post

HIF-tårar, av glädje och sorg, under ett halvt sekel…

”Fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”, sa Bill Shankley, en tidigare tränare i Liverpool, en gång i tiden. För oss supportrar stämmer det ganska väl. Det är ett livslångt äktenskap att stötta och älska sitt favoritlag i vått och torrt, och i med- och motgång

Själv blev jag fotbollsnörd via min pappas gener. Så när jag fick min första fotboll när mamma kom hem med mig från BB, tog intresset fart. Alla blivande småbarnsföräldrar ska veta att det finns många bra bollekar för nyfödda. Jag erkänner villigt att det bara är kärleken till min familj som är starkare än kärleken till fotbollen.

Jag tycker också det är väldigt kul att skriva och brukar i perioder bombardera Helsing-borgs Dagblad med insändare och debattartiklar. Så när Martin Klinteberg, sökte skribenter till Allt Om HIF, tvekade jag inte många sekunder innan jag erbjöd honom mina tjänster. Martin blev glad och skrev att det var jättebra med någon som var lite äldre.

Nu tänker jag aldrig på det här med min ålder, och tar andras personliga omdömen om mig med humor, så jag förstod att Martin såg min ålder som en merit eftersom jag har många års erfarenhet av både det ena och det andra, och inte såg mig som en gubbe.

Det förpliktigade också att jag bodde 50 meter från Harlyckans IP, mina första levnadsår. Här har en av Sveriges främsta talangfabriker Högaborgs BK alltid haft sin hemvist. Man kan säga att jag föddes i HBK. Här uppstår dock mitt första dilemma. Högaborg kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, och HIF nummer två. Som den fotbollsnörd jag är vill jag så klart ha ett favoritlag på hög elitnivå, och då är HIF det självklara alternativet.

Livet som motgångssupporter

Jag började följa HIF när jag var i 10-12-årsåldern 1966-68. Det var en tid när ”Mjölkkossan” höll till längre ner i seriesystemet. Samtidigt avslutade jag min egen aktiva karriär som mer eller mindre orörlig vänsterback utan speluppfattning. Den karriären lovar jag att inte plåga er med.

Mina första år som HIF-supporter höll laget till i botten av Allsvenskan, för att 1968 ramla ur. Sen vidtog en lång ökenvandring som varade i hela 24 år, då  HIF 1993 åter var tillbaka i högsta serien.

En tidig höstdag 1969 kastade jag mig på cykeln direkt efter avslutad konfirmation i Elinebergskyrkan, och trampade snabbt upp till Olympia där jag lade mig bakom det ena målet fyra timmar innan kvalmatchen mot Örgryte skulle börja. Efter att ha förlorat med 4-0 och med 2-0 borta mot Hammarby missade HIF uppflyttning, och sjönk allt djupare genom seriesystemet. Jag hade punka på cykeln så jag fick släpa den hem genom Jordbodalen. Här började min bana som motgångssupporter.

Trots spektakulära värvningar som de f d proffsen Inge ”Guldfot” Danielsson, Roger Magnusson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Pär-Olof Olsson kom HIF inte tillbaka till Allsvenskan.

Pär Olof Ohlsson, Tomas Borg och Tomas Sjöberg var några av profilerna i början på 80-talet Foto: Bildbyrån

De bedrövligaste minnena är sent 70-tal när HIF låg sist i division 3 efter sex omgångar, och man bl a hade förlorat med 2-0 på Olympia mot kvarterslaget Warta från Göteborg, samt förluster mot Gunnarstorp och Stattena.

Som en sann motgångssupporter körde jag troget till bortamatcherna i Gunnarstorp, Höganäs, Hittarp, Ramlösa och Borstahusen med min Puch Dakota i ur och skur, när HIF hade ramlat ner i division 3. Mitt samvete minns dock inte om moppen var trimmad eller inte. Jag upptäckte att en motgångssupporter får njuta av annat än bra resultat, såsom att jämföra smaken på olika korvar på de lokala arenorna, när det går knackigt för våra lag.

Jag kan varmt rekommendera korvarna på Höganäs IP.

Dessa år kommer att vara minnen för hela livet!

Ljusare tider stundar under 90-talet

Mycket tack vare min moderklubb Högaborgs BK, där jag nu är ledamot i styrelsen, kom HIF så tillbaka till Allsvenskan 1993.

Sveriges bästa anfallspar bestående av de Högaborgsfostrade storspelarna Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson öste in mål och bidrog starkt till att ”Mjölkkossan vann division 1.

Henrik Larsson och Mats Magnusson – Sveriges hetaste anfallspar 1992 Foto: Bildbyrån

Mitt envisa och trogna supporterstöd var också en viktig hörnsten i återkomsten.

Nu fick jag övergå från att jämföra korvarna på Höganäs och Hittarps IP, till att se högklassig svensk elitfotboll på Olympia, där korvarna är sådär. Men det känns helt ok.

Puch Dakotan hade sedan länge gått i graven, så jag promenerade de 500-600 meterna hemifrån till Olympia.

Guldet som försvann i Göteborg 1998

Nu börjar HIF-ångesten sakta att försvinna. Under början av 90-talet etablerar man sig som ett stabilt Allsvenskt topplag. Placeringarna skiftade från 2-6 fram till 1998. Ett år jag aldrig glömmer. Inför sista omgången ledde HIF serien med 2 poäng och bättre målskillnad före tabelltvåan AIK. Man skulle hämta hem det givna guldet på Ullevi i Göteborg där BK Häcken som redan var klara för degradering, stod för motståndet. AIK mötte Örgryte hemma på Råsunda.

Säker som jag var på att det skulle bli guldfest, lockade jag med min fru som är helt ointresserad av fotboll, och goda vänner i Göteborg som inte heller var speciellt lockade, på matchen mot Häcken. Jag hade en gigantisk HIF-flagga och målade mig rödblå i ansiktet. Matchen började och jag blev allt mer nervös. HIF spelade riktigt dåligt. De rullade runt utan fart och tappade mycket boll. När så Häcken gjorde 1-0 på ett halvdåligt långskott som Sven Andersson bara tittade på när det rullade in, fick jag tillbaka min HIF-ångest.

Ångesten släppte när Mattias Jonsson gjorde 1-1 i början på andra halvlek. Guldet var hemma. Det räckte med oavgjort. Men HIF fortsatte spela uselt, och som från ingenstans gjorde Häcken 2-1 en kvart senare. Dock stor det fortfarande 0-0 på Råsunda, så HIF låg fortfarande före AIK.

När det återstod ca 15 minuter tittade min Göteborgskompis som hade sportradion på, räddhågset på mig. Han hade den där minen, typ ”hur ska jag våga berätta detta?”.

Försiktigt nästan ljudlöst sa han så; ”Mats, det blev precis 1-0 till AIK”.

Det som inte kunde hända hände. HIF spelade bort guldet. De förlorade mot ett avsågat Häcken. AIK vann med 1-0 och gick förbi med en poäng och sämre målskillnad.

Killen på macken i Laholm där jag tankade på vägen hem, såg min HIF-ångest stå i full blom när den rödblå ansiktsfärgen rann ut över mitt ansikte. Jag sade inte ett ljud när han konstaterade; ”är det sorgens dag eller?”

Den resan glömmer jag aldrig!

Guldet som vi tog i Göteborg 1999

Året därpå var det dags att köra till Ullevi och Göteborg igen. Med fjolårets fiasko i färskt minne, vågade jag inte ta med någon mer än min son till matchen den här gången.

HIF ledde återigen serien före AIK, inför sista omgången och skulle möta mittenplacerade IFK Göteborg i sista matchen.

Jag höll en lägre profil den här gången utan ansiktsmålning, och bara med min stora HIF-fana.

Kenneth Storvik, Arild Stavrum och Stig Johansen – delar av guldgänget 1999 Foto: Bildbyrån

Nu gick det vägen. I början av andra halvlek sprang Arild Stavrum sig fri ur misstänkt offsideposition och sköt in 1-0, som blev segermål.  Sonen fick order att vifta med fanan genom bilfönstret hela vägen hem till Helsingborg och skandera ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”!

Vi glömde åka inom macken i Laholm det här året, men vi hann hem till en magisk guldfest vid Terrasstrapporna, och HIF-ångesten var bortblåst. Den resan kommer jag inte heller att glömma.

Europaspelet 2000

Tack vare guldet 1999 fick HIF kvala in i Champions league. Vi mötte Inter i ett dubbelmöte som för alltid blir historiskt. Mikael Hansson gjorde 1-0 till HIF på Olympia, och vi vann sensationellt.

Sen blev målvakten Sven Andersson ”San Siro”-Sven med alla och envar, när han bragdräddade en sen straff på San Siro inför fullsatta läktare. Det blev 0-0 och HIF kvalade in i gruppspelet.

2000 spelade HIF i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och Paris SG. Man vann bl a över Rosenborg och spelade oavgjort mot Paris och Bayern. Med 5 poäng är man bäst av alla svenska lag i Champions league genom tiderna.

2007 kvalade HIF in i gruppspelet i UEFA-cupen efter seger med 5-1 mot Herenveen. I gruppspelet slog man Galatasary borta med 3-2, och Austria Wien hemma med 3-0.

Sen åkte man ut i 16-delsfinalen efter en tveksam straff mot PSV Eindhoven.

Jag såg alla hemmatcher live och glömmer aldrig dessa fantastiska fotbollsfester.

Guldet som vi tog i Göteborg 2011

2011 var det åter dags med en avgörande match om guldet med AIK på Ullevi i Göteborg. HIF mötte GAIS, och AIK mötte Malmö FF i Malmö.

Som väl är är jag ensam fotbollsnörd i min familj. Det kan vara tillräckligt påfrestande för de närmaste ändå som det är. Så nu åkte jag upp till Göteborg själv. Utan att övertyga vann HIF med 3-1 samtidigt som AIK spelade 1-1 mot Malmö FF.

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen!

Denna underbar känsla när HIF vann guldet 2011. Det vill vi uppleva igen! Foto: AOH Media

Nu viftade jag med HIF-fanan genom ett bussfönster hela vägen hem och hann uppleva guldfesten på Olympia. Underbara minnen!

HIF bäst i Sverige under fem år 2010-2015

Med ett allsvenskt guld, ett stort silver, två cupguld och två segrar i Supercupen under åren 2010-2015 var HIF överlägset Sveriges bästa lag. Jag såg alla matcher jag kunde både hemma och borta, seglade runt i eufori, helt utan HIF-ångest och tyckte t o m att korvarna på Olympia var ganska goda, men bara chorizon.

Nu var jag äntligen medgångssupporter.

Supercupmatcherna blev något av kronan på verket då HIF befäste sin position som det totalt sett bästa laget i landet. Jag var på plats på Olympia när man slog AIK med 2-0, och även på Swedbank Stadion när man slog Malmö FF med 2-1.

Minnena blir ännu ljuvligare av att man vann över just AIK och Malmö FF.

Vilket lag vi hade med Pär Hansson, Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt, Ardian Gashi, May Mahlangu, Alfred Finnbogason, Rasmus Jönsson, Emil Kraft, Alexander Gerndt m. fl.

Men framförallt var det en fungerande lagmaskin.

Nu har HIF gjort en resa neråt igen. Men med den rekonstruktion man har gjort 2017-2018 har jag gott hopp om att HIF är i Allsvenskan 2019, och ett topplag redan 2021.

Varför inte Sveriges bästa lag igen ? Men man behöver inte vara oroliga i klubben, för jag hänger på såväl som medgångs- som motgångssupporter, om jag så ska behöva köpa en billig gammal begagnad Puch Dakota och jämföra smaken på korvar på de lokala arenorna

post

En seger som betyder mer än tre poäng

HIFs premiärseger innebar att den riktiga tävlingssäsongen inleddes på bästa sätt. Inte bara bjöds vi på fint spel och en underbar stämning på Olympia utan vi slog även en tippad toppkandidat, något som inte ska underskattas

Så kom den då, premiären av Superettan-säsongen, efter förra helgens inställda match. För egen del var jag orolig inför denna premiär och jag hade en rad funderingar och tankar snurrandes i huvudet. Skulle HIF kunna tackla den inställda premiären mentalt och ladda om? Skulle den fina försäsongsformen hålla i sig? Skulle HIF kunna hålla i taktpinnen och föra matchen? Jag tycker att det samlade svaret på dessa frågor blev ”Ja”.

För mig såg det inte ut som att HIF ens funderade eller led av att matchen mot HBK blev inställd och ingen kan väl argumentera för att HIF inte behöll sin fina försäsongsform. När det kommer till frågan om HIF skulle kunna hålla i taktpinnen och styra matchen är väl de första 15-20 minuterna det tydligaste svaret på den frågan även om jag hade önskat att det fortsatt sett ut så under hela matchen. På det hela taget tycker jag dock att HIF gjorde en väldigt stabil match och kontrollerade matchbilden.

Det, ovan nämnda, faktum att vi slog en tippad toppkandidat ska inte heller underskattas. HIF har pressen på sig inför denna säsong och att då gå upp och leverera direkt, det är ett styrkebesked som jag inte kan mäta med något under den förra säsongen. Men inte en vårhimmel utan i alla fall något orosmoln. Det var nog inte bara jag som blev nervös när både Abubakari och Bojanic linkade av men rapporterna säger att det inte ska vara något allvarligt vilket vi verkligen får hoppas för jag tycker att HIFs största svaghet i år är truppbredden. Förutom det måste jag lyfta Max Svensson som gjorde en fin match och han har verkligen tagit kliv under 2018 även om han tenderar att vara lite upp och ner.

En lyckad premiär kan bockas av och nu ser vi fram emot nästa helgs möte med Frej, en match där pressen på vinst och på att föra matchen är än större än mot Öster.

Juste det ja, herregud vad skönt att det är säsong igen

post

Hur mår relationen mellan HIF och Malmö FF?

Att det finns en lång historia bakom relationen mellan Skånes främsta klubbar känner det flesta till. AOH tittade närmre på den historiska utvecklingen och på spelarna som gått mellan de båda klubbarna

Det finns en mörk historia av relationen mellan HIF och Malmö FF. Rivaliteten mellan klubbarna har tenderat till öppet hat, och derbyna mellan lagen har omgärdats med den grövsta tänkbara fiendskap. Ofta har dessa matcher blåsts upp till årets hatmatcher, där det har varit viktigare att besegra Skånerivalen än att vinna Allsvenskan.

Pär Hansson attackerades under derbyt 2011 Foto: Andreas Hillegren SCANPIX

Pär Hansson attackerades under derbyt 2011 Foto: Andreas Hillegren SCANPIX

Incidenten med huliganen som hoppade in på planen och attackerade HIF:s målvakt Pär Hansson 2011 på Swedbank Stadion, är ett av de värsta exemplen. Tyvärr är det inte det enda tillfället när huliganer har löpt amok på eller utanför arenorna i samband med dessa matcher.

Dock finns det också en ljus historia av utbytet mellan de båda Skånelagen som behöver lyftas fram i ljuset.

Historisk utveckling under de senaste 40-50 åren

Det som ofta glöms bort i resonemangen kring relationen mellan HIF och Malmö FF, är de positiva sidorna av utbytet. Framförallt under 1980-talet och i början av 90-talet, när HIF höll till långt ner i seriesystemet, t o m så långt ner som i division 3, gick ett flertal Malmöspelare som inte riktigt platsade i Malmö FF över till HIF, och bidrag starkt till att HIF klättrade upp i Allsvenskan igen 1993-94.

Dessa spelare lämnade Malmö FF för HIF under denna period, med årtalet inom parentes:

Thomas Sjöberg (1983), Tore Cervin via Toronto och Limhamn (1984), Anders Olsson (1984), Jan Möller (1989), Anders Jönsson (1989), Björn Lilius (1990), Henrik Lilius (1990), Ulf Lilius (1990), Jörgen Persson (1991), Andreas Augustsson (1992), Patrik Sundström (1993), Per Ågren (1993), Patrik ”Trelleborg” Andersson (1994), Peter Hillgren (1995), och Mats ”Masse” Magnusson via Benfica (1992).

Ulf, Björn och Henrik Lilius anlände samtliga från Malmö 1990 Foto: Bildbyrån

I takt med att bägge klubbarna ville vara med i toppen av Allsvenskan under senare hälften av 1990-talet och framåt har rivaliteten blivit allt starkare. De spelare som då tyvärr har blivit illa behandlade av stora delar av supporterskarorna, är framförallt de som gick från HIF till Malmö FF under 2000-talet, såsom Christian Järdler via Turkiet (2006), Babis Stefanidis (2007), och Simon Thern (2012).

Synen på spelare som har gått mellan klubbarna

Många supportrar har genom åren målat ut de spelare som flyttat mellan de båda lagen som svikare och förrädare som för alltid ska hatas. Under senare år minns vi framförallt den behandling som Christian Järdler, men kanske framförallt Simon Thern fick utstå när de som tidigare HIF-spelare gick över till Malmö FF. Järdler hamnade i Malmö efter en halvdan proffskarriär i Turkiet, medan Thern gick direkt.

När s.k HIF-supportrar (för mig är huliganer inte supportrar), hade en docka med en strypsnara om halsen, och en skylt med texten ”Simon Thern ska dö”, med sig på läktaren i Malmö 2012, ställdes allt på sin spets. Visst kan man alltid avfärda alla avarter på och runt arenorna vid derbymatcherna, som enskilda huliganers agerande, men i detta fall var handlingen också ett symtom på något mer underliggande. Nämligen en djup historisk konflikt, som skapats av de som ser drama, utspel, aggressioner och våldstendenser som naturliga inslag i fotbollens väld.

Många av oss andra som älskar fotbollen och våra klubbar, kan bjuda våra spelare på att de vill prova sina vingar på en nivå där de tror att de kan lyckats bäst. Hur det än är så varar en fotbollsspelares karriär kanske max 15 år på internationell och nationell toppnivå. Räknar man sen in eventuell skadefrånvaro och perioder när man inte får spela, så blir karriären avsevärt kortare.

Partik ”Sundet” Sundström har spelat i bägge klubbarna

Jag träffade Patrik ”Sundet” Sundström, nu tränare för klubben som fostrade honom, Högaborgs BK, för ett samtal kring hans upplevelser av relationen mellan HIF och Malmö FF. ”Sundet” är en av dem som spelat i bägge lagen. Här är hans tränar- och spelarkarriär i en länk:

http://alltidfullsatt.se/klart-patrik-sundstrom-tillbaka-som-tranare-i-hogaborg-2017/

1990 gick ”Sundet” från Högaborg till Malmö FF, där han spelade 1991-1992. Under dessa år var MFF ett topplag i Allsvenskan. Hans roligaste minne från den här tiden är när laget spelade i Europacupen och bl a slog ut Besiktas på bortaplan. Han spelade bl a ihop med spelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin.

”Sundet” tog omvägen, via Malmö, innan han kom hem igen till Helsingborg Foto: Bildbyrån

Samtidigt spelade HIF lägre ner i seriesystemet. ”Sundet” lämnade MFF för HIF när de kom tillbaka till Allsvenskan 1993. Hans HIF-karriär varade 1993-1998. Roligaste minnet från den tiden är när man slogs med ett urstarkt IFK Göteborg om guldet 1995, och Europaspelet 1996. Här spelade han bl a ihop med Roland Nilsson och Andreas Jakobsson.

Under sin aktiva karriär upplevde inte ”Sundet” något starkare rivalitet mellan de stora Skåneklubbarna. Det beror mycket på att Malmö var ett topplag i Allsvenskan samtidigt som HIF spelade i lägre divisioner, i början av denna period. Tvärtom så minns han en god relation där många spelare gick från Malmö till HIF för att hjälpa klubben upp.

I takt med att bägge lagen ville vara topplag i högsta serien under andra hälften av 90-talet byggdes rivaliteten upp bland supportrarna. Men det kände spelarna inte av i någon större utsträckning.

Som avrundning på samtalet ställde jag en samvetsfråga till ”Sundet”. Jag undrade om han som är fostrad i Högaborgs BK och nu i sin roll som A-lagstränare, rekommenderade sina talanger att gå till antingen HIF eller Malmö FF när de känner sig mogna att gå vidare i sin spelarkarriär ?

Han är emellertid så professionell i sin roll att han svarar att han råder de killar som rådgör med honom, att själva känna efter i vilken klubb det känns bäst. Han uppmanar dem att provträna en period i bägge lagen och sen ta ett beslut om var han vill gå vidare som spelare.

Skånederbyna ska vara årets största fotbollsfest

Jag har sett så många matcher mellan HIF och Malmö FF genom åren att jag har tappat räkningen. Det starkaste minnet kommer nog alltid att vara när HIF vann med 4-0 i Malmö 1999 inför 18000 personer. Att sedan HIF tog guld och Malmö FF ramlade ur Allsvenskan samma år är en gigantisk bonus :-).

Vi är många som saknar den magiska känsla som omgärdar ett derby mot Malmö Foto: Bildbyrån

Det ska betyda något extra med ett Skånederby mellan HIF och Malmö FF. Det ska koka av feststämning, musik, adrenalin, hejaramsor, tifos och vinnarkänsla.

Men hat, hot och kränkningar av motståndare oavsett om de tidigare spelat i HIF och nu i Malmö FF, eller vice verca, hör inte hemma i en sund läktarkultur. Riktiga supportrar hejar på sitt eget lag med allt vad det innebär, men kränker inte motståndarna.

Som supporter och som publik utan lagtillhörighet, ska varje match vara en fest för alla som är på plats, och matcherna mellan HIF och Malmö ska ha det där lilla extra med fulla läktare och bra stämning. Så är det också för det mesta som väl är.

Derbyresultaten har verkligen varierat genom åren. I denna länk kan man se alla resultat och lite annan rolig fakta kring utbytet mellan klubbarna under åren.

post

”Till skillnad, mot HIF, så finns det ett större genuint hjärta i Hammarby”

Han var sportchef när klubben vann guld 2011 och var även med under framgångssagan med Champions League-äventyren 2000. Men någonstans där på vägen försvann kärleken till klubben och nu verkar Jesper Jansson ha ett behov att svartmåla såväl HIF som dess supportrar.

”Jag har känslor för klubben och vill inte vara den som säger saker och ting i medierna”

Precis så sa den förre spelaren och sportchefen, Jesper Jansson, till Expressen i en intervju under hösten 2016.

Sedan dess har det hänt en del…

HIF är inte längre ett Allsvenskt lag utan har, under många år, fått kämpa med en tuff ekonomisk sits. Ett stålbad som många säsonger har fått klubben att balansera på en slak lina. Ett ekonomiskt förfall som Jansson, i högsta grad, varit med att lägga grunden till. Den förre försvararen däremot verkar leva livets glada dagar i sin roll som Sportchef i Hammarby. En post som han suttit på i sedan Juni 2017.

Foto: Bjarki Tordarson

”Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte och vad jag ville, det är klart till att jag hade en anledning till varför jag ville gå vidare och varför jag sa upp mig. Det är ju inte alltid pengarna som styr och ska jag vara helt ärlig så har HIF aldrig haft pengar”

Ett uttalande från en person som verkade som sportchef, och värvningsansvarig, under en period när klubben sålde spelare för närmre 90 miljoner…

47-åringens karriär har varit kantad av märkliga uttalande och konstiga beslut. I AIK blev han utsedd till lagkapten och sade sig älska klubben så mycket att han, enligt egen utsago, ”var beredd att tatuera in AIK-märket i pannan”. Detta var dvs till han, med ett år kvar på kontraktet, krävde högre lön, gick till tidningarna, och landade ett avtal med Djurgården.

Karriären gick sen vidare i Stabaek och Genk innan han, 2000, kom till HIF som spelare och blev sedermera lagkapten. Han blev utsedd till årets HIF:are 2003 och stannade fram till 2005. Tre veckor innan den Allsvenska premiären lämnade han klubben i sticket och återvände till Stabaek. Först 2008 kom Jesper tillbaka till HIF i rollen som sportchef och under den tiden skördade HIF stora sportsliga framgångar. 2011 vann HIF SM-guld, cup-guld samt supercup-guld. 2012 kvalificerade sig HIF till gruppspel i UEFA Europa League.

Han hann dessutom gå en verbal omgång med den förre HIF-tränaren, Stuart Baxter, som Jansson menade ”saknar klubbkänsla och vill klubben illa” vilket rimmar lite dåligt med all den tid han lagt på att kritisera HIF sedan han lämnade klubben i början av 2015. Att Jeppe inte var nöjde med den sista tiden, i HIF, är ingen hemlighet men nu verkar det finnas ett stort behov för honom att istället ge sig efter klubbens supportar. Detta står klart efter uttalande i den intervju som Aftonbladet gjorde med honom i veckan.

Till tidningen säger han att ”till skillnad, mot HIF, så finns det ett större genuint hjärta i Hammarby” och antyder att det finns ett större kunnande, bland Stockholmssupportrar än hos skåningarna. Och detta från en spelare som sålt sin själ till varje klubb han spelat med och varit med att ”slarva” bort x antal miljoner som sportsligt ansvarig i HIF.

Tidningen tar också upp kortsiktigheten inom fotbollen och där prickar AB verkligen rätt sett till Jansson bakgrund. För med denna typen av uttalande så visar han, med tydlighet, att han inte tänker långsiktigt. Jag tror nämligen att jag talar för alla HIF-supportar när jag påstår att den röda tröjan lär han knappast dra på sig igen…oavsett om det handlar om på eller utanför planen…

post

Ett gruppspel som ger oss hopp om en fin säsong!

HIF slutar tvåa i en, på förhand, tuff grupp och bakom sig har man guldaspirerande Norrköping. Det är något att vara stolt över. Detta gruppspel gör mig väldigt hoppfull inför säsongen som väntar

Men innan vi går in på hur spelet sett ut och varför jag är hoppfull måste jag bara säga: Det var så nära. Tappade vinster mot både Norrköping och Örebro på övertid samt ett mål mot Tvååker ifrån avancemang. Detta är så klart något som svider även om det, med all rätt, är superettan som gäller och det är där fokus ligger.

Men om vi ska kolla på hur dessa matcher genomfördes tänts lågans hopp inför säsongen där målet är så tydligt att jag inte ens behöver nämna det (vi ska gå upp). Mot Norrköping visade ”Di Röe” på ett stabilt försvarsspel och ett vasst kontringsspel, apropå temat nära: Moros friläge i 85:e minuten. I matchen mot Örebro uppvisades ett bättre eget spel och i den matchen tycker jag vi var det bättre laget. Till sist Tvååker, ett på pappret svagare motstånd, men ett Tvååker som störde Norrköping rejält ska man komma ihåg. I gårdagens match kändes det stundom som om vi var det enda laget på planen och 3-0-segern på visar på detta. Då ska det kommas ihåg att vi i dessa matcher inte spelat med det som ska vara vårt bästa lag. Persson har inte kunnat spela, Liverstam har bara spelat den första matchen och Abubakari kom in sista 15 mot Tvååker. Matchbilden mot Tvååker speglade kanske mer hur säsongens matcher bör se ut där vi förhoppningsvis kommer få se ett HIF som har mycket boll mot lågt försvarande lag. Dock ska det tilläggas att nog inte alltid kommer vara ett så här pass överlägset HIF som vi ser utan vi kommer även behöva kriga.

Jag skulle vilja nämna några spelare som jag tycker har gjort det bra. Randrup har bidragit till en trygghet och är en klar förbättring på högerbacksplatsen. Bojanic tycker jag har visat sig hitta en roll i laget där han både krigar och styr spelet. Bjarnason ser ut att ha skytteligavinnar-attribut, första målet mot Tvååker kändes som ett klassiskt ”befinna sig på rätt plats vid rätt tidfälle”-mål. Även om Liverstam bara kunde spela en match i gruppspelet tycker jag han i den såg stabil och trygg ut och visade tydliga ledaregenskaper. Till sist vill jag även nämna Thulin som gjort det bra i Liverstams frånvaro och Moro som varit pigg och irrationell även om det finns saker att slipa på i hans spel.

Ett varningsfinger måste dock höjas inför att Bojanic ibland känts som den enda spelmotorn, stora delar av spelet ska gå genom honom. Vad gör man om han inte levererar eller om han skadar sig? Finns en plan B? Med det sagt kanske Abubakari kan tillföra ytterligare en spelmotor till laget. Risken finns alltid annars att HIF blir lättlästa vilket var något vi såg många gånger för säsongen.

Till sist, jag intervjuade HIFs ordförande Krister Azelius förra veckan och han sade att vi har den bästa truppen i superettan och det är väl bara att hålla med honom. Få andra lag kan uppvisa den spetsen som vi kan.

Så ja, jag är hoppfull inför säsongen. Det ska bli kul att se vad detta lag kan göra i år. Nu väntar träningsmatcher innan vi äntligen kickar igång säsongen mot Halmstad den 31:a mars.

Jag kan knappt bärga mig.

post

Ymer ”Bill Shankly hade fel”

Vi nåddes förra veckan av beskedet att en hängiven ledare, pådrivare, och visionär, tillika klubbdirektör för Helsingborgs IF, var tvungen att (tillfälligt) kasta in handduken på grund av en alldeles för långvarig stress, press och arbetsbelastning.

Den forne gigantiske Liverpool-tränaren Bill Shankly hävdade i klassiskt uttalande att ”En del människor tror att fotboll är en lek på liv och död. Jag kan försäkra dig, det är mycket mer allvarligt än så.”

Jag vill påstå att den gode Bill hade fel. Det finns inget i livet som är viktigare än just livet. (Ni kan få citera mig där…)

Punkt.

Jag har personligen varit där. Vaknat en morgon och funderat på varför inte kroppen hängde med, varför inte kroppen svarade på signalerna från hjärnan. Jag har fått känna på hur det känns när kroppen väl kopplats ner, så följer hjärnan med. Inget makes sense, allt blir rörigt och man orkar inte ens sätta på en kanna kaffe till slut.

Begreppet ”Gå in i väggen” är så vanligt numera att det har devalverats från en i omvärlden allvarlig sjukdom till att bli lika vanligt som en förkylning i januari.

Personligen blundade jag för ”sjukdomen” och kände mig mindre värd för att jag inte orkade, för att kroppen inte orkade, för att hjärnan inte hängde med. Och istället för att söka professionell hjälp, försökte jag ”lösa problemet” genom att mota bort dem som brydde sig, och lägga på en mask – Allt är bra! – och vägrade erkänna att jag behövde vila.

Det höll en stund. Jag kunde alltid förklara mitt trötta utseende och mitt håglösa vis som att ”jag är nog bara lite krasslig…”

Och tack vare det, tog det cirka ett år innan jag var på banan igen och kunde fungera arbetsmässigt och socialt. Men det är en pågående process…

Min sympati, empati och tankar är hos vår klubbdirektör.

***

Idag är det, som det heter i bland annat Småland; ”Fössta Tossdan i Mass”!

(För er som inte förstår; ”Första Torsdagen i Mars”. Och då ska det enligt traditionen serveras ”Massipantåtta” (Marsipantårta)).

Men här i Helsingborg skippar vi ju naturligtvis dessa traditioner. Den enda traditionen i Mars värt att fira, är ju naturligtvis att det är månaden då seriespelet startar!

Om 30 dagar. Första matchen i årets Superettan Och DEN ser vi fram emot mer än någon sliskig marsipantårta, eller hur?

***

Två matcher i Svenska Cupen mot två allsvenska lag är avklarade. Två matcher där segern har varit i handen på HIF, men tappats fumligt i slutsekunderna.

Vi bortser från det.

Vi har mött två allsvenska lag och visat att HIF anno 2018 mycket väl hade kunnat hävda sig Allsvenskan. Men vi laddar upp och blir ännu starkare till nästa år. DÅ är vi där!

***

Bill Shankly ja. Han spred en massa (floskler) citat runt sig.

Men många rätt tyckas han inte ha. Inte när det gäller livsåskådning i alla fall;

”At a football club, there’s a holy trinity – the players, the manager and the supporters. Directors don’t come into it. They are only there to sign the cheques.”

Krya på dig MOS!

post

Ser vi slutet för konstgräs inom elitidrotten?

I Sverige har konstgräsets vara eller icke vara blivit en het potatis. Rekordmånga 15 av 32 lag, i Allsvenska och Superettan, spelar den kommande säsongen på konstgräs. Många vill ha ett förbud på underlaget, och debatten har varit stor. Några som nu redan i höstas vidtagit åtgärder är det Franska fotbollsförbundet. Konstgräs är numera förbjudet i Ligue 1 och förra veckan valde en Isländska landslagsman att tacka nej till spel i Allsvenskan med hänvisning till skaderisken vid spel på konstgräsplaner.

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den isländske landslagsmannen, Kolbeinn Sigthorsson, tackade nej till en övergång till IFK Göteborg. Anledningen var enkel. I Allsvenskan spelas det för många matcher på konstgräs. Den isländske stjärnanfallaren har haft en framgångsrik karriär i holländska AZ och Ajax, men skadade knät svårt efter EM 2016 i Frankrike där han ledde Island under Lars Lagerbäck till en kvartsfinal mot värdnationen. Rehabiliteringen var besvärlig och Sigthorsson lånades bla ut till Galatasaray utan att få speltid. Slutligen hamnade han i franska Nantes men även där har han fått begränsat med speltid. Klubben är därför redo att släppa 27-åringen billigt på grund av de tidigare skadeproblemen och den höga lön som islänningen har. Det var i det läget, med de större ligornas transferfönster stängda, som IFK Göteborg kunde erbjuda speltid, en bra historik med isländska spelare och en chans att hålla Sigthorssons VM-drömmen vid liv. Anfallaren var dock tydlig, med tanke på sin skadehistorik, att spel på annat är hybrid och gräs är utelutet.

I Holland gick Ajax, redan i höstas, ut med beskedet att man vägrar låna ut sina spelare till klubbar som huserar på konstgräs – även om det så bara är för att träna på. PEC Zwolle, Excelsior, Heracles Almelo, ADO Den Haag, VVV-Venlo, Sparta Rotterdam och Roda JC är sju klubbar, i förstadivisionen, som använder sig av plastunderlaget och har därmed hamnat i ”bad Standing” hos storklubben. Ajax ledning hänvisar till de stora skaderiskerna med underlaget men ger också en tydlig hint om att ”den typ av fotboll som Ajax, och för den delen det Holländska landslaget, vill spela lämpar sig inte för konstgräs utan skall spelas på ett naturligt underlag”

Bortser vi från skaderisken så är miljöaspekten en annan viktig del att fundera på. Från den 1 juli 2018 blir det förbjudet att sälja vissa kosmetiska produkter som innehåller mikroplaster. Mikroplasterna är plastbitar som är mindre än fem millimeter. De glider ofta igenom reningsverken och hamnar slutligen i havet. De allra minsta djuren kan uppfatta dem som mat, men i själva verket är plasterna ett av de stora hoten mot haven.

Förbudet som snart träder i kraft gäller produkter som sköljs av eller spottas ut, som duschkräm, schampo, raklödder, tandkräm och skrubbkrämer. Upp till 40 ton mikroplaster hamnar i Östersjön – varje år. Kosmetiska produkter är dock en förhållandevis liten källa till mikroplaster i havet jämför med gummipartiklar från bilar (7 670 ton per år) och konstgräsplaner (2460 ton per år).

Vad är då, förutom gräs, det mest naturliga alternativet till konstgräs? Jo, hybridgräs! På Lagavallen i Ljungby, den 2 september 2016 ,spelades den första matchen i Sverige på hybridgräs. I Kristianstad läggs hybridgräs på den nya fotbollsplanen för elitlag vid Kristianstads arenaområde. Planen invigs under våren 2018. I Göteborg, på Gamla Ullevi, har man valt att lägga hybridgräs vilket innebär att de tre Göteborgslagen IFK Göteborg, Örgryte och Gais redan spelar på underlaget. I höst skall dessutom Myresjöhus Arena, i Växjö, ha skiftat sin matta vilket innebär att även Öster ansluter sig till denna lilla skara.  Ullevis hybridgräs kommer från Holland och består till 95 procent av vanligt gräs och 5 procent av konstgräs – ett konstgräs-strå varannan kvadratcentimeter!

Hybridgräset består, vanligtvis, i runda slängar av 90% naturgräs och 10% konstgräs där det senare fungerar som en armerande grund, under naturgräset. Hybridgräs används redan av ett flertal klubbar i inte minst England i syftet att göra underlaget jämnare och slitstarkare. Beroende på hur man driver och sköter planen bör man kunna dubbla eller till och med trippla användandet jämfört med hur mycket man spelar på en naturgräsplan i dag. Detta är självklart intressant för både kommuner och klubbar som, rent ekonomiskt, behöver hitta sätt att utnyttja sina anläggningar i en större utsträckning. I dagsläget kan en naturgräsplaner  utnyttjas mellan 150 och 200 timmar per år, och med hybrid kan det istället bli upp emot 500 eller 600 timmar per år. Som spelare märker du heller inte någon skillnad på om det är naturgräs eller hybridgräs. Skillnaden skulle vara att du känner att gräset är mycket jämnare när man sätter ner dobbarna, och att man får ett bättre fäste. Däremot slirar man inte på planen – något som ger upphov till en ökad skaderisk på de nuvarande konstgräsplanerna.

Rent ekonomiskt så skiljer det inte sig något nämnvärt mellan de olika underlagen. Det handlar mer om i vilken utsträckning du kan nyttja planen.

Kan man nyttja en hybridplan 500 timmar för samma eller en lite dyrare kostnad än 200 nyttjandetimmar på ett naturgräs, då är det klart att det är jätteintressant, och att du kanske även kan få en bättre spelyta än på naturgräs. I bla Premier League så spelar de flesta lagen där på hybridgräs och de har ett snarlik klimat som vi har i Sverige. Den engelska storklubben, Liverpool, har hybridgräs på Anfield och där har man inte behövt skifta ut mattan på 17 år! Dock finns det en del begränsningar, inte minst norröver. Hybridgräset är fortfarande ett naturgräs och behöver  åtta-tio grader för att växa. Ligger man längre norrut i Sverige börjar gräset växa senare och vintern kommer lite tidigare, så växtperioden där uppe är det ingen skillnad på jämfört med tidigare. Det innebär att nyttjandegraden kan komma att bli oförändrad i tex Sundsvall och Östersund och, därmed, spelar den ekonomiska faktorn in i allt högre grad.

Flera klubbar, i Allsvenskan och Superettan,  är bara hyresgäster på sin egen arena eftersom den ägs av kommunen. Dock ställer sig flera av klubbarna positiva till att spela på hybridgräs, men än så länge är det, som nämnt, bara Gamla Ullevi som har underlaget.

I teorin kan ett fungerande hybridgräs förlänga den svenska säsongen med en månad åt vardera håll samt göra att fotbollsplanerna skulle vara i toppskick under hela säsongen. Med andra ord så håller hybridgräset längre än konstgräset. Men man kan inte spela på det lika ofta för det sliter på vanliga gräset. Det är här den ekonomiska aspekten kommer in då klubbarna får acceptera det beslut som kommunen tar. Politikerna ser ju sällan till det funktionella utan snarare till nyttjande och investeringen i sig. Därför lönar det sig fortfarande att investera i en konstgräsplan istället för en hybridplan.

Ett snabbt samtal till Kvällspostens Mattias Larsson gav mig en tydligare bild av kostnaderna kring konstgräs/hybridgräs. Mattias har, via tidningen, följt Malmös arbete med att anlägga en träningsplan och uppskattar att en hybridplan går loss på ca 6 mkr och driften den samma som en vanlig matta . Enligt HIFs klubbdirektör, Mats-Ola Schulze, så kostade Olympias gräsmatta, vid omläggningen 2007,  ca 8 mkr och den årliga driften ligger på ca 1,8 mkr. Vinsten ligger alltså inte i den dagliga driften utan snarare i att man kan utnyttja planen vid fler tillfällen och, således, öka intäkterna den vägen.

Faktum är att ofantligt många stora arenor världen över har hybridgräs – Nou Camp, Wembley, Stade de France – att det inte pratas om det är för att det räknas som riktigt gräs. Parken i Köpenhamn valde tex att övergå till hybridgräs redan under den senare delen av 90-talet.

Själv föredrar jag dock, och många med mig, riktigt gräs. Det finns inget bättre än doften av en nyklippt gräsmatta en solig sommardag. Har man dessutom årskort på Olympia så kan man verkligen stoltsera med en av nordens bästa gräsplaner. Eller som Björn Helgesson, i Björns Band, uttryckte det ”… Allt i balans så rakt och rätt…Det här är den vackraste fotbollsplan du sett”

Lag som spelar på gräs 2018: AIK, Sirius, Kalmar, Malmö, Trelleborg, Degerfors, Falkenberg, Halmstad, HIF, Värnamo, Jönköping, Landskrona, Varberg och Öster

Lag som spelar på konstgräs 2018: Häcken, Dalkurd, Djurgården, Sundsvall, Hammarby, BP, Elfsborg, Norrköping, Örebro, Östersund, Eskilstuna, Gefle, Brage, Frej och Norrby

Lag som spelar på hybridgräs 2018: IFK Göteborg, Gais och Örgryte

Källor: FotbollDirekt, HD, KvP samt Svenska Fotbollsförbundet

post

”PeOs lagbygge är bra mycket längre fram än vid samma tidpunkt förra säsongen”

Två tävlingsmatcher och HIF är fortfarande obesegrade. Dessutom finns fortfarande möjligheten att ta sig vidare i cupen. Och detta utan att man kunna ställa sitt starkaste lag på benen

Oturen grinade HIF i ansiktet på Österporten förra helgen. Laget lyckades, med hjälp av en närmast perfekt försvarsinsats, hålla Norrköping stången i nästan 94 minuter. 93 minuter och 15 sekunder närmare bestämt!

Domare Nyberg var nog den enda som hittade fyra övertidsminuter men det innebar att HIFs perfekta start på gruppspelet grusades i slutsekunderna. I går stod ännu ett Allsvenskt lag för motståndet och åter misslyckades HIF med konstverket att stänga en match vilket åter straffade sig i på övertid. I går imponerande dock laget och skillnaden mellan Allsvenska och Superettan var som bortsuddad.

Två gedigna insatser som ändå vittnar om att PeO Ljungs lagbygge är bra mycket längre, i sina förberedelser, än vid samma tidpunkt förra säsongen. Och detta utan att man kunnat ställa sitt slagkraftigaste lag på planen. Åtminstone inte sett till rutin och erfarenhet…

Johan Persson och Mouhamed Abubakari. Där har ni lagets två tilltänkta motorer inför den kommande säsongen. Två givna, ordinarie, mittfältare under 2018. Persson är dock fortfarande inte i matchskick och Abubakari har fått sota för den utvisning han drog på sig i den Allsvenska slutspurten förra säsongen. Man kan ju undra hur mycket mer HIF kommer kunna växla upp med de två herrarna på planen?

Försvarsmässigt finns det ingen oro, från min sida, däremot känns våra anfallsalternativ i tunnaste laget. Bjarnason känns, trots sin speed, ännu inte riktigt vän med bollen och Dahlbergs skadehistorik finns alltid med i bakhuvudet. Timossi kommer få betydligt tuffare bevakning denna säsongen och Akpoveta är ännu inte riktigt ikapp efter sin operation. Den tunna truppen kan dessutom få det kämpigt om man drabbas av skador. Inte minst bland våra forwards.

Något säger mig att man har en anfallsplats ledig och man inväntar hur Jesper Langes rehab utvecklas. Dansken har visat sin kapacitet under förra säsongen och vill tillbaka till klubben så…

Matcherna, mot Norrköping och Örebro, har tydligt visat att HIF har något stort på gång och att man, redan denna säsongen, kan ge de Allsvenska lagen en rejäl match om poängen.

För HIFs del väntar nu ”bara” en storseger mot redan avsågade Tvååker, och att Örebro och Norrköping delar på poängen, för att säkra en fortsättning i turneringen. Bara och bara förresten. Jag har ju svårt att tänka mig Mattias Lindström komma hem och låta sitt lag spela av matchen. Även om Tvååker kammat noll mot de övriga i gruppen har man visat att man inte är några slagpåsar så HIF bör se upp så att man inte blir för övermodiga.

Slutligen så sänder vi en tanke till HIFs klubbdirektör, Mats-Ola Schulze, som, under sin tid i HIF, blivit lite av en symbol för det nya, öppna HIF. Det har givetvis kostat på att ständigt vara tillgänglig, mottaglig, synlig och motorn i ”HIF-navet”. Kroppen har sagt i från och MoS tvingas dra i handbromsen och vila några veckor. Koppla ur, koppla bort och låt klubben köra på autopilot en tid framöver. Ingen är större än laget men visst vill vi alla ha ”vår kapten” bakom spakarna. Dock inte till priset av psykisk och fysisk ohälsa. Ta hand om dig så ses vi igen – lagom till premiären!