| Allt Om HIF |

Allt om HIF möter talangen Stefan Ilic

Allt om HIF har träffat Stefan Ilic, den unge vänstermittfältaren som har hunnit med provspel i både Malmö FF och Barcelona. Idag spelar han till vardags i Lunds BK där de krigar för ett avancemang till superettan, det är inte en fråga om Stefan kommer att spela i högre serier – det är en fråga om när han kommer att spela i högre serier. 

 

Hej Stefan, kan du berätta lite för oss vem personen Stefan Ilic är?

Jag är en ödmjuk kille men med lite attityd på 20 år, är en person som gillar att säga vad man tycker och tänker och brinner för min familj och fotbollen. Jag är ett ”julaftonsbarn” (Stefan är född den 24/12) så jag är lite speciell av mig.

Du inledde karriären i BoIS. Varför BoIS och hur var din tid i klubben?

Vi växte upp i Landskrona och det var den största klubben i staden, det var väl därför mina föräldrar tog med mig dit när jag var fyra år och sen stannade jag där i tio år. Först spelade jag med de som var ett år äldre, men åkte vid tio-elva års åldern ner till jämnåriga då jag inte riktigt trivdes med tränaren.

Hur tycker du att Landskrona var på att ta hand om och utveckla sina talanger?

När jag var där så var där många i U-laget som fick chansen att träna med A-laget. Man lät ofta de yngre träna med ett år äldre för motivation och utvecklingens skull. Bernt ”Linkan” Lindgren var ungdomsansvarig och kom ner för att hålla i träningar med oss, så man kände att där fanns ett stort stöd från styrelsen gentemot ungdomstränarna, där fanns ingenting att klaga på faktiskt.

Efter BoIS hamnade du i ”hemlandet” Serbien och OFK Belgrad. Hur skiljer sig svenskt och serbiskt tänkande när det gäller talangutveckling?

STORT. Det är en mycket stor skillnad, när man kom dit så sa alla ”oh, det är han där från Sverige”. Framförallt är det satsningen på ungdomar som är annorlunda, alla ledarna är heltidsanställda och visar med alla medel att de bryr sig om oss ungdomsspelare. Det spelar ingen roll om man är i tolv års åldern eller artion års åldern för man ser styrelsemedlemmar komma ner och se sina ungdomar spela fotboll, man känner ett helt annat stöd. I Serbien får man mer chansen känns det som och tyvärr måste jag säg att Serbien ligger före Sverige när det gäller att fostra ungdomsspelare inom fotbollen.

Sen flyttade ni hem igen, varför flyttade ni ifrån Serbien när det både var bra organisations och sportmässigt för dig?

Det var bara jag som hade flyttat ner, familjen var kvar här hemma i Sverige. När jag var i BoIS så arrangerades ett ”Milan Camp” nere i Belgrad, pappa kände någon som hade fått information om det och lät mig gå på det när vi var där på semester. Belgrads tränare såg mig på den ”campen” och erbjöd mig provträning, det var förstås tufft att som fjorton åring flytta själv, det tog en timme till träning varje morgon och man skulle klara sig själv i en storstad som Belgrad. Efter ungefär två år så kände jag att det fick räcka, behovet av familjen var stort så jag flyttade hem till Sverige igen.

Du valde sen att spela för Pelister i division tre, varför valde du just den klubben?

Jag kontaktade BoIS direkt när jag kom hem från Serbien, åkte dit och hälsade på, men tränaren sa att det inte fanns någon plats för mig i omklädningsrummet då. Om jag ville så var jag välkommen efter sommaren då spelare skulle komma att petas, men jag ville spela fotboll och gjorde det under sex månader i LB07’s juniorlag istället. Det gick bra, riktigt bra, men jag ville ha mer och framförallt en ny utmaning, det var seniorfotboll som lockade och när LB07 inte ville satsa på mig gick jag till Pelister i division tre som tränades av Anders Palmér. Målet var att skapa rutin och förbereda mig för större utmaningar när det gällde seniorfotbollen, det är ett stort steg annars när man går mellan junior- och seniorfotboll.

Sen fick du chansen att åker ner och provträna med Barcelona som 17 åring, hur kunde de upptäcka dig i division tre? 

Genom kontakter, det var ordföranden i Pelister som kontaktade sin vän ”Kos” (tränare i H43 som tidigare varit tränare för Zaragozas handbolls lag) och bad honom att ordna en provträning åt mig via sin vän Vallero di Riviera, så det som har skrivits i tidningar om talangscouter i division tre stämmer inte. Först var det fråga om att åker ner till Zaragoza och när man var så ung så tog drömmarna om La liga fart, tyvärr blev det inget. Sen ringde ordföranden från Pelister mig och sa att jag skulle åka ner tre dagar senare och träna med Barcelona, det var hur stort som helst och man hade svårt att förstå att man faktiskt skulle träna med klubben.

Hur var det att komma till en storklubb som ”Barca”? Hur tog klubben emot dig som provspelare och hur var atmosfären kring ungdomsfotboll där?

Coolt, det var helt fantastiskt där, man kände sig som en i mängden och den fotbollen som utövades är den fotbollen man själv vill spela ”tiki taki”. De ungdomarna som spelar i Barcelona är verkligen ungdomsproffs, alla bodde på samma ställen och alla åkte samma buss till träningar, ja de hade en lagbuss, när man väl var på träningar så visste alla vad de skulle göra på och utanför planen. Tyvärr var inte A-laget på plats när jag var där, de var i USA, men media var på plats när vi tränade och de skrev bland annat om mig i spansk media. Ungdomsansvarig kom ner och tittade på våra träningar bara för att få en uppfattning om mig, det var verkligen stort. Att ingen pratade engelska var smått jobbigt, men man har ett fotbollskunnande och förstod innebörden av övningarna snabbt och fick lyssna på ”un, dos, tres” för hur många tillslag man fick använda.

Men efter allt detta så lämnade du Pelister för Rosengård i division ett, var inte steget stort att ta från trean till ettan?

Det var många som trodde det men jag visste vad jag kunde och vad jag ville, många snackade om att min fysik inte skulle räcka till men det var bara att se till att tysta kritikerna. Då fick jag min nuvarande tränare, ”Nisse”, som tränare tillsammans med Olof Persson (den gamle mittbacken i Malmö FF) och de trodde på mig och var villiga att ge mig chansen. Efter en bra försäsong så fick jag förtroendet att starta i premiären och sen rullade det bara på.

Du erhöll efter första säsongen i klubben utnämningen ”morgondagens stjärna” för division ett, berätta vad det innebär och vad du gjorde för prestation för att få det?

Efter säsongen så spelar man en match där spelarna bara får vara upp till tjugo år gamla, den norra möter den södra divisionen och respektive lag har två tränare som kan handplocka spelare från divisionen där varje klubb nominerat max två spelare. Jag blev nominerad efter att ha gjort en bra debutsäsong där jag gjorde sex mål och tretton assist och var i bra form under hela säsongen, framgången kröntes av insatsen i matchen morgondagens stjärna där jag belönades priset som den bästa mittfältaren i division ett.

Du gjorde totalt två säsonger i Rosengård, hur var din tid i klubben och hur tycker du att man tog hand om unga talanger?

Första året så var det jag den som verkligen var yngst i laget och man satsade inte i någon större utsträckning på unga talanger, det var mest rutinerade spelare man satsade på. Nu när klubben fallit ur ettan och spelar i tvåan så satsar man desto mer på de yngre förmågorna i föreningen, vilket är glädjande.

Sen hamnade du i Lunds Bollklubb, där du spelar idag, vad var det som lockade med Lunds BK och hur har klubben varit som ny spelare att komma till?

Det var ”Nisse” (tränaren) och ”Bosse” (sportchefen) som lockade mig, ”Nisse” hade trott på mig under hela tiden när jag hade honom som tränare i Rosengård och nu när han fanns i Lund så var valet enkelt. Jag behövde någon som trodde på mig när jag skulle hitta tillbaka till formen som jag hade under första säsongen i Rosengård. Att komma till Lund var underbart, det var lätt att komma in i gruppen och man smälte in direkt, idag är vi alla som brödrar och alla gör allting ihop. Det är min uppfattning att det är ett av skälen till att det går så bra för oss och vi ligger där vi ligger för närvarande.

Du har även provtränat med Malmö FF flera gånger, varför har det inte blivit något kontrakt? Vill du till en bra klubb (HIF) istället?

Haha, första gången när jag tränade för dom så erbjöds jag ett kontrakt men valde att avböja för jag ville spela seniorfotboll och de ville erbjuda mig en plats i juniorlaget. De andra två gångerna så är det de som har nobbat mig, men när man nu bor i Malmö och vet att det är en stor klubb så är det väl klart att man kan tänka sig spela där, även om man inte stänger dörren för andra.

Hur upplevde du Malmö då? (I jämförelse med de andra klubbarna du varit i) 

När man varit där under provveckor så har de tagit emot en på ett väldigt proffessionellt sätt, man har en väldigt bra nivå på träningarna och efteråt så har man fått mat på arenan. Deras filosofi med provveckorna är nog unika i landet och när de följer och bjuder in spelare från Örebro och andra delar av landet blir man imponerad.

Vilka tränare och personer har betytt mest för dig och din fotbollskarriär?

Först och främst vill jag nämna Mats Olsson som jag hade i BoIS och sen Dzevad Prekazi som jag hade i ett år i Belgrad, han är min förebild än idag och fungerade lite som en extra pappa åt mig där nere. Sen har både Nisse och Anders Palmer betytt mycket för mig eftersom de velat satsa på mig i senior sammanhang.

Slutligen, vad är dina tips till alla unga talanger som läser detta?

Kör hårt oavsett vad det gäller och se till att veta vad ni vill med era karriärer, man måste inte vara som bäst när man är tretton år gammal utan man blomstrar som mest mellan sexton och arton års ålder. Ge aldrig upp!

bbl_jimmy_fors

Bjarki Tordarson BBL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: