Att vända en negativ trend är inte enkelt…

 

Den 1:a april i år kommer HIF spela premiärmatch på Nya Olympia. Samma datum, åtta år tidigare hade denna sajt, Allt Om HIF, premiär, då undertecknad tryckte på knappen och publicerade det första inlägget. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, och inget, eller väldigt lite i alla fall, är sig likt.

Nej. Faktum är att det har hänt mycket under dessa åtta år. Både vad gäller HIF, Allt Om HIF och för egen del.

Jag lämnade AOH efter fem år. Och på något konstigt vis sammanföll detta med att HIF tappade allt, och föll ner i, dels den ekonomiska avgrunden, men även i den mörka sportsliga avgrunden.

Naturligtvis är inte jag skyldig till detta…

Det sammanträffandet handlar nog mer utav att mitt tappade förtroende för klubben, föreningen och de som arbetade med den, var en konsekvens utav hur diverse personer började misshandla mitt hjärtats lag – HIF.

Numera känner man sig alltid välkommen till HIF

Att peka ut en specifik orsak till fallet är inte enkelt. En del nämner händelsen vid premiären 2014 som orsak. Andra nämner personer såsom dåvarande Sportchef,  ordförande eller klubbchef.

Jag säger att det är många orsaker, men naturligtvis är ovan nämnda en bidragande orsak.

***

(Jag skrev en gång här på AOH ett inlägg som jag kallade; ”Det började som en skakning på nedre däck”). Och kanske var det just där jag tappade det. Tappade förtroendet för de som styrde skutan HIF framåt? Förmodligen var det just där jag gick ifrån att vara ständig optimistisk, till att se saker på ett mer negativt sätt?

Att verkligen gå ”all-in” som jag och en del utav mina kollegor här på AOH gjorde under ett tag, det kostar. Ja, givetvis pengar, men främst energi. Och när det blir motgångar, så kostar det även förtroende.
Dock ska jag väl lägga till som parentes att det gav mycket också naturligtvis. På den tiden välkomnades man av de flesta i de flesta utav alla Olympias olika vrår, och fick möjlighet att prata med många om mycket, och i många fall om sådant som inte skulle passa sig i tryck. Oavsett om det gäller en dagstidning eller en enkel liten ”hobby-blogg/sajt” som Allt Om HIF.

Höjdpunkten under de fem intensiva åren, var nog när jag i smällkalla februari följde med ner till Faro i Portugal och under tre dagar bevittnade HIF:s träningsläger.

Många samtal, många intryck och en stor ynnest att få vara nära sitt lag under sådana förhållande.

***

De senaste två åren har mitt HIF-intresse mest inskränkt sig till att se matcherna på tv, gnälla lite via Twitter och tills viss mån, skriva av mig frustrationen på sajterna Alltid Fullsatt och Matchdax.

Jag ska villigt erkänna att jag nog inte varit den mest ”lojala” eller den mest begeistrade HIF-supportern. Och jag har full förståelse för att folk, supportrar, som hållit geisten uppe under hela resan neråt, sett på mig med irritation och med viss skepsis för mitt uttalade HIF-intresse.

Jag har helt enkelt varit en störig ”bitter-fitta”. Jag håller med…

***

Men något hände. Något hände där i november som fick mig att ”vakna till” och att känna elden inombords igen. Det kan bero på det faktum att man (HIF) ställdes mot kanten på stupet, och att jag inte ville vara delaktig i den knuffen. Det kan ha varit så att  en del utav personerna inom organisationen visade det modet, förtoendet och den geisten som behövdes för att det skulle smitta utav sig till mig. Jag vet faktiskt inte.

Men jag bestämde mig i alla fall för att vara på plats på Olympia den där kalla (dock soliga) novemberdagen, dagen då HIF:s vidare allsvenska öde skulle avgöras.


Jag var där. Och jag stod på Södra Stå, även om jag inte befann mig mitt i den sjungande delen, så stöttade jag laget verbalt. Och jag kände känslan återkomma igen. Den där känslan man tappat. Den där känslan man hade en gång i tiden då Olympia mest var ett stort betongfundament, och sittplatser var få till antalet.

Vi vet hur det gick i matchen. Och jag överdriver nog inte om jag säger att samtliga på plats hamnade i något slags chocktillstånd?

Chocken var stor. Dels för oss som var med när vi harvade på bakgatorna utav den svenska fotbollsfamiljen, men även för de som under de senaste åren, i vått och i torrt, följt sitt (vårt) HIF. Chocken, tomheten och insikten att HIF inte längre är allsvenskt, fick nog mer än mig att knyta näven i fickan?

För någonstans är det så. (Vi kan ju alla floskler såsom ”I motvind lyfter draken” etc), i skarpt läge hämtar man energin för det man bryr sig om, och det som betyder något. Och HIF betyder i allra högsta grad något för mig.

Och nu ska jag naturligtvis villigt erkänna att den spirande optimismen beror en hel del på att personer inom HIF numera arbetar FÖR HIF, inte enbart I HIF

***

Det har inte varit en enkel match, den med att vända den negativa trenden till något positivt. Och det är ett arbete under pågående. Men jag känner en större tillförsikt, ett större sug, än på väldigt väldigt länge, och bara det är POSITIVT!

Med ovanstående rant, vill jag bara säga att jag beundrar alla er, alla ni, som fortsatt med höjt huvud att stötta och att känna er som en i familjen. Stor kudos till er!

Välkommen till HIF-familjen! Foto: Samone Klinteberg

Och nu hoppas vi att denna spirande framtidstro, och de positiva vibbar som utsöndras, sprids till fler, och får fler att erkänna sina lojalitetsbrister och komma tillbaka till familjen – till HIF-FAMILJEN. Och tillsammans gör vi 2017 till något så stort att vi kommer se de senaste åren, enbart som en liten parentes i historien!

Tillsammans!

 

Tack för ordet!

1 reaktion på ”Att vända en negativ trend är inte enkelt…

  1. Väl talat Fredrik och känner igen det där själv med att många som inte följt HIF lika slaviskt som en själv, visar mer intresse nu i motgång med något slags tänk av revanschlusta i kombination med att HIF ska tillbaka dit dom hör hemma: Allsvenskan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *