Som ni säkert förstår diskuteras det en hel del fotboll, i allmänhet, och HIF, i synnerhet, i vårt hushåll. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var insatt eller ens särskilt engagerad, detta trots att min man lever med fotboll i princip dygnet runt.

Min fotboll stavas POLITIK och trots att dessa två saker vid en första anblick helt saknar gemensamma beröringspunkter hittar vi ganska ofta ingångar till ganska hetsiga diskussioner. 

En sådan gömd diskussion fanns i Pelés utspel om ”Giriga spelare” (http://hd.se/sport/2011/03/08/pele-giriga-spelare-hotar/) så därför bestämde jag mig för att skriva ner och dela med mig av mina tankar kring detta. 

Därför att jag tycker Pelé har en poäng, vissa spelare går till den klubb som ger bäst villkor oavsett vilken klubben är.  Det är ju som att politiker skulle byta parti utefter vem som lovade bäst “villkor”? “Vänsterpartist blir Kristdemokrat efter löfte om ministerpost”?!

Någon form av etik och moral måste det väl finnas även inom fotbollens värld? Eller det är helt ok att kryssa mellan olika klubbar som en flipperkula? 

Det är också ganska ovanligt att spelare, eller klubbar, får kritik för spelarlönerna även om det har förekommit. Jag hör/ser/läser ungefär 1 000 gånger oftare människor som klagar över politikerlöner än över spelarlöner, varför är det så?

Är det för att “politiker skor sig på skattebetalarnas bekostnad” (citat från Facebook)?

Nej, det kan inte stämma för det gör ju spelarna också! Flertalet klubbar har räddats från konkurs eller ekonomisk kris av sin hemkommun. Flera klubbar har fått eller får betydande föreningsbidrag, hjälp till renovering eller utbyggnad av arenan, sponsoravtal, fördelaktiga lån mm av sin kommun.

- – - – -

Allsvenskan består av 16 lag och varje lag består av 25 spelare = 400 spelare.

Här fick jag ta hjälp av min man som sa sig gissa att lägstalön (exkl. bonus) för en allsvensk fotbollsspelare är ca 15 000 kr/mån och högsta ca 200 000 kr/mån.

2008 var i alla fall genomsnittslönen för en Allsvensk fotbollsspelare 62 000 kr/mån enl. SFF. Till detta kommer då dessutom sign-on bonus och årliga bonusar baserade på tabellplacering.

Riksdagen består av 349 ledamöter som får 54 500 kr/mån. Inga bonusar eller engångssummor tillkommer. Statsministern tjänar ca 150 000 kr/mån och övriga ministrar ca  110 000 kr/mån. 

Visst kan man till viss del motivera en hög spelarlön med att karriären är kort, jag har hört argument som att “man ska tjäna in 50 årslöner på 10 år”. Det antyder att man börjar spela när man är 20 och är slut när man är 30 år, genomsnittsåldern på spelarna i Allsvenskan slår hål på den myten…

En “karriär” som politiker är inte bara kort, den är väldigt osäker. Har man kommit så långt som till Riksdagen, vilket långt ifrån alla duktiga politiker gör, finns det ingen som helst garanti för att du får sitta där mer än 4 år. Med största sannolikhet blir det svårt att gå tillbaka till sitt “gamla” jobb. 

Argument: “Spelarna behöver höga löner eftersom de måste flytta kors och tvärs över hela landet”. Det MÅSTE de väl inte alls, de VÄLJER att göra det och i många fall hjälper klubbarna till oerhört mycket. Jag har sett exempel där de hjälpt till att ordna jobb åt spelarens fru, hitta bra boende osv.

En Riksdagsledamot får i bästa fall en övernattningslägenhet, de allra flesta sover sin första mandatperiod på en bäddsoffa på sitt kontor. Att flytta familjen från Norrland till Stockholm är det överhuvudtaget inte tal om, då detta skulle leda till att Riksdagsledamoten blir av med sin plats i Riksdagen (byter valkrets). 

Diskussionens vågor slog höga då bonusar för direktörer diskuterades, lagstiftning krävdes och regeringen deklarerade förbud inom statliga bolag.

“Påskriftsbonusar” för fotbollsspelare verkar däremot vara helt ok, jag har inte hört många negativa kommentarer om sign-on bonusar på 2-3 miljoner kr, det tycks snarare tas som “normalt”. Flera kommentarer på en större dagstidnings webbsida tyder också på att ju högre sign-on bonus, ju mer jubel från fans som gillar att klubben “satsar”. 

- – - – -

Menar vi alltså på allvar att det är mer värt att spela 32 fotbollsmatcher per år och delta på ett antal träningar i veckan (dock inte året runt) än att vara Sveriges statsminister 365 dagar om året?

Jag vet, jag förenklar det en hel del, men poängen är densamma. Vi betalar lön utefter bedrift, ansvar, uppoffring och för att visa vår uppskattning för det arbete som lagts ner.

Det är klart att många tycker det är roligare att se en fotbollsmatch än en statsminister debatt, men tro mig det finns dem som tycker precis tvärtom! Så jag kan faktiskt inte hitta en enda anledning till varför en Allsvensk fotbollsspelare ska ha mer i lön än vår statsminister (sedan kan man ju tycka att han är kraftigt underbetald, men det är en helt annan debatt). 

Eftersom det i skrivande stund är den Internationella kvinnodagen måste jag ju också få skriva något litet om damfotbollen:

Hur kan det komma sig att i Sverige år 2011, i ett samhälle som mer än gärna utger sig för att vara ett av världens mest jämställda länder, är det FORTFARANDE ytterst få kvinnliga fotbollsspelare, på ELITNIVÅ, som kan leva på fotbollen?

Hur kan vi med gott samvete betala våra bästa kvinnliga fotbollspelare en årslön som motsvarar en genomsnittlig manlig månadslön? Var finns jämställdheten i det?

Inget av alla de argument jag hört, som på ett eller annat vis skulle motivera varför denna skillnad är rimlig, håller vid en närmare granskning. Det handlar helt enkelt om förutfattade meningar, fördomar, kränkande särbehandling och ett förhållningssätt som inte är särskilt smickrande…

- Tack för ordet

// Camilla Ymer