många allsvenska säsonger bakom sig. Det finns en styrka i att ha dessa traditioner när det gäller att bygga upp en stark klubbkänsla. Om man tittar på den allsvenska historiken, så är det vissa mindre klubbar som hela tiden kommer tillbaka till Allsvenskan, när de har varit längre ner i seriesystemet några år. Detta trots att de inte tillhör de stora ekonomiska drakarna. Se t ex på Ljungskile, Åtvidaberg, Degerfors, Landskrona, Mjällby och Trelleborg. Dessa klubbar engagerar människor och sponsorer inom en mycket större radie än lagen från storstäderna. En hel bygd lever runt och med sitt fotbollslag.

Brage och Dalkurd höll båda till i Borlänge, tills Dalkurd valde att flytta till Uppsala-Gävle i fjol. Det kan också ha gynnat Brage som nu slipper konkurrens om sponsorer, publik och spelare. Men framförallt är Brage ett mycket bra fotbollslag som börjat årets seriespel strålande, och ännu är obesegrade. Man är ett spelande lag utan namnkunniga fixstjärnor, med nyförvärv som framförallt Mihlali Mayambela (lån från Djurgården), Simon Alexandersson (AFC Eskilstuna) och Markus Astwald (Levanger, Norge), som med mycket rutin kombinerat med ung vilja, krigar för varandra. Brage tränas av Kleber Saarenpää, som har spelat allsvenskt för Djurgården, Hammarby och IFK Norrköping, och som har 11 landskamper för Sverige som sin främsta merit.

Eftersom min mormor och morfar bodde i Dalarna när jag var barn, och vi besökte dem två gånger per år, och då jag fortfarande har nära släktingar i Dalaskogarna så är jag halvmas, och jag måste erkänna att jag efter Högaborg, HIF och Rögle håller på Brage och Leksand. Brage får gärna gå upp tillsammans med HIF, även om de så klart gärna får förlora dubbelmötena med ”Di röe” i år.

Om HIF:arna laddar till Björns Band och låten ”på gator röda och blå”, så får Bragespelarna energi av korvarna på Domnarsvallen till tonerna Bengt Pegefelts klassiker  ”fånt jag en körv, så huppe jag i älva i Köppäbä, för jag går här på Valla, och heja på Brage, Brage är lage”.

HIF inledde matchen rätt så aggressivt, även om spelet böljade åt bägge håll inledningsvis.

Efter ett par anfall för bägge lagen tog Brage hand om initiativet, och fick en hörna i 6:e minuten, som HIF-försvaret inte fick undan. Efter några studsar kunde Anton Lundin trycka in 1-0 för hemmalaget.

Nu tog Brage hand om taktpinnen och visade att man är ett spelande lag som vårdar bollen. HIF:arna slog mest långbollar på Bjarnason, utan att hitta rätt. Passningsspelet fungerade inte särskilt bra, eftersom man hade dålig rörlighet inom laget. Bojanic var vilsen i sin roll som defensiv mittfältare för dagen. Han ersatte en sjuk Andreas Landgren. Max Svensson tappade väldigt mycket boll och föll i alla närkamper. Bjarnason springer sig oftast fri, utan att man hittar honom med passningarna.

Muhamed Abubakari krigar på mitten. Han är den som vinner mest boll och som sätter igång HIF:s offensiv. Ytterbackarna Eriksson och Randrup gör sitt jobb på kanterna. De ger passningsalternativ och tar del i anfallen.

Men tyvärr lyser HIF-spelet återigen av obeslutsamhet i passningsspelet och i presspelet. Man skapar inga vassa chanser. I stället var Brage nära att göra 2-0 när Mihlali Mayambela rann igenom och träffade ribban i 20:e minuten.

Max Svensson avslutar halvleken med att svagt skjuta en friskark över från ett jättebra läge vid gränsen till straffområdet.

Det var ett helt annat HIF som kom ut efter paus. Nu satte man hög press på Brage som knappt kom över mitten. HIF ägde spelet helt och hittade tillbaka till sitt vägvinnande grundspel. Presspel och passningsspel satt där det skulle, och när Max Svensson byttes ut mot Mattias Almeida i 60:e minuten fick man ännu mer tyngd framåt.

Brage hade några enstaka anfall och i 62:a minuten sköt Mayambela strax över. Men HIF dominerade andra halvlek totalt. Man skapade ett flertal målchanser och många hörnor. Moro och Bojanic spelade nu som de kan när de är som bäst. Randrup och Eriksson sprang som gaseller på sina kanter, Abubakari slet som ett djur och mittförsvaret agerade säkert.

I 70:e minuten fick Abubakari gå ut efter en smäll, och Rasmus Rosenqvist kom in och gjorde en stark insats.

HIF-chanserna avlöste varandra under de sista 20 minuterna. Brage var nära ett självmål med en nick som målvakten precis klarade. Bollen sparkades undan framför mållinjen ett par gånger.

Så i i 77:e minuten tryckte inhopparen Mattias Almeida in kvitteringen till 1-1 med ett distinkt vänsterskott.

I 88:e minuten ersattes Mikael Dahlberg av Alexander Timossi Andersson som hann med att missa två rena frilägen. Ena gången nickade han svagt utanför, och andra gången avslutade han svagt helt ensam med målvakten, då han också kunde passat en helt fri Almeida.

Sammanfattningsvis får HIF klart godkänt för sin andra halvlek. Den första var alltför passiv dock utan att vara direkt dålig. Man skulle vunnit matchen klart.

Bäst i hemmalaget var Robin Sellin och Mihlali Mayambela. Bäst i HIF var Muhamed Abubakari, Anders Randrup och Darijan Bojanic.

Matchfakta:

Brage-HIF 1-1 (1-0)

Målskyttar: Anton Lundin (Brage)

Mattias Almeida (HIF)

Byten: Mattias Almeida in, Max Svensson ut (60:e min)

Rasmus Rosenkvist in, Muhamed Abubakari ut (70:e min)

Alexander Timossi Andersson in, Mikael Dahlberg ut (88:e min)

Spelarbetyg:

Pär Hansson 3

Anders Randrup

Calle Johansson 3

Fredrik Liverstam 3

Adam Eriksson 3

Darijan Bojanic 4

Max Svensson 1

Mahmoud Moro 4

Muhamed Abubakari 4

Mikael Dahlberg 3

Arni Bjarnason 3

Rasmus Rosenkvist 3

Mattias Almeida 3

post

HIF-AFC Eskilstuna 0-2

När jag bänkade mig på Olympia för kvällsmatch mot fjolårets allsvenska lag AFC Eskilstuna, hade jag gott hopp om att HIF skulle fortsätta på vinnarspåret från de två inledande seriematcherna. Så fel jag hade…

”Di röe” har under våren sett ut som ett lag där självförtroendet vuxit för varje minut matcherna har spelats, såväl individuellt som i lagspelet. Detta har varit den stora skillnaden mot det HIF vi har sett de senaste två säsongerna. Med ett stabilt grundspel där alla är trygga i sina positioner, och vet exakt var, när och till vem man ska slå en passning när bollen ska spelas vidare, har man radat upp segrarna.

En faktor som alltid skapar trygghet i ett lag, är när man har en eller två riktigt bra defensiva mittfältare. Det är ofta otacksamt att vara den spelartypen och sällan få uppmärksamhet, men det är en av de viktigaste rollerna i laget.

De defensiva mittfältarna stoppar motståndarnas anfall och vänder snabbt spelet, genom att slå öppnande passningar på djupet eller kanterna till lagkamraterna, som är på väg framåt med fart. Det är då man kan skapa de bästa målchanserna när motståndarna måste hinna vända tillbaka hem och försvara.

Därför har det känts tryggt med en spelare som Muhammed Abubakari som med sin rutin har en suverän blick för spelet. Vid sin sida har han Andreas Landgren, som gör ett jättejobb i det tysta, även som backup åt mittförsvaret.

Våra tekniska irrationella offensiva mittfältare Darijan Bojanic, Max Svensson och Mamudu Moro har vunnit mycket boll, de har satt hög press på motståndarna på deras planhalva och snabbt kommit till avslut, antingen själva eller med ett pass till anfallarna. Vår isländske skyttekung Andri Bjarnason är en urstark målgörare som vårdar bollen, håller motståndarna ifrån sig och ofta gör det oväntade.

Med de starka prestationerna i vårens tidigare matcher i minnet, förvånade det mig starkt att HIF inledde matchen mot AFC väldigt avvaktande och fantasilöst. Detta var en tydlig förändring till det sämre. Man rullade boll i sidled igen som i fjol och hade inga nycklar för att komma igenom motståndarnas försvarslinje.

Bollvinnaren Muhammed Abubakari satt på bänken och lånet från Elfsborg Rasmus Rosenquist spelade från start. Det var en felsatsning. Rosenquist var mer eller mindre helt osynlig och blev lätt av med bollen mot de fysiskt starka AFC-spelarna. Andreas Landgren kämpade och slet men hade inte mycket understöd från övriga mittfältet. Moro sprang och sprang men tappade bollen i alla närkamper. Max Svensson trampade mest vatten, Bojanic såg oinspirerad ut, och Bjarnason fick inga bollar att jobba på på topp.

Mittförsvaret med Liverstam och Calle Johansson såg osäkert ut.

Hela första halvlek såg HIF tyvärr ut som de senaste årens lag. Det fina presspelet var som bortblåst och djupledsspelet existerade inte. Man stack endast upp i enstaka anfall utan spets.

I 35:e minuten tog så AFC ledningen på en vacker frispark som Kadir Hodzic vackert knorrade in från 30 meter. Det kändes rättvist då AFC var tyngre och mer beslutsamma.

HIF bytte i paus ut Max Svensson mot Mikael Dahlberg, och Rasmus Rosenquist mot Muhammed Abubakari.

Nu var det ett nytt HIF som startade andra halvlek. Man krigade och vann boll, och ställde snabbt om till anfall. Dock utan att skapa mer än några halvchanser. I 57:e minuten drog Abubakari på ett stenhårt skott i stolpen. Hade man fått 1-1 där så hade nog utgången blivit annorlunda. I stället stack AFC upp i en av få kontringar. Fredrik Liverstam missade att ta emot en enkel rullande bakåtpassning, så att Kermit Erasmus blev helt ren och enkelt kunde rulla in 0-2 vid sidan av Pär Hansson.

Sen tryckte HIF på men AFC-spelarna var stora och kraftiga, så de plockade ganska lätt bort HIF-spelarna. Närmre än två skruvade frisparkar av Bojanic, en strax utanför och en som målvakten plockade lätt, kom inte HIF.

I 84:e minuten byttes Andreas Landgren ut mot Alexander Timossi Andersson, som inte hann uträtta mycket.

Några frågor som dyker upp efter en match som denna är:

1. Hur kan man tappa tilliten till sin spelidé på en vecka ?

2. Varför kliver ingen fram när laget inte fungerar ?

3. Varför sätta den starkaste bollvinnaren på bänken mot ett fysiskt starkt lag ?

4. Har ni nu en strategi för att hitta tillbaka till det höga presspelet igen ?

Spelarpoäng har jag ingen lust att dela ut efter en blek HIF-insats. Andreas Landgren, Muhammed Abubakari, Mamado Moro och Mikael Dahlberg får godkänt för starka kämpainsatser. Kalle Johansson, Max Svensson, Rasmus Rosenquist och Adam Eriksson får underkänt.

Matchfakta:

HIF-AFC 0-2   (0-1)

Publik: 5127

Varningar: Muhammed Abubakari 67:e minuten

Byten: Max Svensson mot Mikael Dahlberg (45)

Rasmus Rosenquist mot Muhammed Abubakari (45)

Andreas Landgren mot Alexander Timossi Andersson  (84)