post

”Mahif står för Mohammad Abubakari HIF”

Journalisten, och författaren, Per-Erik Tell är en trogen följare av Allt Om HIF. För en tid sedan besökte han Mohammad Abubakaris akademi i Kumasi, Ghana. Reportaget publicerades i Kvällsposten och nu har Per-Erik skrivit en kortare text med en länk till uppslaget

Det känns coolt när en bil kör fram på uppfarten framför Hotel  Stadium i Kumasi i Ghana i Västafrika med en jättestor HIF-logga på motorhuven.

Det är Bryan, Mohammed Abubakaris bror, som kör. Han ska ta mig ut till en träningsplan där ett fyrtiotal ungdomar tränar och spelar fotboll.

Jag har med mig sju röda t-shirts med HIF på. Som present – men också för att det ska bli tydligt på bilderna i mitt reportage till Kvällsposten att jag hamnat på Mahif Academy i Kumasi. Jag köpte dem i Olympiashopen dagen innan avresan till Afrika.

Mahif står för Mohammad Abubakari HIF.

 Bryan och Zainab Abubakari driver fotbollsakademin i Kumasi som Mohammed bygger upp med sin lön från HIF.

Bryan och Zainab Abubakari driver fotbollsakademin i Kumasi som Mohammed bygger upp med sin lön från HIF Foto: Privat

Jag har träffat Mohammed tidigare och pratat om hans fotbollsakademi i hemstaden Kumasi. Han säger att han vill ge något tillbaka till sitt land. Han vill ge fler ungdomar möjligheten att bli professionella fotbollsspelare. Att få uppleva den resa han själv har gjort. Hans gick via Feyenoord och grekiska klubbar till Sverige, Åtvidaberg, Häcken och nu HIF.

Allting är ännu i sin linda. Laget har till exempel ingen egen träningsanläggning. Bryan kör  mig och systern Zainab, som är klubbens chef, till en offentlig grusplan i Kumasis utkanter. Här tränar och spelar ungdomarna, uppdelade i tre årskullar, 12, 15 och 17-åringar. Tränaren heter Moussa Mohammed och har nyligen gått tränarkursen.

Jag får prata lite med spelarna. Ingen av dem vet särskilt mycket om Helsingborg eller HIF, mer än att det är laget som Mohammed Abubakari spelar för. Deras drömmar handlar om Real Madrid, Chelsea, Bayern München.

Efter en stund mörknar himlen och strax är det tropiska regnet över oss. Dagstemperaturen ligger kring 34 grader, luftfuktigheten är hög och när regnet kommer med svepande stormvindar och blixtar över himlavalvet töms fotbollsplanen snabbt.

Ett fyrtiotal killar får möjlighet att träna och spela fotboll i Abubakaris akademi i Ghana.

Ett fyrtiotal killar får möjlighet att träna och spela fotboll i Abubakaris akademi i Ghana Foto: Privat

Bryan och Zainab vill också visa huset som Mohammed har skaffat där fotbollskillarna ska kunna bo på internat då de har träning och match. Ett stort rum håller på att ställas i ordning med mjuka soffor och en TV. Ett rum där grabbarna ska kunna koppla av och vila. De kommer alla från fattiga förhållanden. Det är inte bara en fotbollsskola som Mohammed Abubakari driver med sina syskon. Det är ett socialt projekt.

Vi åker också till Mampong, en bit norr om Kumasi, och besöker ett hem för föräldralösa barn som familjen också ger ekonomiskt stöd, med hjälp av Mohammeds fotbollslön.

Jag blir varm i hjärtat av det jag får se och uppleva i Kumasi.

När jag pratar med Mohammed sedan jag kommit tillbaka från Afrika säger han att det är viktigt alltihop, det han gör i Afrika, men allra viktigast just nu är det att det går bra för HIF.

Kumasi är Ghanas näst största stad, efter huvudstaden Accra, och har drygt två miljoner invånare. Det är centrum för det urgamla kungariket Ashante och här bor den nuvarande kungen av Ashante. Här finns också Västafrikas största marknad.

När jag besöker Ghana är det tillfälligt uppehåll i den inhemska Premier Leauge, men jag får möjlighet att se en träningsmatch mellan Dreams FC och Accra Hearts of Oak FC. Den matchen slutar 1-1.

Fotbollsintresset är stort i Ghana och Mohammed Abubakaris namn är känt bland dem jag träffar.

Per Erik Tell

Reportaget i Kvällsposten kan du läsa här:

https://www.expressen.se/kvallsposten/sport/fotboll/superettan/fotbollsstjarnans-fina-gest-ger-barnen-hopp/

post

Svenska Fans: Inför Öster-HIF

Inför kvällens möte, med seriekonkurrenten Öster, tog bortalagets redaktion, på Svenska Fans, kontakt med AOH. Resultatet av den intervjun samt lite annan matnyttig information, inför matchen, följer nedan

Helsingborgs IF:

Säsongen 2017 blev inte riktigt som det var tänkt för Helsingborgs IF. Efter det minst sagt kaosartade uttåget ur Allsvenskan, blev det tänkta återkomståret en besvikelse. Det blev tills slut en 7:e placering. Det var ett ojämnt lag som blandade okej resultat med bottennapp såsom 0-5 hemma mot BP och 0-4 borta mot IK Frej.

Till den här säsongen får man dock anses vara en av storfavoriterna till att gå upp. Starka nyförvärv i Abubakari, Liverstam och Randrup. Spännande namn i Moro och Bjarnason. Sen till detta kommer fotbollssveriges största allra största övergång under 2018. Landslagskaptenen Andreas Granqvist plockas hem från FK Krasnodar, men ankommer först till sommaren.

Spelarna som valde att lämna bör Peter Larsson nämnas, han väljer att gå till serierivalen Halmstads BK.

Nedan följer en intervju med Martin Klinteberg, som ansvarar för den oberoende HIF-sidan www.alltomhif.se.

Nu när andra säsongen i Superettan ska börja, och ni är väl storfavoriter till att gå upp i Allsvenskan. Är det ett favoritskap som är rimligt?

– Det tycker jag definitivt! Förra säsongen var en missräkning, rent sportsligt, men väldigt nyttig utanför planen då klubben jobbat extremt hårt med att stabilisera grunden, organisatorisk och ekonomiskt, för att ta rejäl sats mot den högsta divisionen. Tränartrojkan fick en tuff start på 2017 genom att man tvingades rensa upp rejält efter nedflyttningen och man fick inte in de speltyper man ville ha. Inför denna säsongen har man kunnat fokusera mer på spets vilket inneburit klassvärvningar som Abubakari, Liverstam och, inte minst, Granen så att se oss som favoriter ser jag som en självklarhet. Allt annat än en Allsvensk plats är ett stort misslyckande.

En sådär säsong förra året för att uttrycka det milt. Hur stort är förtroendet för P-O Ljung?

– Misslyckas man så blir man, som tränare, alltid ifrågasatt så även PeO. Merparten var nöjda när man valde, troligtvis mycket av ekonomiska skäl, ersätta Henrik Larsson med PeO och i en klubb som HIF förväntas man leverera omgående. Trots bra spelarmaterial och, inte minst, med tanke på sommarvärvningarna (Pär Hansson, Johan Persson och Darijan Bojanic) så var det direkt svagt att sluta sjua. Förra säsongen blev en missräkning och ropen på avgång var många men det har lagt sig nu – inte minst med tanke på vår fina försäsong och att det ser betydligt bättre ut nu än vid samma period under förra säsongen

Ut i gruppspelet efter en bra poängskörd. Sammanfatta gruppspelet lite grann.

– Klart att vi grämer oss rejält efter två onödiga poängmissar (Norrköping och Örebro) på övertid. Men spelet har sett väldigt lovande ut och med tanke på att det var tufft Allsvenskt motstånd så får vi ändå vara nöjda. Defensivt har vi lyft oss ett antal nivåer och får vi bara rätt på målskyttet så känns laget komplett. 3-0, mot Tvååker, i all ära men motståndet var ju av Division 1-klass så första riktiga värdemätaren blir på fredag mot Öster. Å andra sidan gav cupspelet oss nödvändiga tävlingsmatcher och bekanta oss med spelare som Mamudo Moro, Calle Thulin, Randrup och Mattias Almeida. De flesta såg dock cupen som en ren bonus och fokus ligger till 100% att ta klivet tillbaka till Allsvenskan.

Vad är gemene HIF-supporterns förhållande till Östers IF?

– Har faktiskt aldrig hört något negativt om Växjölaget. Kanske för att ni försett oss med en mängd fantastiska spelare genom åren. Namn som Lino Boriero, Peter Wibrån, bröderna Jansson, Atiba, Eklund och Emil Krafth har samtliga vunnit en plats i HIF-supportrarnas hjärta så där finns nog en viss tacksamhet från vår sida. Sen spelar ni en positiv, och anfallsinriktad, fotboll vilket alltid värmer oss fotbollsintresserade. Men relationsmässigt..nja…de banden skapar vi nog bara med lag som BoIS och Malmö. Och då handlar det mer om en hatkärlek

Östers IF:

Snöpligt nog blev det inget avancemang till kvartsfinal av Svenska Cupen. Istället blir det återigen träningsmatcher de nästkommande tre veckorna. Först ut är HIF, som vi möter i bortapremiären om cirka en månad.

Det har varit en lite halvturbulent för Östers del utanför planen. Matias Concha tvingades lämna rollen som sportchef och tränare Christian Järdler blir istället manager Christian Järdler. Läser man lite mellan raderna i Fotbollskanalens intervju med ordförande Jonas Karlsson handlar det om ekonomin, utan det är pengar som överförs till andra delar av föreningen. Men! Mer om detta senare under veckan.

Till den här matchen meddelar Järdler att Lars Fuhre saknas då han i U-21 matchen mot Räppe GoIF fick ett finger i ögat och detta har då blivit uppsvullet. Utanför truppen placeras även Jesper Andreasson.

Järdler säger vidare till SvenskaFans att besvikelsen över cupen har börjat lägga sig, men sticker inte under stol med att det hade varit roligare att åka ner till Malmö i helgen. I motsats till träningsmatcherna innan Svenska Cupen kommer det nu läggas fokus på motståndarna. Laget fick ta del av information under torsdagens träning och kommer även få det inför matchen.

I ett samtal med Smålandsposten säger Järdler att det kommer ske vissa förändringar i backlinjen. Mario Vasilj och Fredrik Lundgren kommer att starta på bänken och in kommer Månz Karlsson och Filip Örnblom att komma. Stefan Karlsson och Oliver Silverholt kommer att fortsätta på kanterna

Text: Victor Laag Öster Svenska Fans

HIF kommer med följande trupp till kvällens möte:

2. Carl Johansson

6. Andreas Landgren

7. Anders Randrup

8. Mamudu Moro

11. Adam Eriksson

14. Mohammed Abubakari

15. Max Svensson

21. Charlie Weberg

23. Jonathan Larsson

25. Kalle Joelsson (MV)

30. Pär Hansson (MV)

32. Pelle Rosenlind

34. Max Mårtensson

35. Casper Seger

37. Carl Thulin

38. Jakob Voelkerling Persson

40. Mattias Almeida

99. Andri Bjarnason

När: fredagen 9:e mars, 18:30 i Tipshallen, Växjö

TV/Radio: SMP.se

Domare: Mirza Kazic, Malmö

post

Ymer: ”HD är en utav de största patrioterna vad gäller HIF”

En vecka kvar till ”matchsäsongen”!

Nollgradigt, grått och en slapp lördagsförmiddag. En del av ens bekanta ser fram emot eftermiddagens matcher i engelska ligan.

För egen del var det länge sedan jag såg fram emot någon fotbollsmatch, what so ever.

Men sakta men säkert börjar det bubbla upp något som kan liknas vid ett embryo av fotbollssug, (läs HIF-sug), i magtrakten igen.

Ifjol såg jag verkligen fram emot ett nytt HIF-kapitel. Inledningen på en ny era, ett ”nytt” HIF. Även om detta skulle innebära en reboot i Superettan.

Spänningen, förväntan byggdes upp inför premiären i april, på ett nybyggt Olympia, med en nygammal favorittränare vid rodret. Detta skulle bli återtåget med stort Å efter åren av misär efter gulderan.

Men som så ofta när hjärtat får styra över hjärnan inser man saker för sent, och i detta fall att ”misären” fortfarande pågår. (Även om HIF vann just i premiären).

Förra årets HIF-säsong, även om det började bra, fick inte mitt hjärta att klappa fortare. Den fick min hjärna till att fundera på ”varför i h-e lägger jag tid, pengar och energi på detta?”.

En naturlig fundering/reaktion från en i allmänhet ”fotbollstrött” person.

Jag arbetar i Helsingborg numera, och det medför ju naturligtvis att det är enklare och smidigare att närvara på hemmamatcherna. Jag såg fyra av 15 matcher på plats.

Dock var jag på Olympia och såg de tv-sända bortamatcherna. Fram till den där bortamatchen mot Norrby. (Norrby!), där HIF blev totalt utspelade.

Efter den matchen tog hjärnan över totalt och jag bestämde mig för att inte utsätta mig för den frustration, irritation och uppgivenhet fler gånger.

***

Helsingborgs Dagblad är en utav de största patrioterna gällande HIF. Jag har aldrig förstått den kritik som vissa delar ut, där dessa personer hävdar motsatsen.

Tomas Nilsson och Marjan Svab, är inte bara grymt bra journalister, de är mycket trevliga, sansade och initierade personer. Och framför allt, de har ett HIF-hjärta. Och de har förmågan att se HIF ur ett brett perspektiv.

Jag har lyssnat på HIF-podden från HD, sedan avsnitt 1, och blev väl precis som många andra, lite förvånade över den frispråkighet och öppenhet som framkom gällande före detta, och till viss del nuvarande, HIF-medarbetare på Olympia. Men det är ju lite tjusningen med poddar. De behöver inte vara politiskt korrekta, alltid.

Även om jag förstår mer än väl vad Tomas&Marjan menade, köper jag ju dessutom att Mats-Ola var tvungen att gå ut officiellt och markera. I hans roll som chef, var det, det enda rätta att göra när hans medarbetare blev ansatta.

Förhoppningsvis kommer det dock inte att skada förhållandet mellan HD och HIF allt för mycket.

Att HIF numera kör en transparentare approach utåt sätt är bra. Men om det blir för mycket exklusivitet tenderar det att bli en alltför enkelriktad och styrd kommunikation. Och det är aldrig bra i långa loppet…

***

Som en utav grundarna till denna sajt – Allt Om HIF, för snart nio år sedan, är det ju naturligtvis extra kul att se att sajten lever vidare (med eller utan pauser). Och det värmer i hjärtat att se hur Martin Klinteberg kämpar för att ge er läsare det lilla extra från HIF-världen som varken HIF eller HD hinner få ut. Hatten av Martin – grymt jobb!

***

Om en vecka är det dags för fotbollssäsongen 2018 att kicka igång. Måhända på en vintrig plastplan i Viken mot ett division 1-lag. Men det är ju precis det där man egentligen saknat i hjärtat. Den kittlande känslan av förväntningar. Den där känslan som får en till att se fram emot då gräset börjar lukta nyklippt och solen värmer lite och det där bruset, sorlet av förväntande supportrar i alla åldrar inför matchstarten.

Fan, jag har nog verkligen saknat det här i alla fall!

// Fredrik Ymer

post

De rö’a hjärtat (Del 2)

Författaren Per Erik Tell har för Allt om HIF skrivit en novell om premiären mot Djurgårdens IF i Allsvenskan 1968, det förfärliga året för 50 år sedan, då HIF förra gången föll ur Allsvenskan. Här kommer slutet på novellen.

I Djurgården gjorde Lill-Lappen Hellström comeback efter att ha varit borta i tre år. Tre år! Han hade varit ledbands- och korsbandsskadad om vartannat och i Helsingborgs Dagblad hade jag läst inför matchen att hans comeback var efterlängtad men att han inte visste om han kunde hålla tempot. Men han ångade på under hela matchen och skapade en del farligheter tillsammans med en lång kille längst fram som hette Sven Lindman och så hade de en rälig landskronapåg i backlinjen, Claes Cronqvist, som rensade undan framför målvakten utan benskydd och med nedrullade strumpor. Willy Gummesson kände jag igen från i fjol, liksom den rödhårige Conny Grankvist.

Djurgården spelade tufft, smällarna på smalbenen hördes ibland ända bort till oss. Vi visste att de kallades järnkaminerna. De var råa. Vad vi inte visste förrän HD-sporten nagelfors dagen efter var att HIF fick slå tolv frisparkar för ruff. Djurgården femton.

HIF hade klara problem. Antingen var det ett enda skrajset småduttande med bollen, eller så spelade Nils-Erik Persson bort sig på mittfältet, eller också pangade man upp bollen och då plockades HIF:s fyrmannakedja ned av djurgårdarna. Bosse Johansson försökte väl men varken Kenneth Berg eller Matts Johansson fick ut något av spelet. Inte ens långe Arne Friberg kände vi igen. Han och Hasse Selander från Wrangelsgatan var matchotränade. Hasse bröt armen på höstsäsongen i fjol och det hade tagit tid att läka.

Anders Linderoth hade värvats från Stattena. Han sprang och sprang i debuten.

Arne Friberg drog på ett skott. I nätgaveln.

Sedan gjorde Djurgården 2-0 och då var det inte roligt längre. Det var han den där Dan igen. När det blev halvtid gick vi och köpte korv. Lillebror tog en till. Han hade fortfarande senap på kinden efter den första.

I andra halvlek kollade Beben noga på Djurgårdens målvakt, Ronney Pettersson. När han trodde att vi inte såg så testslickade han försiktigt på järnräcket. Pettersson var landslagsman och hans specialitet var att boxa ut bollen när inläggen singlade in mot Arne Friberg.

Pettersson var först och störst varje gång.

Han var en väl etablerad målvakt, både i Djurgården och i landslaget, trots att han inte varit självskriven som ersättare till legendaren Arne Arvidsson när denne slutade i DIF. Många förståsigpåare tyckte att Ronney Pettersson var klumpig och fumlig, men han fick chansen och för två år sedan när DIF tagit guldet hade Pettersson varit en bidragande orsak och han debuterade i landslaget samma år mot Jugoslavien på Malmö stadion. Det blev 1-1. Ronney Pettersson och Sven-Gunnar Larsson i Örebro delade jobbet i blågult.

Det blev 2-0 till stockholmarna på Olympia. Samma resultat som i fjol. Vi grämde oss när vi traskade ut genom grindarna för att leta efter våra cyklar. Lillebror tiggde en femtioöring av en rödnäsa till en tröstekorv.

Klockan på Olympia var inte ens fem när vi cyklade hem mot Tågaborg igen.

Dan Brzokoupil spelade under sin karriär för Djurgårdens IF, Landskrona BoIS och Hammarby IF i Allsvenskan. Han var med och vann Svenska cupen 1972 med Landskrona BoIS Foto: HD.se

Vi var dystra en bit in på Kopparmöllegatan. Sedan försökte Totte uttala namnet på tvåmålsskytten Dan Brzokoupil och vi skrattade allihop. Lillebror slog vad två femöres Riff att djurgårdaren skulle vinna skytteligan i år. Totte och jag höll emot. Jag trodde på Arne Friberg och Totte trodde på Dag Szepanski i MFF som vann i fjol. Beben som fortfarande hade en barncykel pinnade på några meter bakom, nös igen och höll på att cykla rakt in i en parkerad Opel Olympia. Totte sade att det var tur att matchen var slut annars kanske Djurgården hade gjort 3-0 när Beben nös igen. Och då kanske Dan Brzokoupil skulle vinna skytteligan och Lillebror bli fyra Riff rikare.

Lillebror, som ju satt två Riff på djurgårdaren, reste sig på hojen och vände sig om mot Beben, som trampade på som en besatt för att hinna i kapp oss efter tillbudet, och ropade hotfullt:

– Nys din jävel!

Beben hade nyst färdigt.

Dan Brzokoupil gjorde bara de här två målen under hela säsongen. Friberg gjorde tio och Szepanski åtta mål.

Ove Eklund i nykomlingarna Åtvidaberg gjorde däremot 16 mål och vann skytteligan. I sista matchen gjorde han fem. Motståndare var Helsingborgs IF som på grund av den förnedrande förlusten med 6-1 tappade sin allsvenska plats, ett mål mindre än AIK, och degraderades till division II södra.

Året efter kom IK Atleten från Borstahusen till Olympia. Samma år skulle jag bli tonåring. Det var svårt med ett rött hjärta.

 

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

post

Det rö’a hjärtat (del 1)

Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell ”Det rö’a hjärtat” i två delar.

Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.

På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.

Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.

Publikens puls var på väg uppåt.

Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.

Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.

Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:

– Mördare! Mördare! Mördare!

Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.

Han höll på fel lag.

Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.

Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.

Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.

Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.

Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.

Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.

Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.

Rolf Nilsson, en gång känd som Allsvenskans äldsta spelare, hann med att vinna Silver med HIF 1967. Annars var det i BoIS han hade sitt hjärta Foto: HD.se

Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.

Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.

Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.

Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.

Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.

I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.

Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.

Det var allsvenskans snabbaste mål.

Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.

Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.

Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.

En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.

Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.

Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.

Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.

Fortsättning följer…

Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell  (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.

Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.

Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com

Gästkrönika : Att bo i fiendeland…

 

Som liten grabb låg jag bakom Kalle (Rio-Kalle) Svenssons mål vid varje HIF-match och då förstår ni nog att han som skriver detta… han är inte ung, men jo… jag är en ungdom på 72 vintrar.

En vaktmästare blev tilldelad att hålla koll på oss grabbar hela tiden, vi var nämligen tvungna att ligga platt på magen under hela matchen. Om vi bara reste oss något… så kom vaktmästaren med en sorts käpp och puttade till oss.

 Kalle Svensson, Roger Magnusson och Gunnar Gren

I vuxen ålder arbetade jag som reklamchef på Väla Centrum och inför vår öppning 13 mars 1974 men även efter blev vi motarbetade från Helsingborg av såväl politiker, centrum- och handelsföreningar samt HD.

Vi på Väla Centrum satsade de första fem åren väldigt mycket på olika sorters aktiviteter, allt från stora modevisningar till Sveriges artistelit. Jag hade en idé om att göra en kickningstävling bland ungdomar i området, då hade HIF precis värvat Roger Magnusson från Olympique Marseille. Roger M. Kunde göra ”allt” med en fotboll.

Jag tog kontakt med HIF och dom svarade, självklart är vi med på det. Äntligen var det någon i helsingborgstrakten som ville samarbeta med oss på Väla C. Då satte jag igång med planeringen. Det skulle bli en ”stor” kickningstävling med rejäla priser och vi ville även ha en namnkunnig domarjury. Jag bjöd in Kalle Svensson, Gunnar Gren och Roger Magnusson. Dom två senaste kända bolltrollare och Kalle fick bli juryns talesman, han var vår lokala kändis.

Kalle hade verkligen talets gåva, han pratade hela tiden och i detta fallet var det bra. Roger var riktigt blyg och sa inte många ord, han lät bollen tala.

Men… Gunnar Gren… han var inte rolig, han kickade lite med en boll sen satte han sig ner. Då hade han gjort sitt.

Men om vi nu tänker oss slutet på nittiotalet, då var både jag och sambon medlemmar i HIF och hade årskort till alla hemmamatcher. Efter några år så flyttade vi till Österlen men vi hade kvar ett hål i väggen på Stattena i Helsingborg, som vi kunde sova över i efter matcherna. Vi körde 26 mil vid varje hemmamatch… och det var det värt, det var högtidsstunder på Olympia varje gång. Ja… nästan i alla fall.

Runt milleniumskiftet var det härligt att vara HIF:are. 1999 vann vi SM-guld med påföljande kval till Champions League och vi lyckades och kom till gruppspel.

Då kom PSG, Bayern München och Rosenborg till lilla Olympia. Vilken lycka!

Nu skruvar vi fram tiden till en bit in i tjugonde århundradet.

Fortfarande bodde vi på Österlen men hade både barn och barnbarn på sydvästskånska sidan, vilket innebar att vi ofta befann oss i fiendeland, d v s i de pyjamaskläddas land.

Men året 2011 toppar nog det mesta för en HIF:are. HIF vann Allsvenskan, Svenska Cupen och Svenska Supercupen. Vi är det första laget och än så länge det enda laget som vunnit ”trippeln” under en och samma säsong.

Då gick det bra att vistas i fiendeland.

Dag Szepanski, Krister ”kason” Andersson och Rolf ”tejpen” Björklund Foto: Privat

En kompis till mig, Dag Szepanski, f d MFF-landslagsspelare och allsvensk skyttekung, visserligen för några år sen… men oftast ihågkommen i alla fall av oss fyrtio- och femtiotalister. Han bjöd med mig på en MFF-match i våras.

Dag ringde mig och frågade om jag kunde hämta upp Rolf ”Tejpen” Björklund på vägen. Jag har ett flertal HIF-tröjor i min garderob men här gällde det att tänka sig för. Det går bara inte att sitta på MFF:s Vip-loge i en röd tröja utan jag var tvungen att smälta in, så det blev en ljusblå tröja. Ok, jag var lite feg.

Alla f d spelare i MFF har en sorts egen vänförening som går ut på att hjälpa MFF så gott dom kan och då får dom en eller flera platser på Vip-läktaren.

Dessa f d spelare har väldigt hög status när dom rör sig i eller runt bankarenan som f ö snart ska byta namn.

Deras främsta uppgift är att ta hand om föreningens sponsorer. Varje sponsor har tillgång till en loge där företagets kunder och personal kan både äta och dricka samt bli underhållna av dessa f d spelare. Dag blev tilldelad tre företag som han skulle informera om sig själv, MFF, motståndarna och dagens laguppställning. Här drog han med mig in i varje loge och presenterade mig som HIF:are… då kunde jag lika bra tagit min röda tröja…

Här hamnade jag på Vip-läktaren sidan om Mats Magnusson, Anders Palmer, Anders ”Puskas” Ljungberg, Patrik Andersson, Tejpen och Dag samt många fler storspelare.

Nuförtiden bor vi i Skanör och jag har aldrig förutom ovanstående tillfälle hållit inne med att jag är HIF:are. Jag är fortfarande en positiv supporter trots att vi ligger i Superettan. Det trista är bara att både TFF och MFF nu ligger i Allsvenskan, men hallå… Trelleborg…

Numera har jag inte HIF-klistermärken på bilen längre, det går bara inte när vi t ex åker in till Malmö. Jag tar inga risker. Funderar på att köpa skyddsväst.

Jag följer på distans vad som händer i den tidigare fotbollstokiga staden Helsingborg, Olympia lär vara en kanonarena nu, den största och bästa i Superettan. Nästa säsong blir det derby mot BOIS, jippiii.

Jag följer med glädje ”Allt om HIF” här på nätet, även om HD snott namnet.

Det är en fröjd att läsa artiklarna som i flesta fall är skrivna av Martin Klinteberg. Då kan man mellan raderna förstå att här finns det framtidshopp och en positiv framtoning av vår förening. Nu samlar vi krafter 2018 och låter det bli HIF:s år.

Så här är det att bo i fiendeland, ibland är det kul…

Krister Andersson

Reklamare och konstnär.

www.kason.se

post

Svenska Cupen – något vi verkligen ser fram emot!

Även om vi är mitt i julmånaden så är det faktiskt bara drygt två månader kvar till tävlingssäsongen kör igång…

Med facit i hand så kan vi, i alla fall, känna oss rätt stolta över HIFs publikinsats i Superettan 2017.

Kanske hade det varit roligare med lite fler matcher som inte slutade oavgjort men trots att vi landande på en sjundeplats så sviker inte publiken! Över 100 000 såg hemmamatcherna och det är mer än dubbelt så många som GAIS hade! Grymt jobbat alla supporters!

Förra säsongen räckte vi inte riktigt till på planen – på läktare däremot – var HIF överlägsna! Foto:Bildbyrån

Efter denna lilla hyllning till alla er som älskar HIF så lyfter vi blicken mot 2018 och vad som väntar där.

I februari drar Svenska Cupen äntligen igång igen. Vi ser fram emot några riktigt spännande matcher i gruppspelet och håller alla våra tummar för att vi får se vårt älskade lag gå vidare i denna prestigefyllda turnering. Den första matchen för oss är mot IFK Norrköping och avspark sker den 17/2 klockan 16. Att få börja turneringen mot det lag, som på pappret är bäst i gruppen, är en utmaning och om HIF kan se till att vinna denna drabbning så banar det väg för en bra möjlighet till avancemang.

Efter Peking följer ett möte med Örebro, den 24/2 kl. 14, och till slut så möter vi Tvååker hemma den 3/3 kl 16.

Mattias Lindströms Tvååker möter HIF i den avslutande gruppomgången Foto:Bildbyrån

Kanske värt att satsa en slant på gruppvinst?

HIF spelar i grupp F och det tuffaste motståndet är nog just Norrköping som enligt tabeller och historik är det bättre laget. Även Örebro kan visa sig starka redan i gruppspelet. Det lag vi har absolut störst chans mot är Tvååker. Nu ska man inte stirra sig blind på siffror och statistik! Det vi ska bära med oss är att i fotboll så kan allt hända och HIF är definitivt ett lag att räkna med!

Det verkar även bettingbolagen tycka, kikar man in hos https://www.svenskaspelsajter.se/leo-vegas/ så ser man att de har ett odds på 4.0 för vinst i gruppspelet vilket betyder att du vinner fyra gånger pengarna om du satsar rätt och HIF går vidare till kvartsfinal. Andra spelsidor på nätet har liknande odds förutom den svenska sajten SuperLenny som ännu inte publicerat några odds alls för Svenska Cupen. Vi får helt enkelt avvakta och se vad som händer där.

Förra årets cupspel gick inte alls HIFs väg. Här mötet med Djurgården på Tele2 Arena Foto: Bildbyrån

Nedan ser du det preliminära spelschemat som gäller för gruppspelet så att du kan planera in dina dagar. För du vill väl inte missa några av de mest spännande matcherna innan Superettan drar igång igen?

2018-02-17 16:00

IFK Norrköping FK – Helsingborgs IF

2018-02-18 15:00

Tvååkers IF – Örebro

2018-02-24 14:00

Tvååkers IF – IFK Norrköping FK

2018-02-24 16:00

Örebro – Helsingborgs IF

2018-03-03 16:00

Helsingborgs IF – Tvååkers IF

2018-03-03 16:00

IFK Norrköping FK – Örebro

Samtliga matchtider är preliminära och kan komma att ändras. Du kan alltid kolla in hos svenskfotboll.se för att få aktuell information. Hoppas vi ses på läktarna i februari – mars!

Vi är från Skåne
Håller på HIF i medgång,
i motgång, i glädje och i sorg.
Vi följer Skånes Stolthet
vårt lag från Helsingborg!

post

Älska mig mest när jag förtjänar det minst!

Ett gammalt uttryck som dök upp i mitt huvud när jag hämtade in posten häromdagen. Minns inte i vilket sammanhang det förekom men av någon anledning kopplade jag det till brevet som kom från HIF.

Samma brev har alla medlemmar fått nu och det handlar förstås om att det är dags att förnya medlemskapet och fortsätta som medlem 2018.

För de allra flesta är det kanske en självklarhet att stödja sin förening men jag ska ärligt erkänna att i år har det inte varit lika självklart för mig.

För andra året i rad har det varit en ren plåga att vara supporter för vår älskade förening. Det laget presterat på plan och det klubben presterat vid sidan om har inneburit  en rejäl prövning för oss supportrar.

I samband med att jag besökte Olympia för att se HIF ta sig an bottengänget Åtvidaberg påpekade jag när jag hämtade ut biljetterna att: ”om inte HIF sopar banan med Åtvid kommer jag inte att förbli medlem 2018”.

Ni vet hur det gick. Inte fan sopade HIF någon bana med bottenlaget.

Under det fasansfulla 2016 var vi många som efterlyste ett skifte på tränarposten. Vi – och hela fotbolls-Sverige – insåg att Henrik Larssons kvaliteter som tränare inte var i närheten av de han hade haft som spelare.  Men jag accepterade att styrelsen inte ansåg sig kunna sparka en ikon som dessutom står staty i stan.

Förra året trodde vi att problemen skulle ha löst sig om Henke klivit tillbaka och lämnat över till Peo och Crisse.

I år har vi sett att det inte hade inneburit någon förbättring.

Det som verkligen stört mig i år är alla dessa förbaskade bakåtpassningar.  Tror inte att jag under hela min livstid sammalagt sett ett lag spela så mycket bakåt som HIF gjort i år. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför?

I min värld är HIF ett lag som motståndarna ska frukta när de kommer till Olympia.  Det gäller i högsta grad småklubbarna i Superettan.

HIF ska dominera, anfalla och trycka tillbaka motståndarna. De ska göra det i kraft av sitt namn och sin historia.  Även om laget i år inte höll allsvensk kvalitet så fanns det tillräckligt många spelare som borde dominera i Superettan.

Det är tränarnas uppgift att ingjuta det modet i spelarna. Men där misslyckades Peo å det grövsta.

Utan att ha tillräcklig insyn vågar jag gissa att det är han som haft det tyngsta ansvaret för just den biten.

Hans uttalande efter en del matcher får mig osökt att tänka på ”Bagdad-Bob”.  Han såg inte det alla vi på läktarna och i TV-sofforna såg. Att HIF presterade långt under vad man förväntade sig och kunde begära.

Trots det har styrelsen uttalat sitt förtroende för tränarna. Jag inser givetvis att det är för att skydda sig själva som de gjort så. De gjorde misstaget att skriva ett tvåårskontrakt, vilket vi nu får betala priset för.

Ekonomin har varit ett sorgligt kapitel under flera år men såvitt jag förstått håller den på att rätta upp sig nu.

Då kommer vi till kärnfrågan. Förtjänar HIF all den kärlek som de fått från tusentals supportrar och medlemmar? Tyvärr är nog svaret på den frågan nej.

Men då återkommer jag till uttrycket som krönikan inleddes med.

Även om HIF inte förtjänar det så ska vi älska klubben och fortsätta att göra det tills den förtjänar det på nytt.

Så därför förnyar jag mitt medlemskap och hoppas att klubben framöver ska göra sig förtjänt av min och övriga medlemmars kärlek.

Eftersom jag bor ca 60 mil från Helsingborg kan jag bara se några få matcher live varje år men jag följer laget troget.

Gästkrönika av Roland Nordqvist, supporter sedan 1956