post

De rö’a hjärtat (Del 2)

Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.

I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.

Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.

HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.

Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.

Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.

Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.

I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.

Pettersson var först och störst varje gång.

Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.

Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.

Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.

Dan Brzokoupil spelade under sin karriär för Djurgårdens IF, Landskrona BoIS och Hammarby IF i Allsvenskan. Han var med och vann Svenska cupen 1972 med Landskrona BoIS Foto: HD.se

Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.

Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:

– Nys din jävel!

Beben hade nyst färdigt.

Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.

Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.

Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.

 

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Det rö’a hjärtat (del 1)

Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell “Det rö’a hjärtat” i två delar.

Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.

På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.

Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.

Publikens puls var på väg uppåt.

Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.

Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.

Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:

– Mördare! Mördare! Mördare!

Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.

Han höll på fel lag.

Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.

Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.

Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.

Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.

Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.

Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.

Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.

Rolf Nilsson, en gång känd som Allsvenskans äldsta spelare, hann med att vinna Silver med HIF 1967. Annars var det i BoIS han hade sitt hjärta Foto: HD.se

Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.

Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.

Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.

Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.

Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.

I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.

Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.

Det var allsvenskans snabbaste mål.

Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.

Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.

Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.

En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.

Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.

Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.

Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.

Fortsättning följer…

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

Gästkrönika : Att bo i fiendeland…

 

Som liten grabb låg jag bakom Kalle (Rio-Kalle) Svenssons mål vid varje HIF-match och då förstår ni nog att han som skriver detta… han är inte ung, men jo… jag är en ungdom på 72 vintrar.

En vaktmästare blev tilldelad att hålla koll på oss grabbar hela tiden, vi var nämligen tvungna att ligga platt på magen under hela matchen. Om vi bara reste oss något… så kom vaktmästaren med en sorts käpp och puttade till oss.

 Kalle Svensson, Roger Magnusson och Gunnar Gren

I vuxen ålder arbetade jag som reklamchef på Väla Centrum och inför vår öppning 13 mars 1974 men även efter blev vi motarbetade från Helsingborg av såväl politiker, centrum- och handelsföreningar samt HD.

Vi på Väla Centrum satsade de första fem åren väldigt mycket på olika sorters aktiviteter, allt från stora modevisningar till Sveriges artistelit. Jag hade en idé om att göra en kickningstävling bland ungdomar i området, då hade HIF precis värvat Roger Magnusson från Olympique Marseille. Roger M. Kunde göra ”allt” med en fotboll.

Jag tog kontakt med HIF och dom svarade, självklart är vi med på det. Äntligen var det någon i helsingborgstrakten som ville samarbeta med oss på Väla C. Då satte jag igång med planeringen. Det skulle bli en ”stor” kickningstävling med rejäla priser och vi ville även ha en namnkunnig domarjury. Jag bjöd in Kalle Svensson, Gunnar Gren och Roger Magnusson. Dom två senaste kända bolltrollare och Kalle fick bli juryns talesman, han var vår lokala kändis.

Kalle hade verkligen talets gåva, han pratade hela tiden och i detta fallet var det bra. Roger var riktigt blyg och sa inte många ord, han lät bollen tala.

Men… Gunnar Gren… han var inte rolig, han kickade lite med en boll sen satte han sig ner. Då hade han gjort sitt.

Men om vi nu tänker oss slutet på nittiotalet, då var både jag och sambon medlemmar i HIF och hade årskort till alla hemmamatcher. Efter några år så flyttade vi till Österlen men vi hade kvar ett hål i väggen på Stattena i Helsingborg, som vi kunde sova över i efter matcherna. Vi körde 26 mil vid varje hemmamatch… och det var det värt, det var högtidsstunder på Olympia varje gång. Ja… nästan i alla fall.

Runt milleniumskiftet var det härligt att vara HIF:are. 1999 vann vi SM-guld med påföljande kval till Champions League och vi lyckades och kom till gruppspel.

Då kom PSG, Bayern München och Rosenborg till lilla Olympia. Vilken lycka!

Nu skruvar vi fram tiden till en bit in i tjugonde århundradet.

Fortfarande bodde vi på Österlen men hade både barn och barnbarn på sydvästskånska sidan, vilket innebar att vi ofta befann oss i fiendeland, d v s i de pyjamaskläddas land.

Men året 2011 toppar nog det mesta för en HIF:are. HIF vann Allsvenskan, Svenska Cupen och Svenska Supercupen. Vi är det första laget och än så länge det enda laget som vunnit ”trippeln” under en och samma säsong.

Då gick det bra att vistas i fiendeland.

Dag Szepanski, Krister ”kason” Andersson och Rolf ”tejpen” Björklund Foto: Privat

En kompis till mig, Dag Szepanski, f d MFF-landslagsspelare och allsvensk skyttekung, visserligen för några år sen… men oftast ihågkommen i alla fall av oss fyrtio- och femtiotalister. Han bjöd med mig på en MFF-match i våras.

Dag ringde mig och frågade om jag kunde hämta upp Rolf ”Tejpen” Björklund på vägen. Jag har ett flertal HIF-tröjor i min garderob men här gällde det att tänka sig för. Det går bara inte att sitta på MFF:s Vip-loge i en röd tröja utan jag var tvungen att smälta in, så det blev en ljusblå tröja. Ok, jag var lite feg.

Alla f d spelare i MFF har en sorts egen vänförening som går ut på att hjälpa MFF så gott dom kan och då får dom en eller flera platser på Vip-läktaren.

Dessa f d spelare har väldigt hög status när dom rör sig i eller runt bankarenan som f ö snart ska byta namn.

Deras främsta uppgift är att ta hand om föreningens sponsorer. Varje sponsor har tillgång till en loge där företagets kunder och personal kan både äta och dricka samt bli underhållna av dessa f d spelare. Dag blev tilldelad tre företag som han skulle informera om sig själv, MFF, motståndarna och dagens laguppställning. Här drog han med mig in i varje loge och presenterade mig som HIF:are… då kunde jag lika bra tagit min röda tröja…

Här hamnade jag på Vip-läktaren sidan om Mats Magnusson, Anders Palmer, Anders ”Puskas” Ljungberg, Patrik Andersson, Tejpen och Dag samt många fler storspelare.

Nuförtiden bor vi i Skanör och jag har aldrig förutom ovanstående tillfälle hållit inne med att jag är HIF:are. Jag är fortfarande en positiv supporter trots att vi ligger i Superettan. Det trista är bara att både TFF och MFF nu ligger i Allsvenskan, men hallå… Trelleborg…

Numera har jag inte HIF-klistermärken på bilen längre, det går bara inte när vi t ex åker in till Malmö. Jag tar inga risker. Funderar på att köpa skyddsväst.

Jag följer på distans vad som händer i den tidigare fotbollstokiga staden Helsingborg, Olympia lär vara en kanonarena nu, den största och bästa i Superettan. Nästa säsong blir det derby mot BOIS, jippiii.

Jag följer med glädje ”Allt om HIF” här på nätet, även om HD snott namnet.

Det är en fröjd att läsa artiklarna som i flesta fall är skrivna av Martin Klinteberg. Då kan man mellan raderna förstå att här finns det framtidshopp och en positiv framtoning av vår förening. Nu samlar vi krafter 2018 och låter det bli HIF:s år.

Så här är det att bo i fiendeland, ibland är det kul…

Krister Andersson

Reklamare och konstnär.

www.kason.se

Rade Prica återvänder efter 13 år- Ramadan till BoIS

För bara någon vecka sedan uttryckte vi önskemål om att HIF skulle kontakta en fd skyttekung som semestrade I Lomma. För några minuter sedan stod det klart att Rade Prica återvänder till HIF efter 13 år I utlandet!

Trots att det är 13 år sedan Rade Prica lämnade HIF så är han fortfarande ihågkommen som en målskytt av rang! Foto: HD.se

Trots att det är 13 år sedan Rade Prica lämnade HIF så är han fortfarande ihågkommen som en målskytt av rang!
Foto: HD.se

Anfallaren vänder alltså hemåt igen efter 13 års utlandsäventyr.

Rade Prica kommer närmast från spel med Maccabi Tel-Aviv i den israeliska högstaligan, dit han värvades 2013. Kontraktet sträcker sig over nästa säsong

– Jag är väldigt nöjd med att Helsingborgs IF har landat Rade Prica eftersom det är en spelare som har en stor internationell erfarenhet och som förstår vad det krävs för att prestera i Helsingborgs IF. Det ska bli väldigt spännande att samarbeta med honom, säger HIF:s manager Henrik Larsson till hif.se

Prica, som hunnit bli 35, kom till HIF redan som 18-åring och vann, under sin tid I klubben uppleva såväl SM-guld som spel I Champions League. 73 matcher och 27 mål hann Prica med innan han såldes vidare till tyska Hansa Rostock

Efter sejourer I Danmark, England och Norge så hamnade han slutligen I Israel och Maccabi Tel-Aviv. Så sent som I Maj avgjorde han den Israeliska cupfinalen med ett hattrick! Nu väntar alltså ett nytt kapitel I historien om Rade Prica

– Det känns väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att få spela på Olympia igen inför HIF:s publik, säger Rade Prica till hif.se

Samtidigt som Prica kommer in så lånar HIF ut anfallaren Mohamed Ramadan till Landskrona BoiS.

Foto: Bjarki Tordarson

Mohamed Ramadan i Akademilagets tröja
Foto: Bjarki Tordarson

Mohamed Ramadan återvände till HIF i vintras men skador och en tuff konkurrens har gjort att speltiden varit begränsad. I veckan var BoIS tränare, Zvezdan Milošević, och besökte HIFs träning och var nöjd med vad han såg.

– Nu får Mohamed möjlighet till mer speltid i division 1 med Landskrona BoIS under resten av säsongen och vi önskar honom stort lycka till, sager Henrik Larsson till hif.se

Martin Klinteberg BBL

 

 

HIF:are i Växjötrakten?

Överallt i Sveriges avlånga land befinner det sig HIF:are i exil. På en del ställen samlas dessa för att gemensamt se HIF:s matcher på lokal, eller helt enkelt samåka till Olympia. 

Eftersom jag själv bor i Växjö-trakten har jag fått en del tips om att det finns en del HIF:are här uppe. En del har flyttat upp och arbetar i trakten, en del studerar tillfälligt på universitetet. Oavsett vilket så supportrar man Världens Finaste Förening!

hif_vaxjo

Bor du i detta området och stödjer HIF? Hör av dig!

Nu tänkte jag stämma av läget här runt Växjö (med 4 mils omkrets). Hur många HIF:are finns det? Finns det intresse för att samlas och se matcherna på lokal? Samåka till Olympia, och till HIF:s bortamatcher?

Hör av er via mail till fredrik.ymer@alltomhif.se så kan vi gemensamt strukturera upp planerna framöver!

HIF’are i exil – Andreas Bernmyr

En ur HIF’are som bytt en borg mot ett land…från Helsingborg till Hälsingland…

Ungefär samtidigt i min uppväxt insåg jag att det finns två tunga händelser i mitt liv som jag aldrig kommer kunna påverka, dels att jag som första kille i klassen börjat få hår på ett oönskat ställe. Mycket tid ägnades åt hur jag skulle klara mig från alla kommentarer i duschen efter gympan på Slottvångsskolan. Problem nummer två var HIF´s ständiga kräftgång i de lägre divisionerna. Duschproblemet löste sig ganska snabbt när “storTomas” (som var son till den som tränade HIF under denna tid, Rolf Svensson) också hade drabbats av oönskad hårväxt. Men HIF-problemet kvarstod i många år.

Trots detta gick jag  ändå ofta på Olympia, eller ska jag vara ärlig så klättrade jag ofta in på Olympia. Precis där rackethallen står i dag var ett perfekt träd som man kunde få hjälp av för att planka in, sen gick man längs skogskanten fram till “Tjock-Lasses” korvmoj där man snyggt gled fram och låtsades titta på  hans sortimentet, för att sen lugnt gå upp på ståplatsläktaren, som vid den tiden låg på Stattenaläktaren mitt emot Idrottens hus. Den manövern gjordes otaliga gånger under min uppväxt.

Väl på plats är minnena blandade, vem minns inte förlusten mot “rike förorten”  Hittarp? Där tror jag HIF nådde botten, lägre ner gick inte att komma. En förort till Helsingborg hade slingrat sig in på Olympias gräsmatta och som en orm högg den mjölkkossan där hon lugnt ståt och betat sedan hon degraderades från allsvenskan 1968. Dagen efter den tunga förlusten tejpade vår fritidsledare Robban (som tränade Hittarp vid denna tidpunkt) upp lappar över hela Magnus Stenbocks skola med texten HIF-Hittarp 0-1.
Minns även när HIF möte något “ängagäng” och HIF´s målvakt, tror han hette Svensson något(?) tappar in en bakåtpass mellan benen.

Men jag minns också vändningen,  när mjölkossan sparkade sönder båset till de lägre divisionerna och visade att hon vill något mer, visade att hon ville ha mer plats och att hennes hage på Olympia var för fin för att hålla till långt ner i seriesystemet.  Som statistiknörd brukade jag  läsa maratontabellen i matchprogrammen. För oss yngre som aldrig upplevt det var det nästan en utopi att HIF varit i allsvenskan.

Men det stod, svart på vitt, att HIF hade 1089 poäng insamlade och låg på plats 6 över landets klubbar som spelat i den högsta ligan. HIF trillade ur allsvenskan sex år innan jag föddes var det ändå stort att veta att den vackraste klubben av alla en gång för längesedan varit precis så stor som jag önskade och drömde om.

Men som sagt, jag minns vändningen, jag minns när jag insåg att drömmar kan bli verklighet. Det var en sen augusti kväll, jag spelade vid denna tidpunkt lokalklubben HAIS och valde just denna dag att först att gå och titta en stund på klubbens tjejer som spelade match samtidigt som HIF. När tjejerna hade en trygg 2-0 ledning styrde jag mina steg mot Olympia, gjorde min sedvanliga plankning in och stod snart på ståplats. HIF skulle denna dag möta storlaget Östers IF i svenska cupen.

Öster hade året innan för första gången i klubbens historia trillat ur allsvenskan. Men klubben hade nu gått fram som en slåttermaskin i div. I (dåvarande Superettan) och redan i slutet av Augusti hade de säkrat seriesegern, laget hade profiler som Pål Lundin, Peter Wibrån, Hans Eklund (som sedermera fick ett stort HIF hjärta) och ryssarna Sergej Andrejev och Sergej Prigoda.

Det var mycket publik på Olympia, sommaren gav ifrån sig en sista riktig värmesuck. HIF låg som väntat under ganska snart med 1-0. Men då, strax efter Östers ledningsmål hände något.  HIF började spela ut gästerna, Piter Esberg och Lino Borieo dansade fram på gräsmattan. Där insåg jag att något håller på att hända, HIF har börjat resa sig, det var som självförtroendet återvänt till Olympia. Viljan och spelarna fanns där på första gången på länge. Matchen slutade 3-2 till HIF, och sen den dagen valde jag att inte planka in på matcherna, nu gällde det att börja hjälpa till för att klubben skulle hitta tillbaka till sin rätta hage.

Ganska snart säkrade man seriesegern i div II sen gick allt som på räls, eller nästan som på räls. Den tunga förlusten mot Frölunda i kvalet ser jag som en av de svartaste dagarna i mitt liv. Vi var ju redan klara för finrummet efter storsegern hemma på Olympia, vi drog ut stolen  för att sätta oss runt det allsvenska bordet, men ett kvartersgäng från Göteborg drog undan den, och vi landade rejält illa på röven. En tung men nyttig läxa. Året efter klarade vi äntligen att sätta oss bland de andra storheterna igen. Vi välkomnades stort av många klubbar och människor runt om i Sverige. 24 års väntan var över.

De sista åren innan studier gjorde att jag flyttade till en universitetsstad i norr , bodde jag rakt över Olympia på Mellersta Stenbocksgatan, det tog exakt 43 sekunder och gå från min dörr till grinden på Olympia. Mitt fotbollshjärta kommer alltid vara kvar på Olympia. Försöker se några matcher varje sommar på hemmaplan. Men jag har byggt ett eget spa på min gård och där flyttar HIF in vid varje match. Säsongskortet räddade verkligen mina behov. Vid vinst hissas alltid HIF´s klubbflagga i vår långa flaggstång dagen efter, det är många i min norrländska by som undrat vad det är för konstig flagga hissad på Nygården…då svarar jag med stolthet i rösten:
– Det är Sveriges vackraste fotbollslags flagga, Det är HELSINGBORGS IF….

HIF’are i exil – Fredrik Rasmusson

Fredrik Rasmusson bor i Malmö.

Under mina snart 20 år som jag följt HIF har det blivit ganska många år i exil: 2½ år i Borås & snart 9 år i Malmö men ger man sig sjuttsingen så har det faktiskt inte blitt så många missade besök på alla dessa år – när HIF spelade i CL var det inte helt lätt att ta sig tillbaka till Borås så en gång fick jag tillbringa natten på köpcentret Nordstan samt någon nattöppet fik för taxichaffisar, mycket sömn blev det inte den natten men efter att upplevt ännu en CL-drabbning på Olympia så kunde man lätt stå ut med den sömnbristen…

Det hela började som för dom flesta: nära & kära tar en till fotbollens högborg och sen blev man fast efter att ha trängts på ståplatsläktarna och upplevt allt från djupaste misär över ett missat friläge till euforisk glädje när Masse kastar sig fram och stångar in ett av sina mål mot IFK Sundsvall i det allsvenska kvalet 1993.

En höjdpunkt men alla derbyn mot MFF är förstås något man inte heller glömmer i första hand och sen återkomsten har jag sett alla på plats utom ett 1996 – numera är det enklare att ta mig till denna bortamatch än hemmakamperna på Olympia men så kan ödets lott falla. Dock kan jag inte påstå att man känner sig så bespottad (eller i alla fall uttittad) när man kommer med en HIF-mössa/halsduk på stan och visst bor det många i Malmö men hade de känt lite för sitt lag hade de varit medveten om rivaliteten och hojtat något i stil med ”J-vla Fubbick” och så hade man kunnat svarat snällt: ”Tack detsamma!”

Då tror jag det är värre att röra sig i ”den onämnbara staden” där en viss Henrik Larsson numera agerar tränare men kan ju ha att göra med deras lag har ett betydligt bättre facit mot oss än vad ”lillebror” i syd har! I Borås tror jag man kunde gått i full spelardräkt och ändå inte höjt på någon ögonbryn – skulle möjligen vara att någon sa typ: ”Håller du på Brämhults IK va?” Det var en lokalklubb i närheten där jag bodde som hade röd-svart dress om jag inte minns fel…

Till sist ska jag avsluta med att plocka ut en favvislirare i HIF och med tanke på alla klasslirare som passerat revy (Andy, Alvaro, Luton, Storvik, Stavrum, Petar Puaca NOT!) så blir det knepigt men för mig har ingen slått denna spelares krigarvilja, inställning och klubblojalitet: Ola Nilsson är kung av Olympia för mig!

HIF’are i exil – Christofer Broberg

Christofer Broberg, 25 år gammal och bor i Örebro.

Min kärlek till HIF är något som växte fram under mina barn- och ungdomsår. Jag är uppvuxen i Häljarp strax utanför Landskrona, men när jag var liten och spelade fotboll så åkte vi till Helsingborg om vi skulle kolla på fotboll. Det blev inte överdrivet mycket HIF-matcher när jag var yngre, utan det var lite senare under 2002/2003 som jag mer och mer började gå på matcher och sedan växte intresset och kärleken därefter.

Hösten 2005 flyttade jag till Luleå för studier och fick följa HIF efter förmåga och plånbok, främst genom tv-matcher och pay-per-view på nätet. Sommaren 2009 flyttade jag till Örebro för att bli sambo med min flickvän. Då har jag även kunnat uppleva HIF live för första gången på ett bra tag, tyvärr gick det ju sådär vid mötet på Behrn Arena under 2010…

I år har jag, precis som förra året, löst ett abonnemang på Csports så jag i alla fall har möjlighet att följa HIF:s matcher på nätet. Förhoppningsvis kan det bli en del matcher på hemmaplan under säsongen. HIF-Syrianska är redan bokad i alla fall! Det ska bli underbart att komma tillbaka till Olympia igen.

Givetvis är jag också ofta inne på massvis av HIF-relaterade hemsidor dagligen. Allt Om HIF har ju verkligen ett spännande och brett material, följde även Presidenten när han körde sitt. HD har ju verkligen blivit för jävla bra med sin rapportering kring HIF (Tack Dencker!). Är givetvis också inne på hif.se.

Jag har väl ingen direkt favoritspelare i HIF, för mig är laget kärnan. Men visst är det kul med olika individer som på sitt sätt sätter en prägel på laget. Blev nyligen stolt pappa till en liten grabb, Liam. Tanken är att han ska redan nu bli medlem i världens vackraste förening och förhoppningsvis inte bli insnärjd i ÖSK-sekten…