18 år senare jagar vi fortfarande drömmen…

26 Juli 2000! Starten på det stora äventyret och med 18 år i backspegeln – det största äventyr som vi HIFare fått uppleva!

BATE Borisov, en vitrysk fotbollsklubb som finansieras av ett företag som tillverkar reservdelar till traktorer. Rent spontant känns det inte som något att hänga i granen men det var ändå mot vitryssarna som HIFs kanske häftigaste fotbollsresa, någonsin, påbörjades! I dag är det nämligen exakt 18 år sedan som Skånes Stolthet klev in i det kval som skulle ta laget till Champions League och några otroliga fotbollsupplevelser mitt under den kyliga hösten 2000. För oss var BATE bara motståndare som skulle ”klaras av” men ser man till de vitryska framgångarna, under 2000-talet, så inser man att deras saga började just med dubbelmötena mot Helsingborg. 14 seriesegrar, ett antal cupvinster och över 140 matcher i Champions League och UEFA cupen. Man kan ju konstatera att de båda klubbarna har gått helt olika vägar sedan det där mötet, på Olympia, i Juli 2000…

Efter 0-0 hemma så skärpte HIF till sig och avfärdade de vitryska mästarna enkelt på Borisov Arena inför drygt 9000 åskådare. Alvaro Santos, Christoffer Andersson och Erik Wahlstedt såg, med sina mål, till att HIF kunde lämna landet med en 3-0 seger i bagaget. Resan hade börjat och kunde man bara få en enkel motståndare och överleva den tredje omgången så väntade ett gruppspel, och många sköna miljoner, runt hörnet. Lotten föll på det italienska storlaget Inter och den resan har blivit en historia som få HIFare kunnat undgå…

1-0 vinsten på Olympia var en sensation utan dess like. Det var nog få som trodde att Michael Hanssons mål skulle räcka i returen nere på ett kokande San Siro. Just den matchen blev också, på sitt sätt, höjdpunkten på HIFs Champions League-äventyr i början på 2000-talet. 0-0 och den tjeckiske domaren Hrinak gav italienarna straff när 30 sekunder återstod av matchen. För oss Helsingborgare har Sven Anderssons räddning, på Recobas hårda och välriktade straff, etsat sig fast lika hårt som Ravellis straffräddning, mor Rumänien, i VM 94! HIFs avancemang gav eko i hela fotbollseuropa och plötsligt hade Sverige åter en representant i den finast av alla klubblagsturneringar.

Det mest fantastiska med Champions League-kvalet var att HIF inlett säsongen uselt i Allsvenskan och bla inkasserat fyra raka förluster under sommaren. Laget låg på en tionde plats och att man skulle kunna ta klivet in i ett gruppspel fanns inte på kartan. Dessutom hade man fått bygga upp ett helt nytt lag efter sm-guldet 1999 där flera spelare lämnat. Även mästartränaren, Åge Hareide, hade lämnat och Nanne Bergstrand fick den otacksamma uppgiften att bygga upp ett nytt lag och valde då att fokusera på äldre spelare med rutin och erfarenhet att spela i lite tuffare miljöer. Jozo Matovac, Jesper jansson, Alvaro Santos, Hasse Eklund och Rolle Nilsson blev lagets ryggrad. Notera då att Santos anlänt, till klubben, några veckor innan äventyret men blev svensk fotbolls snackis det året med sina 12 mål på bara 14 matcher.

Visst blev gruppspelet en fantastisk upplevelse och man minns väl hur hela Olympiafältet fylldes av TV-bussar och hur Händels hymn ekade över Olympia. HIF förlorade de inledande tre matcherna och det kändes som att luften sakta började pysa ut ur den bubbla som byggts upp under kvalet. I premiären, på Olympia, den 13 September var det de tyska mästarna från Bayern som stod på menyn. Över 12000 förväntansfulla åskådare fick se hur tyskarna visade var skåpet skulle stå. Mehmet Scholl gav Bayern ledningen redan i den sjunde minuten men HIF fick en oväntad möjlighet att ta sig tillbaka in i matchen när Samuel Kuffour visades ut i slutet av första halvlek. En straff följde och tyvärr kunde den, annars så säkra, Roland Nilsson inte förvalta den bättre än att Oliver Kahn räddade bolen och tyskarna gick till pausvila med en 0-1 ledning. I andra ökade Bayern tempot och när domaren blåste av matchen stod det 1-3 på resultattavlan efter att Björn Johansen kunnat reducera i 90:e minuten. Äventyret var dock igång och närmast väntade en tripp till Paris och möte med Paris Saint-Germain.

Mötet i Paris gav ändå indikationer på att den värsta respekten, från HIFs sida, lagt sig och man höll länge PSG stången. När hemmalaget ledde med 2-1( 1-1 i paus efter mål av Björn Johansen i den 45:e minuten) hade Santos bla ett friläge och 2-2 där hade inneburit en helt annan match för svenskarnas del. Nu tvingades HIF framåt för att nå en kvittering och det utnyttjade fransmännen på bästa sätt genom två mål under de sista åtta minuterna. Men insatsen hade ändå gett HIF blodad tand och när man ställdes mot de norska mästarna Rosenborg, i Trondheim, trodde nog supportrarna på poäng mot, vad man ansåg, gruppens lättaste motståndare. Troligtvis hade HIFarna samma inställning då man fick en rejäl lektion i fotbollskonst och smög hem med svansen mellan benen efter förnedrande 6-1 i baken. Tilläggas bör att speakern lät Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap” dåna ut när Rosenborg gjort 4-0 och det symboliserade väl rätt väl den kvällen på Lerkendal Stadion.

Kanske var det just förnedringen som eldade upp HIFarna när Rosenborg kom till Olympia för returmötet i mitten av oktober samma år. Jesper Jansson och Alvaro Santos såg, med sina mål, till att HIF noterades för sina första poäng i turneringen och plötsligt var det liv i liket igen. Man gjorde en fantstisk insats, på Olympiastadion i Munchen, och klarade 0-0 mot vad som skulle bli de kommande Champions League-mästarna det året. Och när domaren blåste av HIFs Champions League- äventyr så hade man även tagit poäng mot PSG (1-1) i den avslutande matchen på Olympia. Matchen innebar även Roland Nilssons sista match på Olympia och slutet på HIFs härjande i världens finaste klubblagsturnering.

Att Rolle inte kommer att spela fler Champions League-matcher på Olympia vet vi med all säkerhet men att PSG-matchen skall bli HIFs sista i ett gruppspel får vi verkligen inte hoppas. Med 18 år i backspegeln så slutar man aldrig drömma och att HIF, någon gång, åter skall ta klivet in på de stora fotbollsarenorna. För vem trodde att de skulle få uppleva ett sådant fantastiskt äventyr när spelarna från BATE Borisov klev in på Olympias matta den där onsdagen i Juli…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *