Under flera år har det före den allsvenska seriestarten snackats om vilken ”fantastisk trupp Elfsborg har” och att ”nu måste det vara dags för Magnus Haglund att leda sitt lag till guld”.  Om HIF hette det i våras att ”visst Conny har ett bra lag, men när Gerndt och Jönsson försvinner så ryker guldet”.  Nu ligger vägen till guldmedaljerna rak som en autobahn.  HIF har till och med råd att förlora mot både AIK och Elfsborg och kan ändå fira guld.

Nu räknar jag inte med förluster, men det känns ganska skönt att ha det utrymmet med tanke på vad som hända förra året.

Det intressanta är dock att om man jämför HIF:s startelva i den allsvenska premiären, mot Mjällby borta med elvan som startade i söndags mot samma motståndare så fanns det sju nya spelare på planen – men egentligen var det bara två som var helt nya! De övriga fem fanns i truppen när säsongen började och har sedan lotsats in i laget i takt med att spelare sålts. (Kollega Leif Karlsson var också inne på det här resonemanget i sin reflektion efter matchen.)

Den bredd, som många tillskrivit Elfsborgs trupp, fanns alltså i själva verket hos HIF.  De enda nyförvärven, från start, i söndags, var norrmännen Hanstveit och Sörum.  Apropå dem så undrade jag i en krönika för en vecka sedan om Jesper Jansson hittat ”guld i Norge”.  Vad beträffar Sörum så verkar det så. Om han fortsätter som han börjat så saknar åtminstone inte jag Alexander Gerndt.  Sörum visade också prov på ”norsk-svenska unionen modell 2011” när han lät Erik Sundin göra trean. I det läget tror jag att Tomas själv kunde gjort mål om han velat. Men passningen var en snygg grund för framtida samarbete.

När det gäller Erlend Hanstveits kvaliteter vill jag vänta några matcher med att avge omdöme.

Försvaret bjöd, ett fruktansvärt ineffektivt, Mjällby på ruskigt många chanser. Sådana bjudningar duger inte mot effektivare lag. Men HIF har ju förstås en vägg längst bak.  Markus Ekenbergs uppgivna skratt när Pär Hansson stod i vägen för hans nick från en meter avslöjade att motståndarna har en hälsosam respekt och motvillig beundran för målvakten som inom en snar framtid kommer att ta över efter Andreas Isaksson i landslaget.

Den tidigare så emotsedda seriefinalen på onsdag i Borås kommer nu tyvärr inte alls att bli det nervpiller som vi räknat med under ett par månader. Visst, det kan bli en kul match mellan två normalt sett välspelande lag, men resultatet kommer knappast att bli avgörande för vem som kan lyfta Lennart Johanssons pokal om en dryg månad. Seger för HIF och guldet kommer ett snäpp närmare, men en förlust är ingen katastrof. Egentligen vore det viktigare för HIF att spöa Elfsborg i cupsemifinalen. I år är det ju dubbeln vi siktar på. Men en seger även i Borås kan förstås bana väg för ännu sämre självförtroende för Elfsborg så vi går för väl det?