post

Norrköping-HIF 1-1

HIF spelade oavgjort i Svenska cupens första omgång i en match där ”Di Röe” var kraftigt tillbakapressade matchen igenom

HIF inledde första halvlek, precis som i träningsmatcherna mot Sundsvall och Värnamo, med att pressa motståndarna högt. Detta fick resultat direkt och första chansen fick Max Svensson efter att Moro utnyttjat slarv i Norrköpingsförsvaret. Det var dock ”Peking” som styrde spelet under den första halvleken men det var HIF som skulle ta ledningen genom Carl Johansson som sköt in bollen efter en frispark. ”Di Röe” försvarade sig bra och låg ofta rätt i spelet men Norrköping kom ändå till ett fåtal bra chanser.

I den 41:a minuten var HIF nära att göra 2-0 när Moro lobbade bollen över Mitov Nilsson i Norrköpingsmålet men bollen rensades bort på mållinjen. HIFs första halvlek var stark och man störde Norrköping som under de senaste säsongerna huserat som topplag i Allsvenskan.

Den andra halvleken startade med en massiv press från Norrköping och i den 51:a minuten fick ”Peking” en jättechans när de träffade ribban. Matchen fortsatte och Norrköpings dominans likaså men HIF släppte i stort sett inte till några farliga målchanser utan det trillades mest boll från hemmalaget. I den 85:e matchminuten var Moro väldigt nära att göra 2-0 när han kom fri med målvakten men nyförvärvet lyckades inte förvalta målchansen. Istället skulle det bli ett bittert slut för HIF när Andreas Johansson kvitterade för Norrköping i den 94:e matchminuten efter en tilltrasslad frisparkssituation, ett rättvist mål sett till hur matchen såg ut.

Sammanfattningsvis fick vi se ett bra försvarande HIF som var hårt tillbakapressade under hela matchen och som absolut inte var ofarliga framåt. Utropstecken idag var nyförvärven Liverstam, Randrup, Moro och Bjarnason som alla krigade på bra. Det oavgjorda resultatet innebar att HIF är fortsatt obesegrade.

Norrköping-HIF: 1-1 (0-1) Svenska cupen

Målskyttar: C. Johansson 0-1 (27) A. Johansson 1-1 (94)

HIF: Hansson- Randrup, Liverstam, Johansson, Eriksson- Landgren, Bojanic- Svensson, Dahlberg, Moro- Bjarnasson

Byten: HIF: Svensson UT – Timossi Andersson IN (63) Dahlberg UT- Casper Seger IN (75)

Norrköping: Holmberg UT- Jakobsen IN (70) Smith UT- Sjölund IN (78)

Östgötaporten: 1870

post

HIF – IFK Värnamo 3-1

I den sista träningsmatchen innan gruppspelet i Svenska cupen drar igång besegrade HIF Värnamo i en match där ”Di Röe” var det klart bättre laget.

Matchen började i ett högt tempo där HIF kontrollerade det mesta av spelet. Den första chansen fick dock Värnamo genom HIF-bekantingen Lumala Abdu när han kom fri med Pär Hansson men HIFs målvakt räddade efter att Abdu fått bollen lite för långt ifrån sig.

HIF kontrollerade spelet under stora delar av den första halvleken och likt mot Sundsvall pressade laget högt när motståndarna hade bollen men Värnamo var bättre på att spela sig ur pressen än vad Sundsvall var.

I den artonde matchminuten fick HIF frispark till höger om straffområdet och efter en fin variant, där Bojanic passade bollen snett inåt bakåt, klippte Mattias Almeida till bollen direkt i mål. Det var ynglingens andra mål på två matcher.

I den 42:a minuten kvitterade Värnamo efter en hörna där Pär Cederqvist sköt via Anderas Landgren i mål.

Efter halvtidsvilan fick vi se ett bättre spelade HIF som hade matchen under full kontroll och skapade en rad målchanser. I den 65:e matchminuten presenterade sig Bjarnason för HIF-publiken genom att göra 2-1 i ett friläge.

HIF fortsatte trumma på och i den 81:a matchminuten gjorde Mamudo Moro mål på en retur. Moro ser onekligen intressant ut och kanske ser vi Suprise ersättare i honom? Tillsammans med Bjarnason och Mattias Almeida var han idag planens bästa spelare.

Matchen slutade 3-1, en rättvis och komfortabel seger där Värnamo i andra halvlek i stort sett inte hade en enda målchans. Intressant att ta med sig från denna match är att HIF spelade ett 4-4-2 med Max Svensson och Bjarnason på topp och inte ett 4-2-3-1 som vi såg stora delar av förra säsongen även om 4-2-3-1 var den laguppställning som annonserades ut innan matchstart.

HIF-Värnamo: 3-1 (1-1) Träningmatch

Mål: 1-0 Almeida (18), 1-1 Landgren (självmål) (42), 2-1 Bjarnason (65), 3-1 Moro (81)

HIF: Hansson- Randrup, Liverstam, Johansson, Eriksson- Landgren, Bojanic, Almeida, Svensson, Moro- Bjarnasson

Byte: Carl Thulin IN- Anders Randrup UT (45)

Olympia plan 10

post

En seger med mersmak

Visst, det var säsongens andra träningsmatch och ännu är det för tidigt att dra några högre växlar. Men motståndet var Allsvenskt och segern helt i sin ordning. Dessutom kan en ny vänsteryttern vara född…

För drygt en vecka sedan stod Östersund för motståndet och efter 1-0 kunde man konstatera att man plockat en hyfsad skalp redan i årspremiären! Självklart talar jag inte om HIF utan om dagens motståndare Sundsvall…

Norrlänningarna blev, som väntat, en riktig värdemätare för HIF och inledningsvis såg det lite rörigt ut i PeOs lagbygge. Efter en dryg kvart skruvade dock skåningarna upp tempot och de resterande 75 minuter handlade egentligen bara om HIF.

Att det skulle dröja 85 minuter innan vi fick se ett mål (för övrigt extra kul att det var Mattias Almeida som fick sätta segermålet) må så vara. Det var snarare sättet som HIF genomförde matchen på som imponerade. Speciellt med bottennappet mot Mjällby i färskt minne.

Innan matchen hade PeO uttryckt att klubben har full fokus på att hitta en ersättare till Surprise. 90 minuter senare så tror jag att vår huvudtränare blivit betänkligt mycket lugnare efter det spel som Mamodo Moro visade upp. Nyförvärvet ägde vänsterkanten och med bra uppbackning, av Adam Eriksson, kunde Moro även få ut det mesta av sitt offensiva spel. Och visst var ribbträffen värd ett bättre öde!

Hög press och en stabil defensiv får summera säsongens andra insats och fortsätter bara HIF som man avslutade de sista 45 så kommer vårsäsongen bli en trevlig bekantskap för HIFs supportar.

Nu återstår några dagars fortsatt gnuggande, i Salou, innan laget står inför nästa uppgift. På lördag kommer Roar Hansen och hans Värnamo till Olympiafältet. Förhoppningsvis en något lättare motståndare där HIF även har en möjlighet att få igång sina anfallare. Även om jag är övertygad att Roar, Lumala Abdu och Alexander Anchinioti-Jönsson kommer göra allt i sin makt för att stoppa HIFs framfart.

Tills dess tycker jag ändå att vi ska passa på att njuta av det faktum att HIF, modell 2018, fortfarande är obesegrade…

Det stora ”poddkriget”

Efter HDs HIF-podd, som släpptes i torsdags, så har det väckts irritation i klubbens ledning. Men vad är det egentligen som sagts och inte sagts? Och hur ska man tolka budskapet?

Uppenbarligen har HIFs sätt att hantera sitt nyhetsflöde skapat en viss irritation. Det är i alla fall så som klubbdirektör, Mats-Ola Schulze, menar kan ligga bakom de uttalade som journalistgänget i HIF-podden gjorde i sitt förra avsnitt.

I HIFs ”smarta” jakt på att öka intresset för exklusiva nyheter har man, under det senaste året, valt att bli mer transparent. Mot medlemmar dvs. Numera så släpps samtliga nyheter via medlemsmail och då spelare det ingen roll att du sitter som journalist på stadens tidning. Du får ingen exklusivitet längre. Detta får då, givetvis, både en negativ och positiv effekt.

För HIFs del så ökar exklusiviteten givetvis intresset för ett medlemskap i klubben. HIF är mer öppna än någonsin men för att nå informationen först så krävs det ett medlemskap. Givetvis smart av klubben som lägger stor kraft i att bygga upp en stabil grund där det krävs att, så många som möjligt, ansluter sig till klubben efter några rejält skrala år.

För HDs del innebär det, i sin tur, att man får svårare att leverera exklusiva nyheter. Tidningen får ta del av informationen samtidigt som medlemmarna och när HD väl publicerar sin text så har nyhetsvärdet sjunkit drastiskt då medlemsinfon, numera, sprider sig som en löpeld i sociala medier. Det innebär självklart att intresset för HDs rapportering minskar och således även intäkterna.

Schulze menar också att de ”läckor på Olympia” som journalisterna tidigare varit hjälpta av numera är sällsynta. Med andra ord så är HDs jakt på ”scoop” i, det närmsta, obefintliga för att HIF själv jobbat med att täppa igen dessa genom att, för sina anställda, belysa vikten av exklusivitet för att förbättra det ekonomiska läget i klubben. Ju mer besökare som HIF driver till sina egna kanaler ju större värde för tex medlemmar, sponsorer mfl att lägga pengar direkt på klubben.

Balansgången är dock hårfin då man också bör ha med i beräkningen att klubben, och media, behöver varandra. HD är tex väldigt bra på att hålla uppe intresset för klubben även när man är inne i olika längre uppehåll när nyhetstorkan är mer påtaglig än Saharas öken. Alla vi som, till dagligdags, jobbar mot media vet också vikten att även spela ”med” media. Med andra ord så hade kanske även HIF mått bra att, emellanåt, lyfta lite på locket, i förtid, till HD.

Går vi då tillbaka till själva pudelns kärna så reagerade Schulze främst på en del, som han ser det, onödiga påhopp (påstående) om klubbens personal. Som företagsledare har han ju all rätt i världen att gå ut och försvara sin personal. Men det är viktigt att inte göra så i affekt utan först analysera vad som sagts och menats.

”När då mina medarbetare som jag 24/7 lever med raljerande kallas småpåvar är det mitt ansvar att reagera som VD för HIF. För mig är detta ett lågvattenmärke och övertramp som tyder på någon form av bitterhet som jag misslyckas att sätta fingret på” Mats-Ola Schulze, Klubbdirektör

Hur man uttryckte sig i podden har faktiskt delat supportrarna i två läger. De som tar parti för klubben och de som menar att HDs utspel är dagens sanning. Även tolkningen av budskapet har diskuterats (och uppfattats) olika.

Man lyfter (och hyllar) det faktum att man har en frispråkig ordförande i motsats till de ”småpåvar” på kansliet som skall mörka uppgifter in i det sista.

I min värld är det inte ”småpåvarnas” uppgift att bekräfta eller förneka uppgifter utan i ett företag så bör det alltid finnas tydliga riktlinjer gällande vem som uttalar sig i vilka frågor. I HIFs fall är det säkerligen ordförande och klubbdirektör och då gör resten av personalen helt rätt i att lägga locket på – de följer bara order!

Detta har då Schulze, och medarbetare, uppfattat på ett negativt sätt och vår klubbdirektör uttrycker även missnöje med HDs sätt att ”hamna i ett tänk som är mer av ”hitta fel”, uttrycka negativism och raljera runt vägval vårt HIF gör”

Han fortsätter

Det finns inget som heter gratislunch på Olympia längre, antingen kavla upp armarna och arbeta hårdare för nyheterna som berör Helsingborgs idrottsförening, eller acceptera att våra kommunikationskanaler äger informationsflödet och arbetar med att skapa en plattform som sätter medlemmen/sponsorerna/supportrarna i centrum.

Troligvis har vi inte hört det sista i detta lilla ”poddkrig” och nu inväntar vi bara HDs reaktion på klubbens utspel!

Den aktuella podden (i sin helhet) hittar du här

post

Säsongen 2017 – Mittfältarna

Vår, på förhand, starkaste lagdel med rutin som borde räcka för att skrämma slag på merpartena av motståndarlagen. Under sommaren stärkte vi dessutom våra aktier med Allsvensk rutin och ungdomlig kreativitet och snabbhet. Denna lagdelen ansågs vara så stabil och stark att vi hade råd att bänka försäsongens främste målskytt…

Johan Persson (14 matcher / 0 mål) Kontrakt tom 2019

Skadebenägen mittfältare som flyttade hem till Skåne i somras. HIF nappade direkt i jakten på en mittfältsgeneral. 33-åringen har levererat – som förväntat. Tuff, elak, jobbig och en bollvinnare med mycket jävlar anamma. Dock skulle ju värvningen bli ”grädde på moset” och en form av garanti att klubben nådde Allsvenskan och så blev det ju inte. Håller sig Sheriffen skadefri så kommer han vara lika viktig för HIF a´2018 som Gashi var för guldlaget 2011.

Personligen hade jag hoppats på lite mer ”Gashi-takter” av Johan Persson
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Andreas Landgren (28 matcher / 2 mål) Kontrakt tom 2020

Med sin bakgrund och pondus – samt imponerande spel – förra säsongen såg jag, och många med mig, Landgren som en naturlig ledare inför 2017. Inledde positivt och fann sig snabbt tillrätta som innermittfältare istället för, sin naturliga position, som högerback. Flyttades dock snabbt tillbaka på högersidan när skadorna började hopa sig. Försvann mer och mer ju längre säsongen led och om detta beror på en svacka eller tränardirektiv låter jag vara osagt. HIF förlängde, redan i somras, med 28-åringen som har många år kvar inom toppfotbollen och borde vara redo att ta över kaptensbindeln kommande säsong.

Martin Christensen (15 matcher / 1 mål) Kontrakt tom 2017

Själv kommer jag minnas matchen mot Öster som danskens kanske bästa insatser i den röda tröjan. Inte minst det mäktiga skott som innebar att HIF, på övertid, tog med sig samtliga tre poäng hem till Helsingborg. Annars har Christensen mest haft det tufft, suttit på bänken och fått möjlighet att lämna vid ev intresse från annan klubb. Självklart ingen ultimat sits att vet att man står långt ifrån en startplats. 29-åringen lär söka sig hem till Danmark och vill man fortsätta njuta av ”Superettans mest uppenbara överstegsfint” blir det andra sidan sundet som man får leta. Totalt blev det närmre 40 seriematcher i den röda tröjan för Polle.

Edwin Gyimah ( 24 matcher / 2 mål) Kontrakt tom 2018

Såg mittfältaren provspela, på ett kylslaget Olympiafält mot Kristianstad, och den allmänna känslan vara att här hade HIF chansen att värva en kommande storspelare. Kom med landslagsspel i bagaget och visade, inledningsvis, att han skulle bli en tillgång. Tyvärr kan 26-åringens säsong även symbolisera HIFs dvs mycket upp och ner med mängder av felspass. Att Gyimah dessutom dragit på sig en hel drös gula och ett rött kort visar ju att det måste jobbas på disciplinen kommande säsong. Sen har ju spelaren, som huvudsakligen är mittback, fått agera hjälpgumma i ett antal matcher och spelat på samtliga positioner utom målvakt. Klubben hade räknat med att sälja Gyimah redan i somras men står under kontrakt och lär spela i HIF även 2018 om inte hans frånvaro, under de sista matcherna, tyder på att hans tid i klubben kan vara över?

Lumala Abdu gjorde ett positivt intryck under sin korta tid i klubben
Foto: Fredrik Karlsson / BILDBYRÅN

Lumala Abdu (10 matcher / 1 mål) Inlånad från Kalmar FF

Kom, från Kalmar, i Augusti med målsättning att tillföra extra dimensioner i HIFs anfallsspel. Imponerade med sin snabbhet och förmåga att utmana i en- mot en situationer. Fick växla mellan anfallare och mittfältare men det lossnade aldrig för Abdu som fick vända hem till Kalmar med noll mål på kontot. Dock en 20-åringen med framtiden för sig. Kanske en permanent övergång kan vara lösningen då Abdu, med en försäsong i ryggen, mycket väl kan bli ett utropstecken den kommande säsongen.

Anton Wede (9 matcher / 0 mål) Lämnat klubben

En Henrik Larsson-värvning och utsedd till Årets HIFare 2016. Vad Wede sysslat på försäsongen är något oklart men dess tydligare var det att han enbart var en skugga av den spelare som stod över mängden i HIF modell 2016.  Började ok men åkte tidigt på en skada och var borta några matcher. Vid återkomsten var startplatsen ett minne blott och när HIF värvade rutin under sommaren insåg Anton att konkurrensen skulle bli för tuff. Totalt blev det 61 matcher för HIF och karriären går nu vidare i Gais.

Calle Wede (3 matcher / 0 mål) Lämnat klubben

Kom, med brorsan Anton, inför 2015 men under den första våren gjorde han sju allsvenska framträdanden innan han olyckligt skadade knät i juli månad. Efter månader av rehab var han tillbaka under våren 2017 och gjorde tre inhopp. Insåg att det skulle bli för tuff konkurrens  ansåg sig behöva en nytändning. Att det blev Gais var kanske inte så konstigt då bröderna Wedes karriärer gått hand i hand med varandra sedan barnsben. Totalt blev det 10 matcher i klubben.

Alexander Anchinioti-Jönsson (15 matcher / 0 mål) Kontrakt tom 2018

AJ debuterade redan i Allsvenskan och skulle, i Superettan, ta ett nytt steg i karriären och spela till sig en ordinarie plats. 21-åringen fick omgående tränarens förtroende och startade en del matcher. Ju längre säsongen led så hamnade mittfältaren dock allt längre från en startplats och i somras lånades han ut till Ängelholm. Dock gav HIFs skadeläge AJ åter chansen under några matcher i höstas. Har en tuff spelstil och är, trots sin unga ålder,  en pådrivare och oavsett om det skall spelas på mittfält eller högerback så krigar AJ till sista minuten. Kontrakt över kommande säsong men måste blomma fullt ut 2018 om han skall ha en framtid i klubben.

Bradley Surprise Ralani ( 27 matcher / 6 mål) Kontrakt tom 2017

Enligt egen utsago för bra för både HIF och Superettan men haft svårt att bevisa det på planen. Visst har Surprise tillhört HIFs främsta i en del matcher men sydafrikanen har varit relativt osynlig i minst lika många matcher. Tillhör dock skaran som kan göra det oväntade och låg bakom flertalet viktiga poängräddningar med sina 6 mål och framspelningar. 29-åringen sitter på ett utgående kontrakt och frågan är om HIF vill, eller kan, behålla mittfältaren som troligen har en del anbud att ta ställning till närmaste veckorna. Personligen ser jag dock gärna att Surprise stannar ytterligare en säsong och kan bli en nyckelspelare i jakten på en Allsvensk plats 2019.

Darijan Bojanic (12 matcher / 2 mål) Kontrakt tom 2018

”Den evige talangen” som ansågs för bra för att spela i Superettan och lånades ut till Östersund. Återvände i somras med ett stukat självförtroende men mottogs som ”frälsaren” och spelkreatören som saknats under våren. Och visst levererade 21-åringen inledningsvis. Dock inte en spelare att förlita sig på när det stormar utan kan gå ner sig rätt rejält. Har ett år kvar på kontraktet och man kan fråga sig hur många säsonger som Bojanic skall få på sig att blomma ut? Med en försäsong i ryggen så är jag dock övertygad om att den kreative mittfältaren kommer tillhöra de främsta i Superettan. Dock oerhört beroende av om det går bra för laget – för då går det också bra för Bojanic.

Monday Samuel – bäst på försäsongen men spårlöst förvsunnen när serien drog igång
Foto: Mathilda Ahlberg / BILDBYRÅN

Monday Samuel (17 matcher / 2 mål) Kontrakt tom 2017

Den 26 februari hoppade Monday Samuel in, efter en halvlek i Svenska cupen-mötet, hemma mot Degerfors. Han gjorde två mål och när försäsongen tog slut hade han gjort fyra mål. Nigerianen imponerande och levererade men när det var dags för seriespel så hamnade Monday längst ner i frysboxen. Inget skäl angavs men uppgifter talar om ”taktisk oförmåga”. Kan dock lyfta en match på egen hand och i ett offensivt HIF hade 23-åringen kunnat bli hur framträdande som helst. Med HIFs, något defensiva, spel under innevarande säsong så har dock Monday fått se sig bänkad och frågan är hur nigerianen ser på sin framtid i klubben. Hur som så löper kontraktet på ytterligare en säsong men känslan säger att vi hittar Monday Samuel i en annan klubb den kommande säsongen.

Casper Seger

Spelade ingen seriematch 2017

Max Svensson (24 matcher / 3 mål) Kontrakt tom 2019

Tillsammans med Timossi säsongens utropstecken! Med ungdomlig entusiasm och oräddhet fick 19-åringen sitt stora genombrott i HIF. Konstigt nog har Svensson främst agerat inhoppare under säsongen och målet blir säkerligen att spela till sig en ordinarie plats inför 2018. Bofast i U19-landslaget och en av framtidsmännen inom svensk fotboll. Med sina 165 cm över jorden har yttermittfältaren visat att storleken definitivt inte har någon betydelse.

I GÅR: Säsongen 2017 – Försvararna

I MORGON: Säsongen 2017 – Anfallarna

post

Sämst när det gäller som mest…

Det har talats om att HIFs match mot Öster skulle kunna komma att bli direkt avgörande i kampen om en kvalplats. Mycket riktigt så tyder det mesta på det. Dock lär inte HIF står som huvudrollsinnehavare den 4 November utan det är smålänningarna som valde att ta upp fighten med Trelleborg om den sista livlinan för att nå Allsvenskan 2018. Å andra sidan så har man väl knappast i Allsvenskan att göra om man förlorar, inför knappt 6000, mot IFK Värnamo…

Det är inte många år sedan som HIF var Svensk fotbolls ohotade kungar. Året var 2011 och vi hade skövlat landet på samtliga pokaler som Svenska fotbollsförbundet kunnat uppbringa. Allsvenskan, Svenska Cupen, Supercupen. Vi kvalade till Champions League, hamnade sedermera i Europa League, och var svensk fotbolls framtid. I samma veva rullade de stora pengarna in på klubbens konto och vi supportrar var övertygade om att både de ekonomiska och sportsliga framgångarna säkrat HIFs plats, i såväl inhemsk som europeiska fotboll, för en lång tid framöver. Tänk så fel man kan ha…

I går var vi knappt 6000 personer som befann oss på Olympia för att få uppleva när HIF greppade det sista halmstrået och tog ett stort kliv mot en hägrande kvalplats tillbaka till Allsvenskan. Jag vet inte hur många gånger, denna säsongen, som HIF har bjudits tillbaka in i leken och i söndags, när Erik Pärsson kvitterade Trelleborgs ledning på straff i den 88:e minuten, uppstod plötsligt det där läget som var för bra för att vara sant. Dussinlirarna från IFK Värnamo skulle komma på besöka och försöka piska Superettans främsta trupp, på Superettans fräschaste arena! En solklar trepoängare och avståndet vid 21-tiden igår skulle enbart vara tre ynka poäng. Tji fick vi…

Det började iofsg bra när, enligt Surprise själv, Superettans överlägset främsta spelare gjorde 1-0 redan i den 12: e minuten. Handen upp – där och då – alla ni som kände att nu blir det åka av på Olympia! Hoppet levde i fyra minuter innan den, numera 37-årige fd BoIsare, Pär Cederqvist hoppade högst i straffområdet och kvitterade till 1-1. Resten av tillställningen kunde lika väl symboliserat HIFs innevarande säsong. Oinspirerat, taffligt och tempofattigt med mängder av felpass. Omställningsspelet ska vi inte ens tala om. Visst vaknade hemmalaget till liv, i början av andra halvlek, men avsluten höll så låg nivå att det inte ens var värt att notera dem. I stället kliver Paulo Marcelo Souza Alves (Vem?) fram och föser in en boll mellan benen på Pär Hansson. Ridå!

Samtidigt som domare Johan Krantz blåste av matchen och HIF inkasserat sin blott andra hemmaförlust för året (nej du PeO – nu är vi inte ens längre ”Bäst i serien på att inte förlora”) så visste jublet på Parken i Norrköping inga gränser bland de tillresta supportrarna. Lillebror i söder hade åter spelat hem ett SM-guld och medan vi får ställa in oss på ytterligare en säsong i andradivisionen så kan man längre söderut se fram emot ännu ett Champions League-kval och en drös med publikfester. Å andra sidan så lär det bli en rejäl klang och jubelföreställning även för HIF kommande säsong – vi skall ju, troligtvis, ner till Landskrona IP för mötet med antagonisterna i BoIS. En oerhört klen tröst…

Vems är då felet? Spelarna, tränarna, styrelsen? Självklart en kombination av alla tre parter.

Spelarna verkar sakna självförtroende och många av säsongens matcher känns nästan förlorade på förhand. Motståndarna verkar tycka att det är bra mycket roligare att besöka Olympia än vad våra spelare verkar tycka om att spela på arenan – detta inför en av Sveriges mest röststarka publik! Man verkar inte klara av att hantera den press och de krav som ställs på spelare som drar på sig den röda tröjan. I mina ögon är där många, i dagens trupp, som inte håller Superetta-nivå och när vi nu skall bygga inför kommande säsonger så ser jag knappast någon anledning till att förnya något av de kontrakt som går ut vid årsskiftet. Här behövs nytt blod…

Tränarna har hela säsongen talat om att man bygger ett lag. Med tiden skulle HIF växa sig starkare och de inledande 12 matcherna utan förlust var bara en försmak på vad som komma skulle. Vi köpte alla läget och när klubben stärkte upp truppen med tre klasslirare i somras så var det inget snack om saken – nu defilerar vi hela vägen in kaklet. In kom rutin som gjorde övriga klubbar röda av avund. Det var Pär Hansson, Johan Persson och ”det eviga underbarnet” Darijan Bojanic som skulle visa vägen och så blev det ju också – initialt! Problemet var bara att de övriga medspelarna mest stod och tittade på och hoppades att trion skulle stå för spelet. Den bensinen räckte i 2-3 matcher sen var det slut i tanken.

Det tidigare så offensiva HIF har plötsligt blivit det defensiva HIF. I en av hösten matcher så var det någon som roade sig med att räkna antalet bakåtpassningar. Efter 25 minuter var han redan upp i trettio. När domaren blåst av matchen hade han noterat 102! Bakåtpassningar – på 90 minuter – av Superettans dyraste och mest rutinerade trupp! I min värld spelar HIF ”fel fotboll” sett till materialet alternativt så har spelarna helt missuppfattat vad det hela går ut på dvs att man måste chansa för att våga vinna! Inte drälla med en massa bakåtpassningar för att inte riskera att förlora matchen och därmed viktiga poäng i jakten på ett snabbt återtåg! I år har HIF nämligen genomgående varit sämst när det gällt som mest…

Styrelsen då? Självklart skall styrelsen ha sin del av riset för att säsongen gått som den gått. De är ju ytterst ansvariga för att säkerställa de mål klubben satt upp. Även om de inte finns med på planen eller i omklädningsrummet så måste de vara delaktiga. Det är styrelsen som anställt vår tränare och det är även styrelsen som tar beslut om ev nyförvärv eller om man anser det nödvändigt att anställa en sportchef osv. Jag betvivlar knappast kompetensen i den sittande styrelsen och är övertygad om att de, i sina beslut, alltid har ambitionen att göra det som är bäst för klubben. Detta med hänsyn till faktorer som vi supportrar inte alltid har den blekaste aning om. Klubben har, under ett antal år, brottats med en ekonomisk verklighet som man måste anpassa sig till. Framförallt vi de tillfälle när man skall anställa tränare, köpa spelare osv. Man brukar säga att man får det man betala för och det är utifrån den bistra verklighet vi nu kan konstatera att HIF modell 2017 inte var ämnade för att ta klivet tillbaka till svensk toppfotboll.

I sanningens namn så kan man konstatera att det enda som numera håller Allsvensk klass vad avser HIF är arenan och Södra Stå. Förhoppningsvis kan ännu en säsong i Superettan få klubben att följa med även ekonomiskt och sportsligt.  Men snälla styrelse, tränare och spelare – våga chansa och våga vinn – låt det inte ta 24 år och 11 dagar tills vi åter kan titulera oss Mjölkkossan och ta plats i toppen av den Svenska fotbollsvärlden…

AOH summerar Omgång 1

Falkenberg förlorade på hemmaplan, Gais, Dalkurd och Gefle tappade poäng. Samtidigt vann HIF årets första derby och Värnamo krossade Åtvidaberg. AOH summerar premiäromgången i Superettan!

På Olympia drog HIF längsta strået i Skånederbyt mot Trelleborgs FF. Även om det satt långt inne så fick de, nästan 13000 på Olympia, jubla när Jesper Lange avgjorde med sitt 1-0 mål i den 80:e minuten.

Storpubliken på Olympia fick njuta av både sol och tre poäng. Foto: Samone Klinteberg


 
Dalkurd, som varit överlägsen i alla förhandstips, nådde ”bara” 0-0 mot BP i en chansfattig, men temporik drabbning, inför 1400 personer, på Domnarvsvallen i Borlänge. Å andra sidan så är även BP topptippade efter sin framfart i cupen så kanske var detta ett bra resultat för båda lagen?

Ex-Allsvenska Falkenberg passade också på att inviga sin nya arena Falcon Alkoholfri Arena. Däremot blev insatsen mindre lyckad då motståndarna, Öster, vann med klara 2-0 efter mål av bla Jonathan Levi. Noterar att båda målen tillkom under matchens sista minuter. Drygt 4000 hade hittat till matchen som Falkenberg avslutade med 10 man efter en utvisning på övertid

Även om gästerna gjorde ett tidigt ledningsmål så hade Syrianska ledningen med 2-1 mot Degerfors, med kvarten kvar, men fick se sig besegrade i slutminuterna. 2-3 målet, som kom i 92:a minuten, gjorde Shpetim Hasani. 

Trots ledning fick Syrianska se sig besegrade i premiären


René Makondele och Johan Oremo gjorde varsitt mål för Gefle i premiären. Detta hjälpte dock föga då hemmalaget, Freij Täby, kvitterade i den 81:a minuten genom Martin Falkeborn. Noterar 1458 på läktaren och att förre HIFaren, Makondele, gör mål för sextonde säsongen i sträck!

Roar Hansen hade ingen rolig dag på jobbet när hans Åtvidaberg fick storstryk mot tippade bottenlaget Värnamo. 4-0 slutade matchen efter bla två mål av åldermannen Per Cederqvist. En smaksatt för nya tränaren, Christian Järdler, som för övrigt spenderade lördagen på Olympia!

I söndags tog Norrby emot Gais och trots att bortalaget kom med ett rejält supportergäng i släptåg så blev det en mållös (0-0) tillställning på plastmattan i Borås. Båda lagen hade möjlighet att spräcka nollan men oskärpa och bra målvaktsspel bäddade för delad pott.

Norrby och Gais spelade 0-0 på ett soligt Borås Arena

 
I omgångens sista match möttes Örgryte och Varberg. Hemmalaget var i ledningen redan efter tre minuter. Med halvtimmen kvar gjorde Johan Elmander 2-0 inför 3254 åskådare. Varberg reducerade i den 93:e minuten, på straff, och fastställde slutresultatet till 2-1. Gästerna var inte alls ofarliga och vann bla hörnorna med 8-2. Det blir ett revanschlystet Varberg som tar emot HIF på söndag!

Det är som spelaren Henrik Larsson vi vill minnas dig…

Edward Kjell Henrik ”Henke” Larsson, född 20 september 1971 i Helsingborg, är en före detta professionell fotbollsspelare.

Larsson debuterade i det svenska landslaget den 13 oktober 1993 i en match mot Finland i kvalet till VM 1994, där han gjorde mål. Han spelade 106 landskamper och gjorde 37 mål för Sverige mellan 1993 och 2009. Förutom ligatitlar med Celtic, Barcelona och Manchester United samt en Champions League-titel med Barcelona har Larsson vunnit flera individuella utmärkelser, som till exempel Guldskon som bästa målgörare i Europa och Guldbollen som bästa svenska fotbollsspelare (två gånger).

Henrik Larsson som vi lärt känna honom under två säsonger Foto: Michael Erichsen / Bildbyrån

Henrik Larsson som vi lärt känna honom under två säsonger
Foto: Michael Erichsen / Bildbyrån

Bra så! Det är precis dessa rader som skulle räcka för att beskriva ikonen, legendaren, och ur-HIFaren, Henrik Larsson. Det är väl kanske precis så här vi vill minnas honom!

Det var nog ingen, med HIF-hjärta, som direkt uttryckte sin besvikelse när Henrik Larsson presenterades som HIFs nya tränare, och fotbollsanvarig, inför 2015. I bakvattnet av den makalösa säsongen, 2011, så hade rubrikerna kring HIF mest handlat om usla affärer, supporterskandaler och en styrelse som kört klubben i botten. In kom ”messias” som skulle få fri händer att åter ta HIF till toppen av Allsvenskan. Visst fanns där vissa farhågor efter hans mindre lyckade insatser i BoIS och Falkenberg men i Världens Vackraste Förening borde det bli omöjligt för ikonen att misslyckas.

Det var Claes Ohlsson som tog Henrik till HIF - "messias" var på plats! Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Det var Claes Ohlsson som tog Henrik till HIF – ”messias” var på plats!
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Anställningen av Larsson var ett genidrag av den avgående ordföranden, Claes Ohlsson, som plötsligt kund få alla blickars vända mot framtiden istället för de sportsliga och ekonomiska position som klubben hamnat i. Henke skulle, med hjälp av sitt rykte, kunna ”trolla med knäna” och värva ihop ett slagkraftigt lag trots en begränsad budget (sett ur Allsvenska ögon) och förhoppningarna var stora på tränaren som dock inte vill utlova några stordåd under de inledande säsongerna av de treårsavtal som signerats. Det handlade om att stabilisera, bygga för framtiden och, 2017, när klubben fyller 110 år, åter kunna slåss om en av topplaceringarna i Allsvenskan. Hur det gick vet vi…

2016 har varit ett prövningarnas år där klubben, istället för att gå framåt, snarare sjönk som en sten. Till slut blev situationen ohållbar med ett förtroende som raserat både förhållande till supportrarna och, inte minst, förhållandet till spelartruppen. Utåt sett var allting frid och fröjd och Henriks mantra blev snarare ”TÅLAMOD”! Enligt diverse tidningar så var förtroendet för Larsson, internt i spelatruppen, kört i botten i Oktober. Då hade, den förre Champions League vinnaren, redan tappat förtroendet från läktaren. Klubben valde dock att stå bakom Henke i förhoppning att han ändå skulle reda ut situationen och säkra det Allsvenska kontraktet. Något säger mig att oavsett serietillhörighet så var en skilsmässa oundviklig. Men visst hade det varit bättre, för samtliga parter, att klubben och Larsson skiljts åt efter ett lyckat kval!

Helsingborgs sŠäkerhetschef föšrsšker fŒå Henrik Larsson att lŠämna planen i matchens som skulle bli hans sista i HIF Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

Helsingborgs sŠäkerhetschef föšrsšöker fŒå Henrik Larsson att lŠämna planen i matchens som skulle bli hans sista i HIF
Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

Henrik Larssons tid, som tränare I Helsingborg, läggs nu till historien, och klubben står för sin största utmaning på över 20 år när man påbörjat resan tillbaka till Allsvenskan. Vem som blir Larssons efterträdare står fortfarande skrivet i stjärnorna och spekulationerna är otaliga. Oavsett så skall Henke har ett stort tack för sina år i klubben. Alla, normalt funtade människor, förstår givetvis att utgången av säsongen inte var vad någon hoppats – allra minst Henrik Larsson som nu får ta en rejält stukad tränarkarriär och söka sig vidare. Men det är som den ikon och ambassadör för Helsingborg som vi vill, och kommer minnas Larsson. Hans sista match, som ansvarig, blev tyvärr en tragisk historia som vi förhoppningsvis kan lägga bakom oss omgående då klubben redan visar handlingskraftighet genom att tydligt markera vad som är OK på Olympia och vad man kan förvänta sig av supportrarna till laget.

Med denna korta text så vill AOH rikta ett stort tack till Henrik Larsson och hans sätt att hantera avgången från klubben. Där finns nog inte många människor som, på ett så tydligt sätt, visar vad klubben betyder för honom och efterskänker resterande lön på det avtal som även löper vidare under den kommande säsongen. Oavsett vad Henke tar sig för i framtiden så kommer han ha en stor plats i både våra hjärtan och i klubbens historia. Men det är som spelaren Henrik Larsson vi vill minnas honom. Inte som den tränaren som 24 år efter att han sköt upp oss i en den högsta serien även är högst delaktig i den degradering , och omstart, som vi nu står inför.

Lycka till med din fortsatt karriär Henrik! Förhoppningsvis korsas våra vägar i framtiden under betydligt roligare och trevligare omständigheter…

Martin Klinteberg BBL