Det skall sägas med en gÃ¥ng: Snabba omställningar är ett mycket vasst vapen. Och ännu ett i arsenalen som HIF till ganska stor del verkar ha ensidigt nedrustat. PÃ¥ Swärdhs tid var omställningar ett närmast okänt fenomen för publiken pÃ¥ Olympia (och pÃ¥ alla andra arenor där HIF spelade för den delen, i alla fall vad avser HIF:s). PÃ¥ Baxters tid spelade en viss Luton Shelton. Denne levande legend omvandlade en kusligt hög andel av djupledsbollar – vare sig det var smarta stickare i djupet, lÃ¥ngbollar pÃ¥ mÃ¥fÃ¥ eller rena panikrensningar – till högoktaniga mÃ¥lchanser. Under Bosses tid finns det en klar vilja att vända spelet snabbt. BÃ¥de Daniel Andersson och Pär Hansson försöker aktivt starta omställningar, vi ser flera offensiva spelare som löper med, men det är ändÃ¥ sällan vi kommer till riktigt vassa avslut. Varför?

Precis som vårt vanliga anfallsspel blir vi lätt lite för omständliga, lite för smånätta. Lite för många tillslag på bollen medan vi väntar på den där helt avgörande passningen som skall friställa någon. Eller så blir det en passning på fötterna till nästa spelare, som då får stanna upp och ofta hinner moståndarna in i press. Så tappar omställningen tempo och rinner inte helt sällan ut i sanden.

Som spelförande lag får inte HIF alltför många chanser att ställa om snabbt under en match. När chansen väl kommer gäller det att ta tillvara på den. Jag vill se färre tillslag och mer passningar på ytan bakom de försvarande spelarna. Ett rakare omställningsspel ger fler mål. Med eller utan Luton Shelton.