post

De rö’a hjärtat (Del 2)

Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.

I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.

Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.

HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.

Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.

Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.

Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.

I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.

Pettersson var först och störst varje gång.

Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.

Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.

Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.

Dan Brzokoupil spelade under sin karriär för Djurgårdens IF, Landskrona BoIS och Hammarby IF i Allsvenskan. Han var med och vann Svenska cupen 1972 med Landskrona BoIS Foto: HD.se

Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.

Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:

– Nys din jävel!

Beben hade nyst färdigt.

Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.

Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.

Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.

 

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Det rö’a hjärtat (del 1)

Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell “Det rö’a hjärtat” i två delar.

Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.

På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.

Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.

Publikens puls var på väg uppåt.

Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.

Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.

Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:

– Mördare! Mördare! Mördare!

Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.

Han höll på fel lag.

Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.

Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.

Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.

Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.

Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.

Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.

Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.

Rolf Nilsson, en gång känd som Allsvenskans äldsta spelare, hann med att vinna Silver med HIF 1967. Annars var det i BoIS han hade sitt hjärta Foto: HD.se

Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.

Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.

Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.

Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.

Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.

I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.

Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.

Det var allsvenskans snabbaste mål.

Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.

Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.

Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.

En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.

Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.

Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.

Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.

Fortsättning följer…

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

Gästkrönika : Att bo i fiendeland…

 

Som liten grabb låg jag bakom Kalle (Rio-Kalle) Svenssons mål vid varje HIF-match och då förstår ni nog att han som skriver detta… han är inte ung, men jo… jag är en ungdom på 72 vintrar.

En vaktmästare blev tilldelad att hålla koll på oss grabbar hela tiden, vi var nämligen tvungna att ligga platt på magen under hela matchen. Om vi bara reste oss något… så kom vaktmästaren med en sorts käpp och puttade till oss.

 Kalle Svensson, Roger Magnusson och Gunnar Gren

I vuxen ålder arbetade jag som reklamchef på Väla Centrum och inför vår öppning 13 mars 1974 men även efter blev vi motarbetade från Helsingborg av såväl politiker, centrum- och handelsföreningar samt HD.

Vi på Väla Centrum satsade de första fem åren väldigt mycket på olika sorters aktiviteter, allt från stora modevisningar till Sveriges artistelit. Jag hade en idé om att göra en kickningstävling bland ungdomar i området, då hade HIF precis värvat Roger Magnusson från Olympique Marseille. Roger M. Kunde göra ”allt” med en fotboll.

Jag tog kontakt med HIF och dom svarade, självklart är vi med på det. Äntligen var det någon i helsingborgstrakten som ville samarbeta med oss på Väla C. Då satte jag igång med planeringen. Det skulle bli en ”stor” kickningstävling med rejäla priser och vi ville även ha en namnkunnig domarjury. Jag bjöd in Kalle Svensson, Gunnar Gren och Roger Magnusson. Dom två senaste kända bolltrollare och Kalle fick bli juryns talesman, han var vår lokala kändis.

Kalle hade verkligen talets gåva, han pratade hela tiden och i detta fallet var det bra. Roger var riktigt blyg och sa inte många ord, han lät bollen tala.

Men… Gunnar Gren… han var inte rolig, han kickade lite med en boll sen satte han sig ner. Då hade han gjort sitt.

Men om vi nu tänker oss slutet på nittiotalet, då var både jag och sambon medlemmar i HIF och hade årskort till alla hemmamatcher. Efter några år så flyttade vi till Österlen men vi hade kvar ett hål i väggen på Stattena i Helsingborg, som vi kunde sova över i efter matcherna. Vi körde 26 mil vid varje hemmamatch… och det var det värt, det var högtidsstunder på Olympia varje gång. Ja… nästan i alla fall.

Runt milleniumskiftet var det härligt att vara HIF:are. 1999 vann vi SM-guld med påföljande kval till Champions League och vi lyckades och kom till gruppspel.

Då kom PSG, Bayern München och Rosenborg till lilla Olympia. Vilken lycka!

Nu skruvar vi fram tiden till en bit in i tjugonde århundradet.

Fortfarande bodde vi på Österlen men hade både barn och barnbarn på sydvästskånska sidan, vilket innebar att vi ofta befann oss i fiendeland, d v s i de pyjamaskläddas land.

Men året 2011 toppar nog det mesta för en HIF:are. HIF vann Allsvenskan, Svenska Cupen och Svenska Supercupen. Vi är det första laget och än så länge det enda laget som vunnit ”trippeln” under en och samma säsong.

Då gick det bra att vistas i fiendeland.

Dag Szepanski, Krister ”kason” Andersson och Rolf ”tejpen” Björklund Foto: Privat

En kompis till mig, Dag Szepanski, f d MFF-landslagsspelare och allsvensk skyttekung, visserligen för några år sen… men oftast ihågkommen i alla fall av oss fyrtio- och femtiotalister. Han bjöd med mig på en MFF-match i våras.

Dag ringde mig och frågade om jag kunde hämta upp Rolf ”Tejpen” Björklund på vägen. Jag har ett flertal HIF-tröjor i min garderob men här gällde det att tänka sig för. Det går bara inte att sitta på MFF:s Vip-loge i en röd tröja utan jag var tvungen att smälta in, så det blev en ljusblå tröja. Ok, jag var lite feg.

Alla f d spelare i MFF har en sorts egen vänförening som går ut på att hjälpa MFF så gott dom kan och då får dom en eller flera platser på Vip-läktaren.

Dessa f d spelare har väldigt hög status när dom rör sig i eller runt bankarenan som f ö snart ska byta namn.

Deras främsta uppgift är att ta hand om föreningens sponsorer. Varje sponsor har tillgång till en loge där företagets kunder och personal kan både äta och dricka samt bli underhållna av dessa f d spelare. Dag blev tilldelad tre företag som han skulle informera om sig själv, MFF, motståndarna och dagens laguppställning. Här drog han med mig in i varje loge och presenterade mig som HIF:are… då kunde jag lika bra tagit min röda tröja…

Här hamnade jag på Vip-läktaren sidan om Mats Magnusson, Anders Palmer, Anders ”Puskas” Ljungberg, Patrik Andersson, Tejpen och Dag samt många fler storspelare.

Nuförtiden bor vi i Skanör och jag har aldrig förutom ovanstående tillfälle hållit inne med att jag är HIF:are. Jag är fortfarande en positiv supporter trots att vi ligger i Superettan. Det trista är bara att både TFF och MFF nu ligger i Allsvenskan, men hallå… Trelleborg…

Numera har jag inte HIF-klistermärken på bilen längre, det går bara inte när vi t ex åker in till Malmö. Jag tar inga risker. Funderar på att köpa skyddsväst.

Jag följer på distans vad som händer i den tidigare fotbollstokiga staden Helsingborg, Olympia lär vara en kanonarena nu, den största och bästa i Superettan. Nästa säsong blir det derby mot BOIS, jippiii.

Jag följer med glädje ”Allt om HIF” här på nätet, även om HD snott namnet.

Det är en fröjd att läsa artiklarna som i flesta fall är skrivna av Martin Klinteberg. Då kan man mellan raderna förstå att här finns det framtidshopp och en positiv framtoning av vår förening. Nu samlar vi krafter 2018 och låter det bli HIF:s år.

Så här är det att bo i fiendeland, ibland är det kul…

Krister Andersson

Reklamare och konstnär.

www.kason.se

post

Svenska Cupen – något vi verkligen ser fram emot!

Även om vi är mitt i julmånaden så är det faktiskt bara drygt två månader kvar till tävlingssäsongen kör igång…

Med facit i hand så kan vi, i alla fall, känna oss rätt stolta över HIFs publikinsats i Superettan 2017.

Kanske hade det varit roligare med lite fler matcher som inte slutade oavgjort men trots att vi landande på en sjundeplats så sviker inte publiken! Över 100 000 såg hemmamatcherna och det är mer än dubbelt så många som GAIS hade! Grymt jobbat alla supporters!

Förra säsongen räckte vi inte riktigt till på planen – på läktare däremot – var HIF överlägsna! Foto:Bildbyrån

Efter denna lilla hyllning till alla er som älskar HIF så lyfter vi blicken mot 2018 och vad som väntar där.

I februari drar Svenska Cupen äntligen igång igen. Vi ser fram emot några riktigt spännande matcher i gruppspelet och håller alla våra tummar för att vi får se vårt älskade lag gå vidare i denna prestigefyllda turnering. Den första matchen för oss är mot IFK Norrköping och avspark sker den 17/2 klockan 16. Att få börja turneringen mot det lag, som på pappret är bäst i gruppen, är en utmaning och om HIF kan se till att vinna denna drabbning så banar det väg för en bra möjlighet till avancemang.

Efter Peking följer ett möte med Örebro, den 24/2 kl. 14, och till slut så möter vi Tvååker hemma den 3/3 kl 16.

Mattias Lindströms Tvååker möter HIF i den avslutande gruppomgången Foto:Bildbyrån

Kanske värt att satsa en slant på gruppvinst?

HIF spelar i grupp F och det tuffaste motståndet är nog just Norrköping som enligt tabeller och historik är det bättre laget. Även Örebro kan visa sig starka redan i gruppspelet. Det lag vi har absolut störst chans mot är Tvååker. Nu ska man inte stirra sig blind på siffror och statistik! Det vi ska bära med oss är att i fotboll så kan allt hända och HIF är definitivt ett lag att räkna med!

Det verkar även bettingbolagen tycka, kikar man in hos https://www.svenskaspelsajter.se/leo-vegas/ så ser man att de har ett odds på 4.0 för vinst i gruppspelet vilket betyder att du vinner fyra gånger pengarna om du satsar rätt och HIF går vidare till kvartsfinal. Andra spelsidor på nätet har liknande odds förutom den svenska sajten SuperLenny som ännu inte publicerat några odds alls för Svenska Cupen. Vi får helt enkelt avvakta och se vad som händer där.

Förra årets cupspel gick inte alls HIFs väg. Här mötet med Djurgården på Tele2 Arena Foto: Bildbyrån

Nedan ser du det preliminära spelschemat som gäller för gruppspelet så att du kan planera in dina dagar. För du vill väl inte missa några av de mest spännande matcherna innan Superettan drar igång igen?

2018-02-17 16:00

IFK Norrköping FK – Helsingborgs IF

2018-02-18 15:00

Tvååkers IF – Örebro

2018-02-24 14:00

Tvååkers IF – IFK Norrköping FK

2018-02-24 16:00

Örebro – Helsingborgs IF

2018-03-03 16:00

Helsingborgs IF – Tvååkers IF

2018-03-03 16:00

IFK Norrköping FK – Örebro

Samtliga matchtider är preliminära och kan komma att ändras. Du kan alltid kolla in hos svenskfotboll.se för att få aktuell information. Hoppas vi ses på läktarna i februari – mars!

Vi är från Skåne
Håller på HIF i medgång,
i motgång, i glädje och i sorg.
Vi följer Skånes Stolthet
vårt lag från Helsingborg!

post

Älska mig mest när jag förtjänar det minst!

Ett gammalt uttryck som dök upp i mitt huvud när jag hämtade in posten häromdagen. Minns inte i vilket sammanhang det förekom men av någon anledning kopplade jag det till brevet som kom från HIF.

Samma brev har alla medlemmar fått nu och det handlar förstås om att det är dags att förnya medlemskapet och fortsätta som medlem 2018.

För de allra flesta är det kanske en självklarhet att stödja sin förening men jag ska ärligt erkänna att i år har det inte varit lika självklart för mig.

För andra året i rad har det varit en ren plåga att vara supporter för vår älskade förening. Det laget presterat på plan och det klubben presterat vid sidan om har inneburit  en rejäl prövning för oss supportrar.

I samband med att jag besökte Olympia för att se HIF ta sig an bottengänget Åtvidaberg påpekade jag när jag hämtade ut biljetterna att: ”om inte HIF sopar banan med Åtvid kommer jag inte att förbli medlem 2018”.

Ni vet hur det gick. Inte fan sopade HIF någon bana med bottenlaget.

Under det fasansfulla 2016 var vi många som efterlyste ett skifte på tränarposten. Vi – och hela fotbolls-Sverige – insåg att Henrik Larssons kvaliteter som tränare inte var i närheten av de han hade haft som spelare.  Men jag accepterade att styrelsen inte ansåg sig kunna sparka en ikon som dessutom står staty i stan.

Förra året trodde vi att problemen skulle ha löst sig om Henke klivit tillbaka och lämnat över till Peo och Crisse.

I år har vi sett att det inte hade inneburit någon förbättring.

Det som verkligen stört mig i år är alla dessa förbaskade bakåtpassningar.  Tror inte att jag under hela min livstid sammalagt sett ett lag spela så mycket bakåt som HIF gjort i år. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför?

I min värld är HIF ett lag som motståndarna ska frukta när de kommer till Olympia.  Det gäller i högsta grad småklubbarna i Superettan.

HIF ska dominera, anfalla och trycka tillbaka motståndarna. De ska göra det i kraft av sitt namn och sin historia.  Även om laget i år inte höll allsvensk kvalitet så fanns det tillräckligt många spelare som borde dominera i Superettan.

Det är tränarnas uppgift att ingjuta det modet i spelarna. Men där misslyckades Peo å det grövsta.

Utan att ha tillräcklig insyn vågar jag gissa att det är han som haft det tyngsta ansvaret för just den biten.

Hans uttalande efter en del matcher får mig osökt att tänka på ”Bagdad-Bob”.  Han såg inte det alla vi på läktarna och i TV-sofforna såg. Att HIF presterade långt under vad man förväntade sig och kunde begära.

Trots det har styrelsen uttalat sitt förtroende för tränarna. Jag inser givetvis att det är för att skydda sig själva som de gjort så. De gjorde misstaget att skriva ett tvåårskontrakt, vilket vi nu får betala priset för.

Ekonomin har varit ett sorgligt kapitel under flera år men såvitt jag förstått håller den på att rätta upp sig nu.

Då kommer vi till kärnfrågan. Förtjänar HIF all den kärlek som de fått från tusentals supportrar och medlemmar? Tyvärr är nog svaret på den frågan nej.

Men då återkommer jag till uttrycket som krönikan inleddes med.

Även om HIF inte förtjänar det så ska vi älska klubben och fortsätta att göra det tills den förtjänar det på nytt.

Så därför förnyar jag mitt medlemskap och hoppas att klubben framöver ska göra sig förtjänt av min och övriga medlemmars kärlek.

Eftersom jag bor ca 60 mil från Helsingborg kan jag bara se några få matcher live varje år men jag följer laget troget.

Gästkrönika av Roland Nordqvist, supporter sedan 1956

Gästinlägg: En djupgående analys…

Kristofer Husbjörk är en trogen HIF-supporter med förkärlek för analyser och spelsystem. Nedan kan du läsa om hur han ser på vår match mot Gais. Spelupplägg, olika situationer och, inte minst, vad kan göras bättre i framtiden. Välkommen till en analytikers värld…

Matchen mot Gais måste delas in i två faser – en före straffen och en efter. Före straffen så ser det riktigt bra ut. Framsteg har gjorts, om det är tillfälligt eller ej törs jag inte svara på, men här nedan försöker jag göra en liten analys av det hela. Detta är en blanding av lite taktik samt mina förslag på hur man kan göra istället.

I uppspelsfasen från målvakt har HIF enligt mig använt sig av fel taktik (både före och under Pär). Man kör långa utsparkar på Oke och en andra anfallare. Detta har fungerat sådär, Oke är huvudstark men han möter också deras mittbackar. Den andre anfallaren har ställvis varit Jesper Lange han är inte jättehuvudstark men vann ändå ett par dueller tack vare sin ettrighet. Under senare tid har man haft både Max, Timossi och Darijan som alternerat som anfallspartner/10:a och för att vara ärlig så är inte någon av dessa någon vidare huvudspelare. Speciellt inte om man jämför med motståndarnas backlinje.

Bild 1: Uppspelsfas från Pär, titta placeringen på Edwin (markerad med E) Oke (markerad med O) och Darijan (markerad med D). De spelare, i offensiv väg, som är starkast på huvudet i HIF är Oke och Edwin och jag undrar varför man inte nyttjar detta. Antingen genom att sätta Edwin på en kant i uppspelsfasen och köra uppspelen på honom, likt man gjorde med Lindström, eller så flyttar man upp Edwin på anfallet och flyttar ner Darijan på Edwins plats, i uppspelsfasen. Om man vill ha folk lite närmare anfallarna så kan man flytta in båda yttermittältarna så att de står närmare där bollen kommer vid en vunnen närkamp. Vid förlorad närkamp, alternativt om bollen går mot eget mål så finns Johan och Darijan på bra avstånd från bollen.

C:\Users\khusb\AppData\Local\Microsoft\Windows\INetCache\Content.Word\Uppspel_Bild_1_Placering.jpg

Bild 1: Uppställning efter utspel av Pär. Bild tagen från Cmores sändning.

Man kan tro att det inte finns tid till detta, men det blir avblåst för offside efter ca 01.45 och spelet sätts igång ca 02.10, det vill säga att det är nästan 30 sekunder tills att bollen slås upp av Pär.

Personligen är jag förtjust i att spela sig ur situationerna och att ge sig själv möjligheten att kunna spela sig ur. Att göra det så enkelt som möjligt för sig. I nästa situation kommer bollen sakta studsande mot Pär, redan här kan Darijan (här gör jag antagandet att Darijan är vänd mot Pär och ser händelsen) och Edwin göra ett positionsbyte, att Darijan kommer ner och Edwin går upp. Lite senare i denna sekvens hamnar Adam i lite tidsnöd, passar ut på Abdu som blir av med bollen och den går till inkast (vunnet inkast denna gång), men tänk detta scenario; Darijan står på Edwins plats och är beredd på att få bollen vid fötterna och har redan tittat omkring sig och vet vad han ska göra med den om han får den, alternativt att Edwin står där uppe bredvid Oke och Adam har lite mer att sikta på och då kan skicka upp bollen direkt till Edwin/Oke (bild 2).

Bild 2: Positionsbyte på Edwin och Darijan hade varit utmärkt här. Bild tagen från Cmores sändning.

 

En annan anmärkning

I nästa situation (Bild 3) är HIF-spelarna ganska långt ifrån bollen (som är vid Timossis fötter), om Landgren tar några snabbare kliv upp samt att antingen Darijan och/eller Johan Persson kommer upp tidigare och kan möta bollen och skapa en triangel så blir det lättare för Timossi att spela loss bollen som kan efter detta gå vidare till t.ex. andra kanten (de som är uppmärksamma kanske ser att det finns en triangel i denna sekvens men i denna sekvens har Timossi tagit emot bollen och börjat springa uppåt i banan). Istället kommer Johan Persson (Bild 4) några sekunder senare uppåt och möter bollen och får den på fötterna, men se hur han är vänd i förhållandet till spelet, kanske att han kan få syn på Landgren, men Landgren har en spelare relativt nära, samt att spelaren mellan Landgren och Edwin kan gå över på Landgren och hjälpa till i detta fall. Darijan är helt borttäckt och Edwin är i en död vinkel. Hade Johan kunnat få bollen lite tidigare då han hade huvudet mer mot deras mål hade han kunnat lägga den till Edwin som snabbt hade kunnat lägga ut den på vänsterkanten där någon av vänsterspringarna hade kunnat ta över anfallet.

Gör man detta i ett någorlunda tempo så kan man slå ut 8 spelare från motståndarlaget (hade man flyttat över till andra kanten så hade ju deras spelare också följt med, men det finns alltid några som inte kommer att komma med, då har man en Abdu i ett 1 mot 1-läge istället för att komma 1 mot 2, se bild 7 längre ner). Kan denne (Abdu) slå ett snabbt inlägg så blir deras spelare ännu mer desorienterade och vet inte riktigt hur de ska löpa, är vår anfallare med på detta så springer de mot mål för ett tidigt inlägg och det kan skapas en het målchans (jag skulle gärna visa detta i en liten sekvens men har inte riktigt kunskapen att göra en film av det, än).

Istället så ser GAIS:s spelare att Johan är på väg att få bollen (bild 4) men den är inte riktigt under kontroll och kommer att pressa bort bollen av honom.

Bild 3: Timossi får inte riktigt det understöd han behöver, spelarna kom först in efter att Timossi hade vänt sig om och börjat springa mot motståndarnas mål. Bild tagen från Cmores sändning.

Bild 4: Johan Persson går upp och möter bollen, GAIS:s spelare attackerar fort och bollen går ut. Bild tagen från Cmores sändning.

Detta är fram till straffen, överlag tycker jag att jag ser saker som ser mycket bättre ut nu än de gjort de tidigare matcherna men det finns fortfarande förbättringspotential.

Försvarsmässigt så ser det riktigt fint ut, GAIS spelar sig inte igenom HIF:s lagdelar utan måste köra antingen krossbollar som inte lyckas särskilt ofta eller chansbollar mot deras anfallare. Mycket bra utfört! De gånger Darijan har varit kvar lite längre upp så har Oke täckt upp för honom, vilket är tecken på bra spelförståelse av Oke!

Något som är riktigt bra med uppställningen är att laget är samlat på den sida där bollen befinner sig, vilket också var en bidragande orsak till att vi gjorde det så svårt för motståndarna 2011, skall GAIS attackera så måste man antingen slå en kross, i princip utan någon fart, ut mot sin högerkant eller vända genom att passa hem och sedan slå ut den på kanten, vilket tar en del tid och man får lite mer tid på att vända på spelet. Detta visas i bild 5 och 6. I bild 6 har Edwin gått ner lite bakom deras mittfältare för att täcka upp ifall någon boll skulle spelas in där, väldigt bra gjort då det finns risk för att mellanrummet kan bli stort där.

Bild 5: Uppställning vid försvar. Bild tagen från Cmores sändning.

Det man väljer att göra i detta fall är att skicka en chansboll som Peter ganska enkelt avväpnar.

Bild 6: Edwin har gått ner mellan mittfält och backlinje för att kunna vara med och städa ifall någon boll skulle träs in här. Bild tagen från Cmores sändning.

Efter straffen.

I denna sekvens (bild 7) så är där ett stort gap i mitten, Darijan opererar visserligen mellan mittfältare och backar men enligt mig hade han kunnat vara lite snabbare in i den yta som lämnas fri av motståndarna. Denna situation löser visserligen Adam väldigt bra med ett väggspel, men generellt så saknar jag att den offensiva mittfältaren, vare sig det kommer att vara Darijan eller Max, att denne rör sig i den fria ytan närmast boll.

Det finns även en fri bortre yta som en annan spelare hade kunnat ockupera, t.ex. Landgren så att Timossi glöms bort och denne kan få ner yta och tid om bollen kommer dit via passningar. För övrigt har det gått väldigt fort att byta kant i denna sekvens, hade Adam lagt ner bollen fortare mot Abdu så kan man se hur fri han hade kunnat bli i den första cirkeln (om han väljer att dribbla inåt). Som man kan se är de rödmarkerade försvararna fokuserade på boll och har inte så mycket koll på Oke, kommer det ett snabbt inlägg från Abdu så kan Oke smyga in bakom mittback med röd ring.

Bild 7: De stora gapen samt backarnas blickar. Bild tagen från Cmores sändning.

Angående att smyga in mellan lagdelar (bild 8), i denna sekvens är det ganska långt mellan den offensive mittfältaren och bollhållaren, detta löser sig genom att Johan spelar ut den fint på kanten, Johan är en bra mittfältare, men vad händer om han blir borta ett litet tag? Kommer de andra kunna slå dessa passningarna?

Enligt mig bör man ta ner Darijan där så att han kan få operera i dessa ytor om man vill spela runt bollen och behålla den inom laget.

Bild 8: Här finns det inga offensiva spelare som går ner för att möta en passning. Bild tagen från Cmores sändning.

I bild 9 kan man se hur Adam får bollen relativt fri och väldigt mycket tid på sig utan att ha några vettiga passningsalternativ, vad gör han och vad bör han göra? Han slår in ett tidigt inlägg, precis som han ska! Bra där, den enda smolken i bägaren är att varken Oke eller Abdu verkar vara särskilt medvetna om detta och tar inte riktigt löpningarna som om det skulle kunna komma ett inlägg utan lunkar mest mot straffområdet.

Vi har haft massvis med sådana lägen i tidigare matcher med framför allt Christensen som stannar upp spelet med finter och gör att inläggen som kommer in måste vara väldigt precisa, kommer inläggen direkt istället och dessutom fort så är inte precisionen jätteviktig utan man kan slå den ungefärlig, springer Anfallarna mot bollen så hänger försvararna på och de kan också få bollen på sig.

Efter ett tag kanske motståndarbackarna lär sig att det kommer tidiga inlägg från kanterna, bra för då börjar de backa hem lite tidigare med backarna och det öppnar upp sig en yta mellan backarna och mittfältet, där en Darijan eller Max kan komma in och operera med ännu mer tid för att dels kunna lägga en passning och dels kunna avfyra ett skott.

Bild 9: Bra spel av HIF som gör att Adam Eriksson är i en riktigt bra position för att slå ett tidigt inlägg, vilket han också gör! Bild tagen från Cmores sändning.

Någon minut senare kommer Darijan ner och möter bollen (bild 10), fantastiskt bra! Titta dock på våra andra två innermittfältare, där båda två är nere och det blir en linje, detta upptäcker dock Edwin, men vad gör han? Jo han springer upp och ställer sig på Darijans plats, långt ifrån ett enkelt uppspel (bild 11, jämför Edwins utgångsposition med Darijans från bild 8).

Bild 10: Darijan kommer ner och hämtar boll på ett riktigt bra sätt, men varför har ingen av de övriga mittfältarna upptäckt detta? Bild tagen från Cmores sändning

Bild 11: Edwin som offensiv mittfältare har rört sig lite för högt upp, kan någon slå bollen förbi två av motståndarnas linjer (anfall och mittfält)? Bild tagen från Cmores sändning.

I nästa sekvens som jag tar upp har bollen gått från Adam på vänsterkanten till Timossi på högerkanten som på ett snöre, startade 41:47 och bollen är nästan ute 41:53 (bild 11). Tittar man på deras högerback (nr 2) så ser man att han har huvudet vänt mot Timossi, vilket han har ganska länge, detta ger ett läge för Abdu (Abdu är precis utanför bild) som är helt utanför dennes synfält tid att kunna vandra in bakom hans rygg och vara beredd på ett snabbt inlägg, detta kommer dock inte, vilket såklart inte är Timossis fel då det sett ut sådär hela säsongen.

Bild 12: HIF har på ett väldigt bra sätt spelat loss bollen till sin högerkant, notera hur Oke är beredd att ta löpningen in i deras straffområde, samt deras nr 2 (makerad i svart) som inte har någon koll på Abdu. Bild tagen från Cmores sändning.

HIF väljer istället att spela runt bollen varpå den kommer till Landgren (bild 13 visar hur han lägga passningen och bild 14 visar att han faktiskt tittar upp och ser honom, bilden är kanske aningen suddig, ber om ursäkt för det), som tittar upp, ser Adam, men istället för att hålla igång spelet snabbt väljer att spela hem till det säkrare alternativet Johan Persson, en meter ifrån honom.

Bild 13: Var Landgrens passning bör gå istället för en tvåmeterspassning till Johan. Bild tagen från Cmores sändning.

Bild 14: Inzoomad bild där Landgren faktiskt gör det riktigt bra som tittar upp. Bild tagen från Cmores sändning.

I andra halvlek börjar man att ignorera ytorna i mitten igen och ingen mittfältare tar upp dessa, Johan Persson har precis varit involverad i inkastet, men som man kan se på Bild 15 så är det ett hav av yta där det inte finns någon HIF-spelare. Taktiken kan väl inte vara att endast köra på inlägg, speciellt när man är en man mer?

Bild 15: Ett hav av yta men inga spelare på plats. Bild tagen från Cmores sändning.

Nu börjar det närma sig slutet, GAIS:arna är antagligen ganska slutkörda och pressar inte särskilt mycket, och då blir det, för mig, ännu konstigare att man ställer upp enligt bild 16 nedan. Adam på vänsterkanten håller bredden riktigt bra, men Timossi på högerkanten börjar först gå ut på kanten endast efter att Peter viker av mot andra kanten och slår bollen till vänster. Hade Timossi gått längre ut på kanten hade antingen hans back följt med och på så sätt hade han skapat yta åt Oke eller Darijan. Hade backen stannat så får Timossi all tid i världen på att vända upp och utmana, vilket inte är önskvärt för försvarana då Timossi besitter en enorm snabbhet.

Bild 16: Varför finns där bara en spelare inom markerat område? Det kommer bli ganska svårt att spela sig ur denna situation. Bild tagen från Cmores sändning.

Efter någon minut får Timossi bollen och kan utmana sin back, som han, med lite tur kommer förbi och genast händer det saker, en till av deras spelare är borta ur bilder och man är i numerärt överläge, se bild 17. Vips så är man 3 mot 2, väldigt bra gjort!

Bild 17: Övertag mot motståndana tack vare att yttern slagit sin gubbe. Bild tagen från Cmores sändning.

Slutkläm

Jag har försökt att visa med hjälp av lite bilder och ord hur jag tycker och tänker att man borde ställa upp. Jag tycker att man har förbättrat tempot i denna match och att man mest hade otur att inte mål kom då man skapade väldigt mycket. Lägena har varit helt ok. Försvaret (även om det inte sattes på några större prov) var riktigt bra, Peter spelar riktigt bra, läser spelet föredömligt! Även Johan är väldigt viktig med sina löpningar och sitt presspel, jag hoppas att de andra spelarna kan ta efter honom!

I offensiven så finns det klart förbättringspotential, man kan öka bolltempot och ha färre tillslag på bollen, jag skulle rekommendera att man tittade lite på spansk fotboll här, kanske till och med ta in en spansk tränare i ungdomslagen så att man lär sig olika tekniker, dels i att ta emot en boll och dels rörelsemönster utan boll, detta verkar inte vara så intränat antingen bland spelarna eller bland coacherna.

Lite om mig

Jag heter Kristofer Husbjörk är 28 år, har bott i Helsingborg större delen av mitt liv men har varit lite på vift i Sverige på senare tid. Förutom HIF så tycker jag om spansk fotboll.

 

 

 

 

post

Finnbogason – “Självklart följer jag hur det går för Helsingborg”

Augsburgs isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i en exklusiv intervju med SvenskaFans.com om varför Bundesliga är hans favoritliga, sin relation till Helsingborgs IF och varför Lars Lagerbäck är större än presidenten på Island.
 
 
Strax nordväst om München hittar vi i tyska mått mätt ”lilla” Augsburg – vars största fotbollsförening sedan sex år tillbaka huserar i Bundesliga. Mot alla odds har klubben lyckats hålla sig kvar i den tyska fotbollens finrum, och för inte mer än två år sedan spelade man i Europa League där man tog sig vidare till sextondelsfinal mot det senare finallaget Liverpool.
 
 De senaste säsongerna har dock varit kärva och hotet om nedflyttning har ständigt funnits runt hörnet. Inför årets säsong var det rekordmånga som tippade att Augsburg kommer åka ur Bundesliga och det var en allt annat än flygande start man fick i lördagens premiär när man gick på pumpen borta mot den förmodade bottenkonkurrenten Hamburger SV.


 
 Efteråt träffade undertecknad lagets isländske anfallsstjärna, Alfred Finnbogason, i den mixade zonen – som resultatet till trots känner sig hoppfull.
– Naturligtvis är det en besvikelse att vi förlorar. Vi dominerar mer eller mindre hela matchen bortsett från deras första tio minuter. Det enda vi inte gjorde var mål, så det måste vi jobba på. Men absolut finns det positiva saker att ta med sig.
 
Känner du dig nöjd med lagprestationen?
– Jag måste säga att det inte är ofta du är nöjd efter en förlust, men på det sättet vi spelade i dag där vi dominerar på bortaplan mot Hamburg är jag ändå det. De försökte bara med långbollar och kontringar hela tiden men lyckas sällan, så det visar att vi gör något rätt. Men vi saknade inläggen och passningarna som ska leda till målchanser, så det är något vi måste arbeta på under veckan.
 
Hur ser du på din egen insats?
– Den var väl okej. Jag försökte skapa målchanser men fick inte så mycket att jobba med. Jag väntade hela tiden på att få bollen så att jag kunde försöka skapa något, men det var inte ofta den nådde fram.
 
 Den 28-årige anfallaren har varit en del av Augsburg sedan i februari förra året och är en av lagets viktigaste spelare – om inte den viktigaste. Det är han som förväntas göra målen och pressen är således stor på honom, vilket han är van vid.
– Jag sätter alltid press på mig själv att göra mål och har gjort det i varje lag jag spelat för, så det här är inget nytt för mig. När du spelar som anfallare för ett lag som Augsburg måste du jobba hårt och försöka hjälpa laget så mycket som möjligt. Egentligen är det bara en bonus om du gör mål, men jag hoppas givetvis snart få göra det.
 
 Snacket om att Augsburg väntas degraderas är inget islänningen lägger någon större vikt vid, utan menar på att laget är väl medvetna om att en tuff säsong väntar.
– Varje säsong är det samma visa om att vi är favoriter till att åka ut. I de flesta matcherna är vi underdogs och det är en situation vi är medvetna om, speciellt nu när två starka lag i Stuttgart och Hannover kommit upp. Så det kommer bli en väldigt tuff säsong och vi måste vinna matcher som den i dag, och det kommer vi göra också.
 
 Under sin karriär har han spelat i bland annat Belgien, Holland, Spanien och på Grekland. Ändå håller han Bundesliga som sin personliga favoritliga och menar på att tiden i Tyskland varit hans bästa i karriären.
– Jag älskar verkligen Bundesliga. Fotbollen är världsklass här och atmosfären likaså. I många bortamatcher spelar vi inför 50–60 000 åskådare, vilket är helt otroligt. Jag gillar verkligen allt med landet och fotbollen, det passar mig riktigt bra. Jag har erfarenheter från många andra ligor, men det är i Bundesliga jag verkligen trivs bäst och känner mig mest hemma i. Tempot är högt med många tuffa dueller, så det är en fantastisk liga att spela i.


 
Förutom Bundesliga och La Liga har Finnbogason även spelat i Allsvenskan då han under fem månader 2012 representerade Helsingborgs IF. Trots att det är fem år sedan dess håller han fortfarande koll på hur det går för sin gamla klubb.
– Självklart följer jag hur det går för Helsingborg. Jag har fortfarande många bra vänner där, som Christoffer Andersson, Erik Edam och Mattias Lindström som jag emellanåt pratar med. Jag hoppas verkligen de snart återvänder dit de hör hemma.
 
Om du ska jämföra Allsvenskan med Bundesliga, vad finns det då att säga?
– Det är en svår fråga. Det var längesedan jag spelade där och mycket har hunnit förändras både i ligan och i Helsingborg. Här är det mer tempo och mer kraftfulla spelare. Du måste kämpa och springa mycket mer här, så det är väl de största skillnaderna. Men det är samma sak om du jämför till exempel den holländska ligan med Bundesliga. Det är stora skillnader.
 
 Under förra sommaren var Finnbogason en del av det Island som skördade enorma framgångar under EM i Frankrike. Förbundskapten Lars Lagerbäck hyllades till skyarna efteråt, och anfallaren är inte förvånad varför.
– Han är större än presidenten på Island. Han har fått ett väldigt bra rykte, men jag tycker det är normalt när man som utländsk tränare når sådana framgångar med ett så litet land som Island. Aldrig tidigare har Island varit så bra som under hans ledning, så han förtjänar sin höga status.


 
Är han den bäste tränaren du någonsin haft?
– Svårt att säga. Alla tränare är olika och jag har haft många bra, men absolut skulle jag vilja säga att han är en av de bästa.
 
“Filip Wollin är en 24-årig frilansjournalist uppväxt i Ystad med fäbless för tysk fotboll. Lever sedan ett år tillbaka som digital nomad med Berlin som nuvarande hemstad. Skriver huvudsakligen på SvenskaFans.com i egenskap av centralredaktör och hörs varje vecka i Bundesligapodden – enda svenska podcasten som behandlar den tyska fotbollen.”

Gästinlägg: Var tog Alex Kacaniklic vägen?

Han spåddes en lysande karriär och var på väg att bli landslagets nya affischnamn. Numera är det rätt tyst om den förre HIFaren Alexander Kacaniklic. Vad händer med 25-åringens karriär och finns det en väg tillbaka?

Född och uppvuxen i Helsingborg var det i stadens främsta fotbollsförening som Alexander Kacaniklic tog sina första stapplande steg mot att bli utlandsproffs. Redan som 15-åring fick anrika Liverpool upp ögonen för honom och imponerades stort av hans förmågor – så pass att man valde att kontraktera honom till klubbens ungdomsakademi.

Alexander Kacaniklic under en av sina landskamper för Sverige
Foto: Niklas Larsson / BILDBYRÅN

  

Tvära kast i England

Till en början var allt frid och fröjd. Svensken gjorde stora avtryck hos de rödklädda och spåddes gå en väldigt ljus framtid till mötes. Men efter en tid avtog det stående berömmet och i augusti 2010, tre år efter sin ankomst, stod det klart att Kacaniklic skulle flytta till Fulham FC. Klubbarna hade kommit överens om en affär där London-lagets Paul Konchesky gick i motsatt riktning, och då Liverpool börjat tvivla på sin stortalangs begåvning valde man att släppa honom till huvudstaden.

Efter drygt två år i reservlaget samt en kortare utlåning till Watford i Championship fick han under ledning av Martin Jol göra sin efterlängtade debut i Premier League. Hemma på Craven Cottage hoppade han i den 35:e minuten in mot Norwich City efter att Pavel Pogrebnyak gjort sig illa. En ny stjärna hade tänts i Fulham och det här skulle bli början på den unge svenskens stora dröm – att bli en etablerad spelare i kanske världens bästa liga.

Det blev ytterligare tre framträdanden den säsongen. Bland annat fanns han med på planen när Fulham besegrade Liverpool borta på Anfield, där Kacaniklic låg bakom matchens enda mål. Klubben som tidigare dömt ut honom hade nu fått äta upp sina ord och ingen njöt lika mycket som svensken på tåget tillbaka mot London.

 
Målskytt och landslagsdebut

Säsongen därefter var han till en början given i startelvan och fick spela på några av världens mäktigaste arenor i form av Old Trafford och Emirates Stadium ­– där han på den sistnämnda dessutom gjorde mål. Efter årsskiftet gick det desto tyngre och efter att ha suttit fast på avbytarbänken fem matcher i följd enades man om en utlåning till Burnley i Championship, där han lovades få den speltid han var i behov av för att fortsätta sin utveckling. Redan efter en och en halv månad återkallades han på grund av skadeproblem i truppen och avslutade säsongen som startspelare i Fulham. I säsongens sista tillställning, mot Swansea City, blev han noterad för både mål och assist. Ett bättre avslut på säsongen hade han inte kunnat drömma om.

Kacaniklic under sin tid i Fulham
© BildbyrŒån

 

Supertalangens framfart hade givetvis inte gått ouppmärksammat förbi hemma i Sverige och strax innan säsongsstarten hade Erik Hamrén hört av sig och för första gången tagit ut honom för spel i landslaget – som skulle möta Brasilien på Råsunda två dagar efter hans födelsedag. Debuten kom i träningsmatchen när han med nummer 19 tryckt på ryggen hoppade in mot slutet istället för Christian ”Chippen” Wilhelmsson. Ytterligare ett stort kliv mot den absoluta toppen var taget och trots förlust med 0–3 var det inget som rörde honom i ryggen. Han hade ju fått spela sin första landskamp någonsin.

Två månader senare var det dags för första tävlingsmatchen med Blågult, som ställdes borta mot Färöarna i kvalet till VM i Brasilien. Oväntat nog hamnade Sverige i underläge och Hamrén svarade med att byta in både Anders Svensson och Kacaniklic. Ett par minuter senare hade Sverige utjämnat. Målskytt? Alexander Kacaniklic.

Livet var verkligen på topp för den då 20-årige yttermittfältaren, som på kort tid presenterat sig på allvar för fotbollsvärlden efter strålande insatser i både klubb- och landslag. Bland annat var han med i den än i dag välkända landskampen mot Tyskland där Sverige hämtade upp underläge 0–4 till 4–4 under den andra halvleken.

 
Felix Magaths frysbox

Den efterföljande säsongen skulle dock inte bli någon vidare munter historia. Förlusterna radade upp sig för Fulham och under större delen av säsongen var klubben förankrad i botten av tabellen – på fel sida nedflyttningsstrecket. Trots ett tappert försök att resa sig på nio slutade det med en degradering. Fulham skulle för första gången sedan 2001 inte längre vara en del av Premier League.

Felix Magath hade i mitten av februari tagit över som tränare i ett desperat försök från styrelsens sida att rädda kvar föreningen, men hade misslyckats med sitt uppdrag. Trots det blev han kvar med målsättningen att göra sejouren i Championship ettårig.

 

Fulhams dåvarande manager Felix Magath
© BildbyrŒån

 

Nya spelare plockades in på löpande band samtidigt som den färgstarke tysken placerade flertalet av de tidigare nyckelspelarna i sin berömda frysbox. En av dem var Alexander Kacaniklic. Svensken gjorde efter ett samtal med Magath klart att han ville lånas ut och det spekulerades om bland annat en flytt till antingen Southampton eller Panathinaikos.

 
London – Köpenhamn – London

Efter många turer fram och tillbaka stod det till slut klart att han skulle representera FC Köpenhamn under resten av spelåret. I Danmark blev han lagkamrat med ett gäng landsmän och fick rikligt med speltid, bland annat i gruppspelet av Europa League där FCK ställdes mot HJK Helsingfors, Club Brügge och Torino. Tillvaron var åter trivsam och karriären hade efter en kortare tids svacka börjat stabiliserats igen.

Hemma i England var det dock allt annat än frid och fröjd. Fulham hade inlett den nya säsongen på ett katastrofalt vis och redan efter fem matcher sparkades Magath från sin post. Anarkin var i antågande för föreningen som för bara några år sedan spelat final i Europa League.

Kit Symons, som klivit in som efterträdare till Magath, hade full koll på Kacaniklics framgångar i Danmark och valde i mitten av december att utnyttja den klausul som fanns i kontraktet. Fulham och FC Köpenhamn hade nämligen kommit överens om att engelsmännen skulle ha rättighet att återkalla svensken vid behov. För Kacaniklic var det bara till att acceptera situationen, packa sina väskor och återvända till de brittiska öarna.

 
Början på förfallet

Utfrysningen och den bristande speltiden i Fulham hade märkbart påverkat hans roll i landslaget. Från att ha varit bofast på vänsterkanten till att inte längre bli uttagen i truppen. När han var som bäst i Fulham hade han blivit en nyckelspelare under Hamrén, men plötsligt fanns han inte längre med i planerna. Sin sista landskamp gjorde han i mitten av november 2014, i en träningsmatch mot Frankrike på pompösa Stade Vélodrome i Marseille.

Väl tillbaka i England fick han omgående Symons förtroende och tog en starttröja. Fulham hade börjat plocka poäng med jämna mellanrum, men låg fortfarande pyrt till i tabellen. Med elva poäng till godo ner till nedflyttningsstrecket kunde man slutligen pusta ut och spela av de sista matcherna utan att ha kniven tryckt mot strupen.

Kacaniklic hade under avslutningen stått utanför truppen och missnöjet var stort hos svensken och hans agent. Fulham lyckades dock övertyga honom om att bli kvar i klubben, men när säsongen väl drog igång var han ingen startspelare. Några få inhopp blev det innan han åter började strykas från trupputtagningarna och frustrationen växte sig allt större.

Det fortsatte gå mödosamt för Fulham och i november fick Symons lämna klubben. Under loppet av mindre än två månader hade två olika interimtränare hand om laget innan slutligen Slavisa Jokanovic hämtades in som en permanent lösning.

Speltiden hade ökat för Kacaniklic, som nu plötsligt åter var given i startelvan – fram till mars. Därefter väntade två tuffa månader i Jokanovics frysbox. Detta efter att svensken meddelat sitt beslut om att hans tid i Fulham nu var förbi en gång för alla. Situationen var helt enkelt ohållbar.

 
En lång väg att vandra

Kontraktet löpte ut till sommaren och i mitten av juni, samtidigt som EM pågick i landet, presenterades Alexander Kacaniklic som franska FC Nantes senaste nyförvärv. Ett fyraårsavtal tecknades och det var en strålande glad Kacaniklic som poserade med tröja nummer elva i sina händer. I intervjuer med media motiverade han sitt beslut med att han och tränaren hade samma ambitioner och att han i Nantes ville ta sig tillbaka till toppen efter några tuffa år.

Åtta månader senare kan vi konstatera att vägen tillbaka till toppen fortfarande är lång. Mycket lång. Sammanlagt tio framträdanden har det blivit i Ligue 1 – dock utan att varken ha gjort mål eller assisterat till ett. Sedan i november har han gjort tre insatser, bland annat i utskåpningen mot Lyon då Nantes förlorade med hela 0–6.

Numera är det i Franska Ligan och Nantes som Alexander Kacaniklic försöker hitta tillbaka till sin forna form.
Photo : Philippe Le Brech / Icon Sport
© BildbyrŒån

I januari påståddes det i franska medier att svensken inte var önskvärd av den nya tränaren. Kacaniklic var snabbt ute och dementerade uppgifterna. Istället menade han på att han nyligen suttit i möte med Sérgio Conceicao, som tog över i december efter att Nantes riskerade en nedflyttning, och hade då fått klart för sig att den portugisiske tränaren trodde på honom och ville ha kvar honom i laget.

Kvar i laget blev han också, men speltiden har uteblivit och som situationen ser ut just nu kommer den inte förändras. Istället får han i bästa fall finna sig i att nöta bänk under våren.

*** *** ***

Alexander Kacaniklic gick på kort tid från att benämnas som Zlatan Ibrahimovics arvtagare i landslaget till att ruttna bort i ett mittenlag i Frankrike. Den dystra omvandlingen inleddes i samma stund som Felix Magath tog över ett Fulham i spillror. Efter det har mer eller mindre allt gått fel för svensken, som trots sin ringa ålder har en lång väg att vandra om han ska hitta tillbaka till sitt forna jag och återta sin plats i landslaget.

 

“Filip Wollin är en 24-årig frilansjournalist uppväxt i Ystad med fäbless för tysk fotboll. Lever sedan ett år tillbaka som digital nomad med Berlin som nuvarande hemstad. Skriver huvudsakligen på SvenskaFans.com i egenskap av centralredaktör och hörs varje vecka i Bundesligapodden – enda svenska podcasten som behandlar den tyska fotbollen.”